Föredrag del 2

Har nu börjat fundera på föredraget jag ska hålla i Växjö om tre månader. Jag tänker särskilda behov -eller rättare sagt jag tänker samma behov fast olika lösningar. Vi som är "i branschen" säger att alla internationellt adopterade barn har särskilda behov, just på grund av omställning och separationer tidigt i livet. Men vad är egentligen särskilda behov? Vi har ju alla behov, av lite av varje. Lösningarna måste däremot variera för att alla ska kunna ha det så bra det bara går. Men jag är långt ifrån färdig med detta föredrag.
I dag har vi lekt i parken en stund och varit hemma hos en klasskompis till Lillsmurfen och hans lillebror i princip hela dagen. Nu längtar vi efter snö. God kväll. 

Skolavslutning, 4 år, gratis blöjor

Ja jösses vad tiden går fort och hej tomtegubbar. I går hade Lillsmurfen sin första skolavslutning med allsång i idrottshallen och alla var där och (nästan) alla sjöng, Lilla A sprang runt, Lillsmurfen hade tomtemössa och han har lärt sig läsa korta ord och han är intensiv och duktig och vill allt på en gång och ibland är han så arg så arg och Lilla A är ibland så trött att hon skriker. Mamman är trött.
I onsdags var vi på en hörapparatskontroll, de har pipit, hon ska få nya. Säger en del ord men måste höra alla bokstäver rätt så att det hon säger också blir rätt. I dag fyller hon fyra år och är en glad och aktiv tjej som vet vad hon vill och är social - precis som sin storebror. Ojojoj.
Gratis blöjor kanske vi kan få nu när hon har fyllt fyra, för det behöver hon fortfarande; de flesta barn slutar ju använda dem nånstans runt tre års ålder.
Det ska bli skönt med några dagars ledighet.
God jul! 

Detta vill jag säga även i dag

Att störst av allt är kärleken. Trots allt. Går det verkligen att tro på det?
Vi måste tro. Detta skrev jag för ett år sedan. Det kan skrivas också i dag. 

I dag för fem år sedan i Ryssland....

Om jag hade vetat allt jag vet nu den 14 december 2011. Om jag hade vetat hur många pannkakor jag skulle grädda. Hur många snorpapper jag skulle slänga. Hur många gånger jag skulle få jaga och hur många konflikter det skulle bli. Om jag hade vetat vad jag vet nu. Hur mycket matvägran som kan finnas. Hur många misstag jag skulle göra. Hur otillräcklig jag är. Hur mycket oro. Hur svårt det är. Hur tidigt du skulle vakna, vardag som helg, året om. Hur svårt det ibland skulle vara att lämna i förskola och skola. Hur mycket jag skulle bli klättrad på. Hur många volter i soffan.
Hade jag vetat det den 14 december 2011. Hade jag gjort om det? Ja.
Den 15 december 2011 förändrades vårt liv totalt. Tack. 

Pepparkakshus, snuva, intensiva barn

Hej och hå så fort tiden går. Tredje advent redan och en helg med snuva, en stunds lek med kompis och ny overall inköpt i andra hand av en granne, är över. Vi hann med pepparkakshusbak med mormor också, i dag. Vi har varit inne hela dagen. Lilla A är väldigt snuvig, Lillsmurfen lite snuvig och de är så trötta efter veckan så det var lika bra att bara helt enkelt ta det lugnt. Det snöade också i stort sett hela dagen.
Snart fyller Lilla A fyra år. Snart har vi femårig fådelsedag med Lillsmurfen. Snart är det jul. Barnen är intensiva. Jag är trött.
God kväll. 

Vad vill man veta om jag ska hålla ett föredrag?

Jag har blivit inbjuden till min gamla kyrka Växjö Equmeniakyrka (före detta missionskyrkan) i vår, på en så kallad kvinnofrukost. Samtal, lite föredrag, frukost och lite mer samtal. Ser fram emot det men undrar hur jag ska lägga upp det. Vill man veta mer om adoption i största allmänhet eller om Downs syndrom? Eller både och? Eller vill man veta allt om vår resa - eller tre - till Ryssland, via missfall, kyrkbröllop, bonusbarn och adoptionsprocess? För min del tycker jag nog att det dels är viktigt att berätta så mycket som bara möjligt för så många som bara möjligt om Downs syndrom. Att det inte är en sjukdom till exempel. Att man till slut inte tänker på att ens barn har Downs - det är ju ens barn helt enkelt. Och det är också viktigt att tala om adoption; hur det går till, att man inte väljer barn, att köerna är ohemult långa. Att det finns en diskussion om adoptionens för- och nackdelar. Eller? Vad skulle du vilja höra? 

Och jag som var så orolig

Förut, för hundra år sedan när Lilla A föddes, tänkte jag en del på syskonskapet, hur det skulle bli för Lillsmurfen att ha en lillasyster med funktionsnedsättning. Om de skulle leka. Om de skulle gilla varandra. Om de över huvud taget skulle ha med varandra att göra. Mycket har jag tänkt, som inte alls har blivit som jag tänkte. Nästan allt har blivit bättre tror jag. De har varandra. De leker ibland. De älskar varandra. Lillsmurfen försvarar Lilla A från yttre hot då och då (typ mamma som vill kittlas, eller någon som vill ta hem henne för att de tycker att hon är så gullig). Ibland leker de inte. Men alltså - livet, det rullar på. Vi är de vi är, varken mer eller mindre. Och det är ganska bra.
I dag hade Lilla A sitt första kompiskalas, i går åkte vi pulka och bakade pepparkakor. Förutom att jag ständigt är trött och aldrig hinner dammsuga/beställa foton/sätta upp tavlor/beställa klipptid/sortera papper, så är det enda tråkiga nu att det ska bli varmare nästa vecka.
God kväll. 

Adoption och rasism

Det här är en värld som jag inte vet så mycket om, eftersom jag aldrig varit utsatt själv och eftersom Lillsmurfen inte avviker från den så kallade vithetsnormen i Sverige - alltså majoriteten av oss har vit hud. Men det finns en diskussion om adopterades avvikelse från den normen, om man är adopterad från ett afrikanskt land eller sydamerikanskt eller östasiatiskt. Svensk men med ett otypiskt svenskt utseende. I dagarna blossade diskussionen upp efter att Sanna Nielsen lagt upp en bild på sig själv föreställande en asiat, taget från den revy hon medverkar i just nu. En nidbild av en asiat. Vi är inte rasister, säger de som är med i revyn. Nej, men man kan agera rasisiskt ändå, säger de som känner sig utsatta för rasismen. Läs mer här
Vi måste kunna prata om detta. Det måste finnas en mix av människor på arbetsplatser, i politiken, på tv, i radio, i skolan, i reklamen. Annars riskerar vi att bara ha nidbilder av varandra. Som att personer med Downs syndrom hela tiden bara är glada, kramiga och musikaliska. Nej. De är människor. I första hand människor. Som du och jag. Som Carl Bildt. Som Hillary Clinton. Som Barack Obama.
Oj, vad jag känner att det är dags för mänskligheten att ta flera steg framåt. Hoppas på 2017.
God kväll. 

Vi har i alla fall mormors adventsstjärna

Inte har vi sjungit psalmer eller andra adventssånger. Inte har vi varit ute - väldigt blåsigt. Lillsmurfen har lekt med en kompis i en timme, vi har sovit i två timmar mitt på dagen, vi har inte druckit glögg (det gjorde vi hos några kompisar i går), vi har bråkat om hur mycket man får titta på Ipad. 

I går var vi först på Babblarna-bio och sedan på glöggbjudning i ett par kompisars fantastiska etage-hyresrätt. På vägen dit ville Lillsmurfen spela Pokémon Go men det fick han inte eftersom han hade gjort det en stund innan. Han slog och sparkade på sin mamma. Inte roligt. 

Ja ja. Vi har i alla fall bakat lussebullar. Och satt upp mormors (min mormors alltså) adventsstjärna. Och tänt det första ljuset. 

Ganska bra med andra ord, egentligen. 

Vi finns

En vecka har gått, med magsjuka (Lilla A blev sjuk i onsdags, var hemma torsdag och fredag och i natt blev jag magsjuk), konferens i Göteborg (en natt på hotell, det bästa är hotellfrukosten), skola, simskola, förskola, pluggande, jobb. Och i går var vi på UPP-prisutedelning, det vill säga det pris som Svenska Downföreningen delar ut varje år, ett till en person med Downs, ett till en utan. I år fick Ida Johansson det, en stjärna i Glada Hudikteatern och jag älskar hennes replik: "Jag är bra på allt på scenen!"; samt Anneli Tisell, som har vidareutvecklat Babblarna och startat Hatten förlag. Jag är glad att priset finns, att Svenska Downföreningen finns. Jag är glad att jag kan säga att de finns. Människor med funktionsnedsättning. Vi finns. Som lever med dem. Och vi är lika glada som Diddi och Babba. 

Pulka, kalas och efterlängtad Rysslandsträff

Helgen har bjudit på fullt ös: en stunds pulkaåkande i solsken i går, sen hem och sova innan det var dags för kalas hela eftermiddagen. Lillsmurfen vaknade klockan 4 (!) på morgonen i går och somnade nog inte om så hemskt länge. Alltså behövde han sova, sen var det kalas på ett lekland i tre timmar! Hoppa, klättra, springa, fika lite, springa mer.
I dag tog vi en promenad till affären och sen åkte vi på en efterlängtad träff för familjer med barn födda i Ryssland - en del bor här, andra bor lite här och var. Ett av barnen var fött i Litauen, ett (Lilla A) i Sverige, resten i Ryssland och det var säkert 15-20 barn med familjer som kom. Så roligt att äntligen få träffa några av dem man bara träffat på nätet förut och roligt för barnen. Lillsmurfen har ju sin kompis M som också är född i Ryssland, som vi träffar "jämt", och det är upp till honom om han vill ta reda på mer om sitt födelseland och åka tillbaka dit en vacker dag. Det vet vi inte nu, men därför känns det viktigt att tala om Ryssland då och då, att hålla historien levande, så att han vet att hans historia och hans födelseland finns. Häromdagen frågade han "hur ni gjorde med mig" när han föddes - kom han också ut från min mage genom ett streck (Lilla A föddes med kejsarsnitt)? Vi var inte där när han föddes. Han såg lite besviken ut, men pappan försäkrade honom om att alla får familj på olika sätt; en del genom magen, andra från ett flygplan, andra åker bort, andra är två mammor eller två pappor och kanske får barn med varandra.
Det är bra att han nu har träffat fler som han kan dela sin historia med. 

Pelle plutt plutt plutt tog ett skutt skutt skutt

– Hur mår du?
– Bra.
– Vad åt ni i skolan i dag?
– Det minns jag inte.
– Vem har du lekt med?
– Det  minns jag inte.
– Nu får du äta.
(Här sitter han under bordet och nyper sin mamma.)
– Nu får du äta, sen läser jag, sen är det läggdags.
– Jag vill inte ha majs.
– Lägg undan dem då och ät gurkan.
– Jag vill inte ha ketchup på gurkan.
– Skrapa bort den då.
– Jag vill titta på tv.
– En liten stund.
– Jag vill att Lilla A ska läsa först.
– Okej, men du får byta till pyjamas.
(Mamman ger honom pyjamasen, går med Lilla A till badrummet, han följer efter. Vill inte vara själv.)
– Nu får du borsta tänderna.
(Speglar sig. Gör miner.)
– Nu får du borsta tänderna.
(Sjunger.)
– Nu får du borsta tänderna.
– Mamma, det finns clowner som är elaka, men då kan man slå dem.
– Man får inte slåss. Och de flesta clowner är snälla.
– Ja, men B har sagt att han var på bio och då fanns det en elak clown.
– Ja men det är bara på film. Nu är det dags att borsta tänderna, annars hinner vi inte läsa.
En stund senare ligger han i sängen.
– Jag ska bara sjunga Pelle plutt plutt plutt tog ett skutt skutt skutt.....
– Okej.
– Jag vet vad jag vill ha i present.
– Vad vill du ha?
– En papegoja. Får jag det?
– Nej.
– Varför?
– Sally skulle äta upp den.
– Men jag skulle stänga ute henne. Jag skulle ha den i en bur och ta med den till skolan och ha den i min låda. Och jag vill ha en orm. En kopparorm. Är de giftiga?
– Jag vet inte.
– Vet du inte?
– Nej, det är de nog inte.
– En orm......
Här somnar han. Välkommen till en vardag i november. God natt.

Kusiner, kalas och teater (eller Tillbaka till vardagen)

Jag, Lilla A och Lillsmurfen har varit hos min bror i några dagar, vi kom hem i eftermiddags och är helt slut. Det har varit intensiva dagar med kalas för en 49-åring, en 15-åring och en 9-åring; teater, bowling, lekplats, promenad, mat, läsning, tv-spel. Vi kom dit i onsdags kväll och la oss klockan 23. Lillsmurfen vaknade dagen efter klockan 5 och var uppe till klockan 20. Ja, vi är helt slut, men det har varit kul. Skönt att komma hem. Men också - tillbaka till vardagen med köttbullar, trötta barn och smulor på golvet. Det är roligt att vara förälder, men man får ta allt det tråkiga också. Varför är det mer spännande när en kusin borstar tänderna på en än när ens mamma gör det?
Snart ska jag också lägga mig, och minnas alla som inte längre finns bland oss. 

Vi ljuger om vi inte säger att det är jobbigt ibland

Jag har funderat på den rätt så ofta ensidiga bilden av personer med funktionsnedsättning, kanske i synnerhet Downs syndrom. De är glada, säger vi. De är musikaliska, kramiga. Kanske det. En del. Ibland. I första hand är de personer med en massa olika egenskaper och känslor och förmågor och uttryck, precis som du och jag. Inte är vi kramiga jämt. Men vi som känner personer med Downs syndrom vill gärna lyfta fram att de är just härliga, underbara, kramiga, goa och glada. Visst. Det är förståeligt. Vi vill visa att de är människor som kräver och har rätt till respekt och ett helt vanligt liv. Men att inte få säga att det ibland är jobbigt, att det kräver ganska mycket extra - i alla fall för en del - är att ljuga. Det kan vara väldigt jobbigt att ha ett barn med Downs syndrom. Det kräver ibland en hel del extra, en hel del annat. Det gör inte dessa barn mindre underbara.
Här tänkte jag komma med en slutsats, men den får ni dra själva eftersom ni är så kloka. 

Just när du trodde att du hade läget under kontroll. Då kommer inte taxin.

Lilla A går ju på en lek- och kommunikationsgrupp. Hon har varit där två gånger av fyra. Förra gången hon inte gick var det vikariebrist, men sedan ordnade vi med färdtjänsttaxi och att om inte resursen i förskolan kunde gå, kunde någon annan gå som också jobbar med Lilla A. Frid och fröjd, förra veckan åkte de taxi och allt gick smidigt. Och så skulle det förbli, trodde man. Men i dag kom de inte iväg för att taxin inte kom. 15-20 minuter sa chauffören när det var tjugo minuter kvar till starten på gruppen. När det var fem minuter kvar, sa han: "Jag är i Hallunda, jag är hos dig om 20 minuter. " Men då var det liksom försent. Skulle man låta en person som hade beställt en helt vanlig taxibil stå och vänta i 40 minuter? Ofta tar man väl taxi för att det ska gå snabbt och vara smidigt?
Jag blir så irriterad. 

Och nu någonting som jag inte vet någonting om: att vara adopterad

Ja, det finns en debatt. Det finns en debatt om att adopterade alltid exkluderas från diskussioner om adoption. Till exempel finns det just nu ett upprop för att adopterade ska få bidrag från statskassan om att göra återresor och att söka sina biologiska rötter. Vi har än så länge ingen aning om hur Lillsmurfen kommer att vilja göra och hur mycket han vill ta reda på. Och jag tror, alltså jag tror, jag vet inte och det skiftar säkert från fall till fall, att de adopterade där adoptionen syns, alltså när två (eller en) vita föräldrar får ett barn med en mörkare hudfärg, funderar mer. Det verkar så, men jag har säkert fel. Jag konstaterar bara att det finns en diskussion som de flesta av oss inte märker, om och för adopterade, om att tillhöra ena eller andra kulturen. Bland annat.
Jag väljer att inte säga så mycket om den eftersom jag faktiskt inte är så insatt. Än så länge. Jo det är klart att vi under föräldrautbildningen fick fundera en massa på frågor om mobbning på grund av hudfärg, utseende, gener, anknytning, återresor. (Mest anknytning.) Men jag har inte haft de frågorna levande i mitt liv eftersom det har hänt så mycket annat och eftersom vi lever så i det som händer nu. Bidrag till återresor? Ja kanske det. Eller inte vet jag. Jag konstaterar bara att diskussionen lever. 

Vår bästa tid är nu

Så är det. Trots att Lillsmurfen vaknar klockan fem på morgonen, trots att han är så trött att han skriker, trots att Lilla A emellanåt är väldigt intensiv. Så är vår bästa tid nu, när Lillsmurfen säger att han är kär i mig, bara mig, när Lilla A kramar och vill sitta nära, när båda barnen kryper upp bredvid i soffan, när de nu har börjat leka med varandra då och då. Jag är trött, men njuter. 

Plötsligt händer det (eller Varför har jag haft så dåligt samvete?)

Lillsmurfen har varit hemma i två dagar för att han hostat en hel del. I går med pappan, i dag med mig. Och jag konstaterar följande: han skriver en massa bokstäver och en massa siffror och kan skriva flera ord, med lite hjälp. Förra veckan sa han att han tyckte att det var svårt med bokstäver.
Han leker en del med Lilla A. Han är glad. Han busar med sin mamma, men det hör väl till. Han har en egen vilja. Han börjar bli stor. Han tackar för maten. Han klättrar i soffan. Han kramar sin mamma. Han sitter i sin mammas knä. Han har kompisar.

Jag som har haft dåligt samvete för att jag var hemma med honom bara sju månader, för att Lilla A får så mycket uppmärksamhet. Och allt annat. Lite av varje.
Varför har jag haft det? Helt i onödan.
God natt. (Lilla A, och hennes moder, gick i dag upp klockan fem. Nu ska jag sova!)

Ska jag känna oro eller förväntan inför framtiden?

Å ena sidan: en alltmer populistisk politik. Vänster-höger, blockpolitik, hårdare krav, hårdare ton. Nedskärningar, högre krav för att få assistans. Och samtidigt finns 325 miljarder kronor som göms undan (betalas till så kallade brevlådeföretag) varje år och jag undrar varför man fortsätter att jaga helt vanliga medborgare som sliter för att få vardagen att gå ihop - visst finns det helt vanliga människor som fuskar men de är ju ändå i minoritet - och inte ger sig på dem som verkligen fuskar, som gömmer undan skatt. Ja, jag vet, ingenting är svart eller vitt. Det är dyrt att ha företag i Sverige, man betalar mycket i skatt. Man sliter jämt. Men det är någonting i mig som skaver.
Och så tester för att få reda på eventuella kromosomavvikelser. Klappjakt. Jakt på den perfekta människan som arbetar jämt men aldrig är sjuk, som presterar på topp och samtidigt har en perfekt gräsmatta och aldrig klagar.
Och så en massa barn som väntar på att få föräldrar, men väntar förgäves. Som är ensamma i världen.
Oro eller förväntan? Jag hoppas i första hand på fler samtal, inte mer skrikande om att jag har rätt, du har fel. Hej då! 

Gråt, tandagnisslan och frustration över vikariebrist

Nu är vi inne i en period när Lillsmurfen inte vill släppa mig när jag lämnar i skolan. Han klamrar sig fast. Jag börjar genast tänka: adoption, känslighet för separationer. Men han är aldrig så när pappan lämnar honom. Och i dag hade jag kontakt med mamman till en av hans kompisar, inte adopterad, som sa att han ibland var likadan. Med henne. Aldrig med sin pappa. Jag tänker på när han började i förskolan och det var såhär. Inte kul. Men det går över. Jag försöker att vara lugn och tydlig. I kväll när han skulle sova var han så trött att han skrek. Inte kul. Men jag försöker att bara ta det lugnt.
Lilla A började förra veckan på en lek- och kommunikationsgrupp, anordnad av habiliteringen. För att lära sig leka i grupp (kan hon ganska bra skulle jag nog säga), för att kommunicera mer och mer (hon är väldigt kommunikativ men behöver komma igång mer med språket). Hon går med sin förskoleresurs, som inte följer Lilla A hela tiden utan anställdes till gruppen, som är vanligt nu för tiden. Det går bra. Men redan i morgon är det problem - det är vikariebrist i förskolan och de kan (troligen) inte gå på gruppen. Dåligt, tycker jag. Det är inte Lilla A:s fel att det är vikariebrist. Lilla A har rätt till det stöd som hon har rätt till. Jag tycker att de ska gå, men kanske behövs resursen i förskolan. Alltså jag fattar detta med vikarie- och lärarbrist. Omges av det dagligen, har arbetat på Lärarförbundets tidningsavdelning i 18 år. Vet mer än de flesta om skolans tillkortakommanden, glädjeämnen, svårigheter, utmaningar och om duktiga, engagerade elever som sätter betyg på 250 elever, ger av sig själva men alltid kan göra mer. Det är inte så att jag inte förstår. Men i det här fallet är det bestämt att Lilla A behöver ett annat stöd än de flesta i hennes omgivning, nu får hon det men i morgon får hon det inte. Det är fel. Och jag tänker: "ska det vara såhär nu? Måste vi hela tiden kämpa för Lilla A:s rättigheter?" Jag trodde att mänskliga rättigheter var en självklarhet i Sverige 2016. Men det är det inte. Ser man sig omkring finns det många uppförsbackar. 

Förskoleklass och fredagspärs

I dag tillbringade jag hela dagen med Lillsmurfen i förskoleklass. Roligt att se hur han har det, roligt att se vad de gör. De är små och stora och i olika mognadsfaser. Lillsmurfen själv satt oftast i mitt knä, eller på stolen bredvid. Han tycker inte att bokstäver är så himla roligt, lättare att räkna. Hans klasskompisar verkar schyssta, men på rasterna leker han oftast med sina gamla bästisar. Det kommer att ge sig.
På eftermiddagen var det dags för fredagspärsen - simskola för Lilsmurfen, då jag och Lilla A simmar i annan bassäng, men Lillsmurfen vill helst att jag ska titta på honom, men då får inte Lilla A bada någonting. Det tar tio minuter varje gång att säga hejdå. En gång har pappan varit med, en gång min pappa och en gång min mamma; i dag kunde pappan inte vara med av logistiska skäl. Men livet vore mycket mycket enklare om han följde med. Hoppas att det går nästa gång.
Nu är alla trötta, de små sover sedan två timmar - i sin nya våningssäng! I går sov Lillsmurfen hela natten i sin egen säng för första gången sedan...ja, ett tag. Lilla A kom in till oss, men häromnatten sov hon också hela natten i sin egen säng. Den här omställningen är nog jobbigast för mamman.....God natt! 

Man får också lära sig att väldigt många människor tror att de vet hur det är. Eller hur "de" är.

Ja, det kan faktiskt gälla både personer som är adopterade och personer med till exempel Downs syndrom. Andra människor, som man inte alls känner eller har en relation till, vet precis allt om hur det är att vara just adopterad eller leva med just Downs syndrom. Det har de läst, eller hört, eller sett. En del vet förstås - eller vänta, de vet hur just den person som de känner råkar vara. Inte hur till exempel mina barn är eller hur de känner sig. En del har en massa åsikter, många är experter. Intressant. Eller oroande. Eller helt enkelt bara väldigt jobbigt. 

Är det bara jag som tycker att det är svårt?

Hur många gånger har du sagt något till ditt barn som du vet att du inte kan hålla? Hur många gånger har du blivit arg och frustrerad och sagt något dumt, som du ångrar efteråt? Är det bara jag? Varför kan jag inte vara lugn och pedagogisk i just de ögonblick jag behöver vara det som mest?
I dag: hemma med Lilla A för att förskolan var stängd. Lillsmurfen hostar och stannade också hemma och han ville gå till lekparken efter att vi hade köpt glass på Ica, men jag hade sagt att vi skulle göra det på eftermiddagen; är man hemma måste man också vila och slappa. Han ville leka med någon men jag sa att om man är hemma från skolan kan man inte gå hem till en kompis och leka. Tjafs uppstod, han testar hela tiden, han är sex år och är ibland som en tonåring som testar gränser och som är liten men stor. Mycket förändras för honom just nu - nya kompisar, skola. Han förstår att vi alla ska dö. Han förstår att alla inte är snälla. Och så vidare. Allt ifrågasättande gör mig trött, när jag borde vara en vuxen som inte är sur utan pedagogisk. Men det är jag. Också. Men känner mig ändå som världens sämsta.
Jag har faktiskt tänkt att jag skulle gå en föräldrakurs, men känner mig stressad när man ändå måste boka några kvällar för ändamålet. Skulle vara bra att prata med andra föräldrar. Men jag gick till en kurator på vårdcentralen och har inlett något slags samtal; vet inte när jag ska dit igen men de kommer att höra av sig. Det är intensivt i vårt liv med jobb och tre barn. Är emellanåt stressad. Skulle vilja hitta bättre sätt att hantera konflikter (och nu kommer mamma att ringa till mig och säga att jag ska ta det lugnt och det gör jag också men tycker ändå inte att det alltid är så enkelt).
Fortsättning följer.

Man får lära sig att bjuda på sig själv

I går när jag och Lilla A var i vår lilla affär, tänkte jag att ja, det här med funktionsnedsättning, man får helt enkelt lära sig att bjuda mer på sig själv än andra kanske behöver. Vare sig man vill eller inte. Lilla A är väl inte helt som andra snart fyra-åringar. Hon pratar inte lika bra som de, hon kastar mat oftare än de. Men det. Det bjuder vi på! Hon kan också konsten att få de allra flesta (ja, undantag finns förstås, dem får man kanske kittla för att få att skratta. Men alla är inte ens kittliga.) att le. Man får helt enkelt lära sig vad som är viktigt här i livet. Tänk så många som skulle behöva lära sig det.
I kväll är jag helt slut efter några timmar på Ikea, lek, promenad, fika och inlämning av bilen på verkstad. Men nu ska jag hjälpa Storasyster med svenskläxa. Adjö. 

Separationer. Att leva med ett syskon med funktionsnedsättning. Och vardag.

Fiskpinnar och potatismos. Nästan gott. Regn. Mörkt klockan 19. Vardag. Och i morse när jag lämnade Lillsmurfen i skolan ville han inte att jag skulle gå. Mycket nytt. Många nya kompisar. Bokstäver. Idrott och hälsa. Förändringar. Tappa tänder och bli stor. Cykla. Gå i simskola. Stor och väldigt liten. Mamma och pappa är fortfarande bäst. Två livsavgörande separationer och mamman blir också ledsen och funderar och funderar på skola, separationer och hur man ska göra. Han behöver kompisar, behöver leka (det är ju självklart, men det är inte roligt att lämna ett ledset barn och allt jag har lärt mig om adoptioner och anknytning tänker jag på hela dagen. Fast ändå inte - jag har lärt mig att det går över). Nästa fredag ska jag i alla fall vara ledig och vara med honom i skolan - hela dagen (viktigt att det är hela dagen). På måndag är förskolan stängd (planeringsdag) och jag ska vara hemma med Lilla A, vill inte att hon ska ha vikarier som inte kan tecken. Lilla A stor - men liten. Spiller vatten på Lillsmurfen så att han börjar gråta och säger Dumma dig! och gråter. Trött. Men ändå lite speciellt med ett syskon som tar längre tid på sig att lära sig saker.
Där är vi nu. Trötta och med tre blöta katter som har varit ute i regnet. Soffa. Netflix. Te. 

En vecka, tre vab-dagar, 40 graders feber. Och lite tjafs. Och åsikter om adoptionsbidraget.

Ja vilken vecka. I måndags ringde förskolan och sa att Lilla A var hängig. Pappan hämtade, hon hade feber och sov i två och en halv timme på dagen. Tisdag, onsdag och torsdag var jag hemma med henne. I torsdags morse cyklade jag med Lillsmurfen till skolan, men han ville absolut inte att jag skulle gå, släppte inte mig och sa att han var yr och hade ont i huvudet. Mycket riktigt: febern steg på honom hela dagen; på kvällen hade han nästan 40 grader och kräktes, stannade hemma även på fredagen men blev hela tiden bättre. Och tur var väl det, för i går hade vi hans sexårs-kalas på en 4H-gård bland djur, ballonger och glass. Mycket lyckat! Jag älskar naturen och skogen mer och mer. I helgen har han sagt att han tycker att det är svårt med bokstäver och i dag sa han att inget i skolan var roligt, inte ens fritids. Det är förstås inte sant, men det är helt ny ordning för honom, kompisar han ännu inte har lärt känna, sitta stilla, räcka upp handen, skriva bokstäver, ha idrott och hälsa och musik. Båda gillar han, han är en väldigt bra klättrare och en väldigt bra sångare. Men det är mycket nytt och ibland svänger hans humör - och mitt med. Men jag ska försöka att bara ta det lugnt.
I dag var vi på Lida friluftsgård på Friluftsfrämjandets aktivitetsdag och jag säger det igen: som jag älskar skogen. Mindre stress, mer utrymme, färre konflikter, alla är mer på lika villkor, vilka kläder man har spelar ingen roll bara de är praktiska. Grilla korv, rulla pinnbröd, dricka varm choklad och få frisk luft. Tack Gösta Frohm. Jag får energi, jag kopplar av, känner mig mindre stressad.
Den här veckan har jag också förstått att det finns adopterade som vill att staten ska betala ett bidrag för att de ska kunna söka sina rötter. Jag har full förståelse för att man vill söka sina rötter, till det har alla rätt, men jag konstaterar bara att där är vi inte ännu. Vi har heller ingen aning om hur mycket Lillsmurfen vill ta reda på. Men det vore spännande att få åka till Ryssland med honom. 

Man tror nästan inte att det är sant....adoptionsbidraget höjs!

Hurra! Adoptionsbidraget höjs till 75 000 kronor! Från 40 000. Nu kan man undra varför. Det kan man säkert. Budgeten måste ju gå ihop, alla kan inte leva på bidrag med mera. Men som gravid som förlöstes med ett akut kejsarsnitt kostade jag mer. Så att ni vet. Allt kan liksom inte jämföras mot varandra rakt av.
Och jag tror givetvis att den namninsamling jag hade här på bloggen för fem år sedan har bidragit till det höjda bidraget... ha ha:-)
http://www.mynewsdesk.com/se/adoptionscentrum/pressreleases/adoptionsbidraget-hoejs-till-75-000-kr-1570127

Jag måste lära mig att inte ta allt så personligt

I lördags på festen. Jag gick ut med barnen ett tag, till en lekpark. Alla barn utom Lilla A snurrade på en snurrleksak, vad den heter vet jag inte. Lilla A ville förstås vara med men eftersom hon inte är lika stadig som de andra måste man ta det lugnare med henne. De andra ville inte snurra när hon var med (Lillsmurfen snurrade henne lite grann). Hon och jag gick in en stund och när vi kom tillbaka ropade de "Å nej!" I sådana lägen tar jag allting personligt. Kan jag låta bli att göra det? Men: de andra barnen var väldigt små själva, jag förstår att det inte är lika roligt att snurra långsammare. Men jag är en sånär som tycker att alla ska få chans att vara med, på sina villkor. Jag är en såndär som tycker att man måste se till att bjuda de som inte blir bjudna. Men jag vill bli bättre på att inte ta allt personligt. För min egen skull.
Å andra sidan. I söndags i lekparken. Lilla A fick vara med några äldre grabbar på fotboll. Till och med mamman hoppade in en minut. Jag gjorde mål. Det har nog aldrig hänt förut.
I dag var jag hemma med förkyld Lilla A igen. Hämtade Lillsmurfen på eftermiddagen och åkte och fiskade med honom, med ett spö han fick i present. Det var en väldigt fin kväll.
Från och med i morgon ska jag börja träna på det där med att inte ta allt personligt. 

Ninja fyller 6

Sex år i dag. Grattis, älskade barn. Grattis till oss för att vi har dig. Tänk att du är född där och vi här och där och att vi i dag bor här. En livsresa kan se ut på alla möjliga sätt. Vår är nu. 

Separationssvårigheter, vab, 50-årsfest och värme

Jodå, nu har ens kompisar börjat fylla 50, tro det eller ej. Har precis kommit hem från en fest och båda barnen har somnat (Storasyster var inte med). Roligt! Trevligt!
I veckan har vädret varit fantastiskt och tidigare i dag njöt vi av ännu en dag på Mulle med en härlig skogsvandring till Fjällfinas kåta. Lillsmurfen är egentligen  för stor för Familjemulle nu, han fyller sex år på måndag, men för att börja Strövarna, om han vill vara med där, måste man vara sju. Jag tänker att det är som en utflykt; frisk luft och skog är alltid bra, även om han kanske tycker att det blir långtråkigt ibland. I går var han ledig från skolan och var med mig på jobbet, vilket inte var lika spännande som han hade tänkt sig. Men med Ipad, mobiltelefon och några tuschpennor gick det bra.
I tisdags var pappan hemma med Lilla A som varit lite snuvig och jag tog Lillsmurfen till skolan, jag skulle iväg på ett jobb i Motala men tåget gick inte förrän före 10. Det var omöjligt att släppa honom. Han klamrade sig fast vid mig och jag skulle kunna skriva något om adopterade och separationer, men eftersom han inte alls är likadan när pappan lämnar honom, så gör jag inte det. Lillsmurfen har inga stora problem, eller inga alls egentligen. Han är en vanlig sexåring som hade en lite annorlunda start än de flesta av oss. Han är mammig i perioder. Lilla A är mammig jämt. Men eftersom den här bloggen handlar om bland annat adoption, tänker jag att det i alla fall är bra att påminna sig om de adopterades annorlunda start med minst två separationer tidigt i livet. Det är mycket nytt nu, med skolstart och nya klasskompisar och andra krav. Jag gick hem med honom igen i tisdags, han tittade på film i stort sett hela dagen, med Lilla A och pappan.
I onsdags var jag hemma med Lilla A. I torsdags och i går gick hon i förskolan.
Nu ska vi glo lite på tv.
Ajö. 

Kära skog, tack för att vi har dig. Tack också för Pokémon och lekland.

Intensivt, käre Watson, intensivt. Hänga tvätt, Ipad, tv, Mulle, fika, leka, handla present, vattna, ta promenad med Pokémon Go, gå på kalas på lekland och bli jättetrött. Läsa, titta på film, laga mat, torka snor, tvätta håret.
Jag är glad att vi bor nära skogen, där jag kan andas och slappna av.
Har fått boken Adopterad från annat land. Ska läsa. En annan dag.

Är det okej för en riksdagsledamot att skämta om särskoleelever?

Eller vilka skämtade han egentligen om, Richard Jomshof, när han på Twitter skrev att personerna i regeringen inte ens skulle kunna kvala in till särskolan? Och är det okej? (Och vad menar han egentligen? Grundskolan i Sverige är obligatorisk. Alla måste gå, oavsett om man går grundskola eller grundsärskola, så kvala in är väl fel uttryckt?) Richard Jomshof är en av de ledande inom Sverigedemokraterna. Partiets elit. Han är riksdagsledamot.
Men vadå - får man inte skämta? Jo, man får skämta. Vi har yttrandefrihet i Sverige (något som Sverigedemokraterna vill dra in, eftersom de enbart gillar yttranden som är godkända. Av dem.).
Men är det okej? Jag undrar bara. Vad hade hänt om statsministern eller någon annan minister eller någon riksdagsledamot hade uttryckt sig på det sättet?
Nej, det är inte okej. Jag tycker inte att det är okej. Ord är viktiga. Det finns en anledning till att riksdagsledamöter ska bevakas hårdare än andra människor. Och jag undrar: finns ingen hög Sverigedemokrat som känner någon som någon gång har gått i särskola eller har ett barn eller en kusin eller granne eller syskonbarnbarn som har gått i särskola? Tycker de att är okej? Eller är det regeringen som ska bli ledsen?
Eller är det bara så att jag saknar humor? (Nej, jag kan nu avslöja att jag inte saknar humor. Fråga mina kollegor.) 

Är det roligt med tre glada mongon?

Ja, kanske är det roligare med glada mongon än med ledsna. Jag undrar för jag läste om någon som hade kallat sig själv och sina två vänner för just tre glada mongon. På skoj alltså. Och lagt upp en tokrolig bild.
Sen undrar jag också ifall det hade varit så att Lillsmurfen hade varit född i ett afrikanskt eller asiatiskt land och haft en annan hudfärg än den traditionellt svenska. Hade jag då tyckt att det hade varit okej med en bild på en flinande asiat med sneda ögon och hatt på ett godisomslag? Denna bild togs bort på just detta godisomslag, efter påtryckningar av bland andra adopterade.
Vad är okej? Vad är inte okej? Nidbilder är väl aldrig okej. Förstärkande av fördomar. Människor må vara födda mer eller mindre mörka och med en eller två kromosomer hit och dit, men är det egentligen viktigt?
Jag tycker inte att det är roligt att kalla sig själv och sina två vänner för tre glada mongon. Ordet mongolid används inte längre mer än i nedsättande sammanhang. Dessvärre finns det fortfarande alltför många nedsättande sammanhang - ibland är utvecklingen som att ta ett steg fram och två tillbaka.
Saknar jag humor? Nej. Något som inte är roligt är helt enkelt inte roligt. Och Lilla A....jag tänker att de skulle träffa henne. Hon är inte sitt syndrom. Hon är en människa faktiskt.
Trots dessa funderingar har helgen varit fin, Lillsmurfen har lekt med ett par kompisar, vi har lekt i lekparken, bakat, jag och min pappa var på konsert i Berwaldhallen i går och i dag lekte vi med grannar, sprang Skogsmulleloppet och spelade minigolf. Soligt, varmt, lite regn och lite blåst. 

Måste man hela tiden kämpa?

Läser inlägg om hur förskolor och skolor arbetar med barn med Downs syndrom. Eller hur de inte arbetar rättare sagt. Baserar på egna erfarenheter. Föräldrar med barn med en funktionsnedsättning måste kämpa mycket mer för att få det som alla de andra barnen bara har. Ett vanligt liv. En vanlig skolgång. Rätt att behandlas som alla andra, men utifrån sina förutsättningar. Har man en försenad språkutveckling behöver man andra hjälpmedel. Är det verkligen svårt att förstå?
Jag önskar att många fler lär sig mycket mer om Downs och andra funktionsnedsättningar. Jag tror på ännu mer öppenhet, på ännu fler rocka sockor-dagar, på fler reklamfilmer med "Ica-Jerry".

Mer en annan gång. Snart god natt. 

Jag vill bli en bättre människa

Det är sant. Jag eftersträvar perfektion. Eller nej, det gör jag inte, för det är ju omöjligt. Ibland önskar jag bara att jag inte blev så arg. I dag var vi hemma, Lilla A var snuvig i går men har varit bättre i dag. Lillsmurfen var ovanligt trött och ville också stanna hemma och det har varit en bra dag. Vi var inne på förmiddagen, Lilla A sov middag och Lillsmurfen tittade på film på Ipaden så jag kunde moppa golvet och vila. Skönt. På eftermiddagen gick vi ut i det varma vädret - sommarens sista suck? - gick till Ica och köpte glass och på kvällen tittade vi på tv, lekte lite med några grannar och läste innan läggdags. Lillsmuren var supertrött, hoppade i soffan som vanligt och lyssnade inte (jag tror att alla föräldrar känner igen sig). Till slut borstade han tänderna och till slut somnade han i soffan. Men ibland blir jag så irriterad på att han aldrig lyssnar, på att han tävlar med Lilla A, på att Lilla A kastar mat, på att hon aldrig sitter still. Ja ni vet, saker som kommer att gå över. Jag tycker inte om mig själv när jag blir irriterad. Alltså måste jag förändra mig själv. 

Tankar om LSS och vänskap

Jag har länge tänkt att skriva något om LSS, lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade. Den ska utredas igen; regeringen vill skära i kostnader. Men jag har inte vetat vad jag ska skriva för jag är inte så insatt och har egentligen aldrig tid att läsa på, känns det som. Men det finns de människor som behöver assistans dygnet runt, men ändå har rätt att leva ett självständigt liv. Tänk på Stephen Hawking. Eller tänk på att livet kan förändras på en sekund. Tänk om någon i kungafamiljen skulle till exempel vindsurfa, falla och skada sig så allvarligt att hen inte längre kunde äta själv eller gå själv eller tala själv. Tänk om det skulle hända dig. Bara tänk. Det kan hända dig. Vad skulle hända om din mamma, syster eller gamla faster var tvungen att gå ner i arbetstid för att hjälpa dig?
Sen har jag en fundering om vänskap och att vara annorlunda. Lilla A leker egentligen väldigt bra, är väldigt kommunikativ men pratar inte verbalt som de flesta andra snart fyraåringar. Hon babblar. Det kan vara svårt att göra sig förstådd. Hon springer inte lika snabbt heller, eller klättrar lika bra. Men hon är med, hon försöker. Ska jag då låta henne leka med alla andra eller ska jag låta henne leka enbart med andra barn med Downs syndrom? För att de är på samma nivå. Jag tror att svaret på båda frågorna är ja - ja, hon behöver få vara med, känna sig behövd, precis som alla andra. Och hon behöver också få vara med kompisar som är på hennes våglängd (fast om de har Downs syndrom eller inte är ju egentligen oviktigt). Jag förstår att hon inte alltid kan leka med "alla andra". Men hoppas att det finns tillräckligt många bra föräldrar och lärare som vet att alla är olika, men som kan hantera olikheter och låta alla få vara bra på något sätt. Leker man kull är det ju just en lek. I det samhället vill jag leva, som inte tävlar om allt hela tiden.
Tja, några enkla funderingar på måndagskvällen. 

Mitt bidrag till forskningen

Det ska forskas kring alzheimer. Människor med Downs syndrom får oftare alzheimer och nu ska en forskare titta på om även personer med alzheimer har anlag för en tredje kromosom 21. Ett antal mammor ska vara med, både de som har fött barn med Downs och de som har fött barn utan. Jag och en kompis ska vara med och vi var båda 41-42 när vi födde våra barn.
Kul att man kan vara med åtminstone på ett hörn i forskningsvärlden!

God natt. 

Fosterdiagnostik för mammans eller barnets skull?

Nu har jag äntligen sett lite grann av det seminarium om fosterdiagnostik som bland annat Svenska Downföreningen ordnade i Almedalen i början av juli - Vi har tekniken men har vi etiken?. Det är ju en oerhört komplex fråga, som panelen också var inne på - det finns inga enkla och korta svar, även om en del vill få det till det. Vi har tekniken - strunta i etiken.
Men när jag sitter och tittar blir det ändå så att det handlar om mig, om oss, om Lilla A. Kan jag se objektivt på detta? Är jag inte bara en enkel liten mamma som inte skulle ha två barn om jag inte hade fått ett med en kromosomuppsättning som avviker från den de flesta andra har? Det blir känslor. Såklart blir det känslor. Ska jag bortse från dem?
Kan jag förstå att tekniken går framåt? Kan jag ta in att abort är naturligt för de allra flesta om det visar sig att fostret på minsta sätt avviker? Kan jag se in i en framtid där fler normavvikare inte finns - autister, personer med ADHD, läs- och skrivsvårigheter, blonda, svaga, brunögda? Ja, var går gränsen? Vad vill vi veta? Vad händer med människosläktet om vi blir alltmer homogena? Kommer människan att dö ut och spelar det någon roll?
Jag vet inte. Vad vet du?
Seminariet: https://www.youtube.com/watch?v=ufM3KVAl3zM

Lillsmurfen och jag

I dag var det skolstart. På riktigt tänker jag inte skriva, för fritids är också skola och nästan viktigare, i alla fall minst lika viktigt. Viktigt att lära sig leka, vara med i gruppen, behandla alla med respekt, lära sig om olikheter. Men i dag var det läsårsstart för Lillsmurfen och jag var med på förmiddagen. Tänk vad han har blivit stor! Han blev uppropad av rektorn i matsalen, tillsammans med alla andra förskoleklassbarn, ettor, tvåor och treor. Jag frågade om det var kul, men det var det inte, sa han, för man fick bara sitta och vänta. Rasten var kul däremot, och att sjunga. Jag sjöng med. När jag gick till jobbet ville han inte att jag skulle gå, så klart, så nu har jag lovat att vara med en hel dag nästa gång.
När han la sig berättade jag som vanligt historien om bebisen som föddes i Ryssland. Fast den kom in på en massa annat, som att man inte kan hoppa nerför en brant och bara ta emot sig med lillfingret.
God kväll. 

Jag tror att många blir rädda av Downs syndrom

Eller kanske inte rädda. Osäkra snarare. Man vet inte vad det är. Man vet inte hur man ska förklara för sina barn. Jag visste inte mycket om Downs syndrom för fyra år sedan. Det gör jag nog inte nu heller, men lite mer. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska förklara det på det mest pedagogiska sättet. Downs syndrom är en kromosomavvikelse - vilket barn förstår det? Och hur många vuxna för den delen?
Jag tänkte på det häromdagen när simskolan började; vi var där allihop och jag och Lilla A bytte om samtidigt som en av hennes förskolekompisar. Hon frågade om Lilla A skulle bada i blöja när hon är så stor - lika stor som hon själv? Jag sa bara att hon har ju inte fyllt fyra än, men jag kunde kanske ha sagt att för Lilla A tar allting lite längre tid att lära sig.
Eller så struntar man i att förklara och bara låter det vara som det är, förr eller senare lär sig väl Lilla A:s kompisar, grannar och folk hon träffar att hon kanske inte är exakt som dem, men hon är hon.
Fakta från helgen: I fredags fick jag någon form av ryggskott och har fortfarande ont. I morgon börjar skolan och jag har tagit föräldraledigt på förmiddagen och ska vara med Lillsmurfen några timmar. I dag har det regnat nästan hela dagen och vi har bara varit ute en stund. Och jag stannade uppe och kollade OS-finalen i fotboll. Fantastiska fotbollslandslaget! Men själv är jag fortfarande trött.
God kväll. 

Heja alla som visar vägen!

Sitter och tittar på OS-final i fotboll. När förbundskaptenen började spela, kallade hon sig Pelle. Det var inte tillåtet för tjejer att spela fotboll. Hon tog sig sen vidare och det är vi nu så tacksamma för. Det är det det handlar om. Visa att det omöjligs går. Visa att man kan, att det som många säger är omöjligt faktiskt är möjligt. Inte ver jag om det egentligen går framåt med världen. Krig, inbrott, stöld och mobbning fanns då och finns nu. Men framåt för svensk damfotboll har det gått. Och för 30 år sen var det ingen som trodde att Glada Hudikteatern skulle kunna existera. Till exempel.
Kom igen nu Sverige! 

Fritids, blåbär och pipande hörapparater

Söndag igen. Det går så fort och helgerna är så intensiva med aktiva barn (utom tonåringen som sover halva dagarna). Jag kan tro att man egentligen ska vara runt 20 år när man får barn, för att orka. Men då känner man väl att man missat halva livet.
I går var vi på en liten kryssning fram och tillbaka till Mariehamn, med dansskola, lite shopping, buffé och lek. I dag har vi plockat blåbär, vilat, tittat på film och lekt. Nu sover de små. Lillsmurfen har skolats in på fritids och leker för fullt med både gamla och nya kompisar (ja, det är mycket lek i den här texten. Men det är ju lek, hoppa i soffan-lek, klättra-lek, dock-lek, flygplans-lek, chokladbolls-lek, lek och spel på Ipad). Lilla A är utan Lillsmurfen i förskolan, konstigt för henne kan jag tro. Både måndag och tisdag storgrät hon när jag lämnade henne, men eftersom jag numera är rutinerad vet jag att det går över och bryter inte ihop när jag går därifrån. I onsdags var det inga problem. Hon växer och står i, men hennes hörapparater piper rätt så ofta, så hon vill inte ha dem i. Skulle inte jag heller ha velat. I morgon ringer jag och frågar.
Sommaren tog slut i veckan, väldigt abrupt, men lite mer värme hoppas vi på. Nästa måndag är det skolstart här och Storasyster ska börja nian, det är inte klokt vad fort tiden går!
Helt enkelt god kväll. 

"Alla i hela världen var födda i Ryssland. Men vi förstod varann för vi pratade svenska."

– Mamma, vi säger att alla barn var på bebishuset i Ryssland. W och S också. Till och med M. Men vi pratade svenska så vi förstod varann.
– Var alla där?
– Ja, alla i hela världen. Kan inte du berätta hela historien?
– Det var en gång en bebis som....
– Men jag var rädd för att ni inte skulle träffa mig igen.
– Var du rädd för det när du var på bebishuset?
– Ja.
– Men sen kom vi ju och hämtade dig och åkte hem till Sverige.
– Ja, fast jag trodde inte att jag skulle få mat.
– Men det fick du ju.
– Ja. Och sen hämtade ni mig och vi kom hem till Sverige.
– Minns du bebishuset?
– Nej. Men alla var födda i Ryssland och bodde på bebishus. 

Och nu: mindre stress

Inte är det lätt när båda barnen vaknar halv sex, egentligen för tidigt, och är trötta redan när man åker in till stan. Men Lillsmurfen skulle få en ny ryggsäck och ny vattenflaska, för att skolas in på fritids i morgon. Och så hade vi bestämt med kompisar att gå på Barnens allsång på Skansen, där Samir och Viktor var gästartister - Bada nakna på Sergels torg-Samir och Viktor, alltså. I dag var det dessutom varmt. Hängande, hungriga, trötta, varma barn som inte orkar gå, som inte äter, som nyps. Ja, inte är det lätt. Jag blir ibland för stressad av sånt och är inte den lugna pedagogiska mamman, eller människan, jag vill vara. Jag försöker. Men vi borde nog ha åkt hem och inte till Skansen, där det visserligen blev kul i alla fall när barnen fick leka i den nya lekparken. Men oj, så trötta de var. 

På vägen hem köpte jag en bok för att få växel till toan - Mindre stress, mer närvaro. Jag ska försöka. Jag ser också fram emot att det drar igång i morgon, så att barnen får träffa kompisar och får pedagogisk stimulans från andra än oss. Oj, vad de behöver det. 

Lilla A somnade klockan sju, Lillsmurfen halv åtta. Jag kopplar av med te. Och så har jag märkt alla barnens kläder. Då slipper jag stressa över det i morgon.