I morgon är jag med i Aftonbladet

I morgon berättar jag om vår resa i Aftonbladet söndag. Ingen jätteintervju, men läs om du vill.
Inom kort kanske jag också skriver ett lite längre blogginlägg än detta! 

Räddade filmer på Lillsmurfen

Av någon otroligt outgrundlig anledning hittade vi för ett tag sen inte de filmer vi spelade in när vi fick Lillsmurfen. Det kändes trist, ledsamt och orättvist mot honom. Det är ju vår förlossning, hans bakgrund och hans första tid med sina föräldrar. Adopterade vet mer eller mindre om sin biologiska föräldrar, därför känns det extra viktigt att visa hur allt runt omkring fådelsedagen gick till.
Och. Det kan vi visa nu. Den tekniske mannen hittade ett datorprogram som på något sätt kan återställa bilder och filmer. Fråga mig inte hur. Jag är bara glad.
För övrigt fyller Lilla A ett halvår i dag. Snabbt går det när man ser tillbaka på det. Snart flyttar hon väl  hemifrån. 

Ännu en välsignad dag

Midsommarafton. Dop för Lilla A och min mammas födelsedag.
I dag bortser vi från heshet och förkylningar och tänker i stället på Lilla A:s sneda leende, dikterna och sångerna i kyrkan, ljuset, kusinerna, värmen och jordgubbstårtan.
Amen. 

Nästa sommar kanske vi till och med hinner rensa rabatterna

Femårsplanen fotsätter. Nu är det fyra år kvar och pappan har byggt altan och övervåningen klar. Snart. Storasyster har flyttat upp och nu har vi lampor i taket, men det är en bit kvar.
Nu har vi två småbarn. En vuxen per småbarn. Rensa rabatterna kommer inte överst på listan. Men potatisen växer den med.
Just nu är jag ensam hemma och tittar på nyheter och hör båda barnen snarka i rummet intill. I går lekte jag och Lillsmurfen i sandlådan, i dag var jag och Lilla A på Tittut och på eftermiddagen gick jag med båda två till lekparken. I morgon kommer farmor och kusin från England och på fredag är det dop för Lilla A och födelsedagskalas för min mamma. Och midsommarafton!
Det finns helt enkelt viktigare saker än att rensa ogräs. Det kommer en tid för det också. 

Mitt nästintill perfekta liv

Susanna, det här är till dig. Nu har jag ett så perfekt liv man nånsin kan ha, tror jag. Fullkomligt typ. I alla fall nästan. Studsmatta, två katter, gräsklippare, rabatter, altan, bärbuskar, ipad. Och villa förstås. Och två (tre) barn. Och ny bil. Och man.
Jag tror faktiskt att jag i princip är fullkomlig. Det är bara dammråttorna, de ständiga pappershögarna och högarna med tvätt som drar ner det hela lite.
Vad tror du? Själv tycker jag att våra liv har utvecklats rätt bra sen vi skålade på hotellbalkongen i Göteborg för tio år sen. Grattis till oss! 

Det här med fosterdiagnostik del 2. Eller: tror vi verkligen att vi kan kontrollera livet?

Jag har tänkt mycket på en mening i en kommentar jag fick på bloggen: "Det skulle vara jobbigt att få ett handikappat syskon." Ja. Det är säkert jobbigt att ha ett handikappat syskon. Men det är jobbigt att ha syskon över huvud taget ibland. Det är jobbigt att ha barn. Jättejobbigt. Kärleken till ens barn är oändlig. Överväldigande. Men ibland är det så intensivt och svårt att man tror att man ska bli knäpp.
Barnen kan råka ut för allt, från förkylningar till döden. Det vet du inte i förväg och det finns inga garantier men som förälder måste du klara av allt.
Men vi vill liksom att livet ska gå på räls. Vi vill undvika all form av smärta. Har jag rätt?
Vi kan inte undvika smärtan. Det tror i alla fall inte jag. Vi kanske inte ens ska sträva efter ett smärtfritt liv.
Med detta sagt tycker jag fortfarande att det här med fosterdiagnostik är en svår fråga. 

Samla positiva förebilder

I dag var jag på Tittut igen. En mamma till en tjej på åtta år kom dit. Flickan har Downs syndrom och brukade gå på Tittut med sin mamma förut. Den mamman var en bra förebild. Flickan går i första klass och har lärt sig allt man ska lära sig i ettan. Det har bara tagit lite längre tid. Men det kan det å andra sidan göra med barn utan något handikapp också, man vet ju aldrig med barn, alla utvecklas olika fort.
Jag vill samla på positiva förebilder, känner att det finns så mycket oro och ängslan och så många frågor bland nyblivna Downs syndrom-föräldrar, som jag bara blir låg av. "Ska jag oroa mig för det nu också?". Det är klart att man ska få vara orolig och ha frågor, det har jag också. Men jag är superkänslig även när det gäller min son.
Jag behöver känna mig glad och stärkt. Och min kompis C sa häromdagen att jag är gladare nu. Jag får helt enkelt tro på henne. 

Det här med fosterdiagnostik

Ja, vad ska man säga om det egentligen? Bra eller dåligt? Jag tror att om man får erbjudandet, är det många som gör testet utan att tänka efter, utan att veta vad de ska göra med informationen. Vi gjorde inget test, men en kompis till mig sa att hon inte trodde att jag skulle ha gjort abort även om vi hade fått reda på att det var högre sannolikhet för Downs syndrom.
För helt säkert är inget test. Man får bara veta om det är en högre sannolikhet, eller risk som en del säger, för kromosomavvikelser. Men tänk om man aborterar en framtida forskare som tar fram botemedel mot, säg, Alzheimers sjukdom. Och samtidigt - vem är jag att säga att man inte ska göra testet, eller inte göra abort? Jag är inte emot abort, verkligen inte. Det är upp till var och en att bestämma och jag är inte domare over någons liv. Jag har ingen aning om hur vars och ens liv ser ut. Det finns handikapp som är väldigt svåra, där livet bara blir en kamp.
Samtidigt - vad vet jag om handikappades liv? Är inte alla människors liv lika värda? Eller är det en annan fråga? Jag vet inte, för jag har inga svar.
Men - var går gränsen? Varför vill vi veta just om barnet i magen har Downs syndrom? I dag lever de allra flesta, om inte alla, människor med Downs syndrom väldigt bra liv med jobb, vänner och fritidsintressen. Vissa gifter sig.
Finns det någon gräns? Är en framtid där vi designar våra barn inte alls avlägsen?
Vad tror du?