Ibland tänker jag på framtiden

Jag är förmodligen som de flesta mammor och undrar hur det blir i framtiden. Hur kommer det att gå i skolan, kommer barnen att få kompisar, kommer de att jobba med det de helst vill, kommer de att få familj (om de vill)? Och så vidare. Jag undrar vilken kontakt barnen kommer att ha med varandra när de är vuxna, om de är goda vänner, om de tar hand om varandra.
Det är säkert inte alls så att jag är mer orolig än andra, eller funderar mer, men förmodligen är det så att det är lite speciellt att ha ett handikappat syskon. På en massa olika sätt antagligen.
Jag tänker att det delvis är upp till oss. Om vi ger dem gemensamma minnen, om vi ger dem gemensamma vänner och lär dem att alla är lika värda, att respektera alla. Och varandra. Och att de har varandra när vi är borta.
Jag hoppas att Lillsmurfen (och Storasyster) kommer att ta hand om Lilla A. Jag hoppas att det blir så och jag tror också att det blir tvärtom. Min önskan är att de tar del av varandras världar, skrattar och gråter ihop, talar med varandra, delar med sig.
Och varför skulle det inte bli så egentligen?

Så fort gick de månaderna

Sommaren är inte slut, men i morgon ska mannen börja jobba igen. Han som skulle ha jobbat hela året, har bara hunnit jobba en månad i år. Det har varit skönt att vara hemma båda två, så jag känner mig faktiskt lite nervös för hur det ska gå. Det är intensivt med två småbarn och Lilla A ska ha mat var tredje timme. Lillsmurfen börjar förskolan på måndag, så nu är det vi tre i tre hela dagar (storasyster är inte här just nu). Men jag har garderat mig med kompisträffar, så jag kanske klarar mig. Eller rättare sagt, det är klart att jag, att vi, klarar det.
Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra, det kommer att gå bra.
Jag vet att vissa dagar är det mer intensivt och jag kommer att känna mig arg, ledsen, frustrerad och allt möjligt.
Men om några månader står jag i lunchkön på jobbet och längtar hem. Jag vet att det kommer att bli så. 

Denna dagen ett liv

Det här inlägget hade jag tänkt skriva i går kväll, men var så trött när dagen var över runt halv elva. Vi badade och lekte med grannar i hettan. Storasyster drog igång ett bullbak och Lillsmurfen hängde förstås på så gott han kunde. Smaka deg och kavla är roligast. Jag fick vara bisittare och mitt i alla händelser och det intensiva, tänkte jag på farbror Melker. Denna dagen ett liv. Precis såhär är det, trebarnslivet. Stökigt ibland, konfliktfyllt ibland. Leksaker på golvet, bebis som skriker. Dammsuga får man göra när man hinner, för att sedan behöva dammsuga dagen efter ändå.
Och på slutet får man en kanelbulle. 

Är du rädd för att vara annorlunda?

Vi har blivit en annorlunda familj, en familj med ett annorlunda barn. Annorlunda om man jämför med de flesta, men inte annorlunda för oss. Jag känner mig faktiskt helt normal. (Men visst går känslorna upp och ner och jag har många funderingar, men jag är ju fortfarande jag. Mer normal än såhär blir jag inte.)
Om man adopterar från ett asiatiskt eller afrikanskt land sticker man väl också ut, är annorlunda. Måste tänka igenom innan vilka frågor och reaktioner man kan få.
Jag räknar med att vi också kommer att få frågor och olika slags reaktioner. Jag hoppas dock att de flesta inte är rädda för det annorlunda. Jag tänker att ju fler som vågar bejaka det annorlunda, desto mera normalt är det. För inte är väl du rädd för det annorlunda? 

Små steg för Lilla A är stora mirakel. Tycker i alla fall jag.

Nu är Lilla A sju månader. Detta kan hon: vända sig från rygg till mage, hålla huvudet upp mer och mer, se en rakt i ögonen (det har hon kunnat länge), le (har hon gjort i ett halvår), greppa, skratta, sprattla med benen. Hon försöker krypa men har inte riktigt styrkan i armar och bål ännu. Hon kan säkert mer, jag tycker faktiskt inte att hon ligger så mycket efter ett barn utan Downs syndrom. Det är bara det att för en som behöver lite extra hjälp, och för hennes familj, blir små steg stora mirakel när man klarar av dem. De flesta tar ju för givet att allt rullar på och för ganska många av oss gör det ju det.
Lilla A måste lära sig äta via munnen. I dag fick hon vatten på en sked och grimaserade. Men. Hon svalde en del. Ett mirakel. 

Jag drog ut på egentiden så länge jag kunde

I går hade jag så kallad egentid i någon timme. Oj, så skönt det var. Jag gjorde inget lyxigt, var på vårdcentralen och handlade mat. Trivialt. Men skönt. En timme att bara slappna av, ingen som klänger, rycker, pillar på allt, pratar oavbrutet, skriker eller behöver bytas på. Fast det var förstås jätteroligt att träffa barnen när jag kom hem igen.
Jag har helt enkelt blivit som alla andra mammor. 

"Föräldrar med annorlunda barn är förebilder för hur vi alla borde älska våra söner och döttrar"

I går kväll hade jag tänkt skiva ett insiktsfullt inlägg om Svenska Dagbladets serie om annorlunda barn. Jag började på ett, men sedan satte vi på filmen "Call girl", om 70-talets Sverige, bordeller och minderåriga flickor som säljer sex till bland andra högt uppsatta politiker. Jag kunde inte skriva färdigt inlägget, för jag blev sådär äckligt tagen av filmen, precis som jag blev av "Lilja 4-ever." Det finns mycket att diskutera om jämställdhet och människosyn när man sett den filmen. Och så tänker jag att människosyn, det kanske är det alla mina blogginlägg handlar om. Nej, inte alla förstås, men i grund och botten. Att bli sedd, för den man är, oavsett bakgrund eller antal kromosomer. Eller jag vill åtminstone skriva om människosyn, om att bli tagen på allvar, om livets innersta kärna, även om en del inlägg måste få vara lite ytligare. För att livet är så.
Och så tänker jag att om rubrikens ord stämmer - ja, då kanske fler (mig själv inräknat) skulle kunna lära sig att se människor för vilka de är och inte vad man önskar att de vore.
För de orden, från första delen av Svenska Dagbladets serie om annorlunda barn, de orden etsade sig fast. Föräldrar till annorlunda barn - utvecklingsstörda, överbegåvade, kortvuxna, homosexuella eller vad det månde vara - är förebilder. För de älskar sina barn för vilka de är och inte för vilka de borde vara.
Har tänkt en del på de orden, som är den amerikanske författarens Andrew Solomons. Har tänkt på vilka förväntningar vi har på våra barn. Att de ska vara musikaliska, bilda familj, rösta på samma parti som vi själva, idrotta, kunna stava et cetera et cetera. Jag tror till exempel att Lillsmurfen kommer att ha lätt för sig i skolan, vara populär bland tjejer, idrotta och spela ett instrument. Men jag har ju ingen aning.
Han kanske inte tycker om flickor eller kommer att tycka att skolan är urtråkig och vill flyga segelflyg, som jag själv är helt ointresserad av. Han kanske inte vill läsa på universitetet.
Vad vet man? Man kanske får ett barn med Downs syndrom. Kanske älskar man det ändå. 

Lycklig

Tänk så enkelt det är ibland att bli glad. I kväll var några vänner hemma hos mig, några som jag träffat för ett tag sen och några jag inte träffat på väldigt länge, och spelade brasskvintett. Så himla roligt, både att spela, äta ihop och babbla. Lillsmurfen lyssnade intensivt. Han kommer att minnas detta länge.
God natt! 

Magsjukedag. Eller när jag slutade ha dåligt samvete.

I går var vi ute hela dan. Lämnade bilen för lite fix klockan tio, lämnade kläder till Stadsmissionen efter det, åt lunch och åkte sen till Skansen med vår kompis C och var där hela dan. Kom hem efter sju någon gång. Det var en fantastiskt fin dag! Strålande sol och glada barn. I dag var det dock lite hängigare, lite magsjuka och trötta barn. Strålande sol i dag med men vi har inte varit ute så mycket. Vardagslivet just nu är att mannen jobbar så mycket som möjligt på övervåningen innan han börjar jobba om två veckor. Det är bra, men det innebär att jag tar hand om småbarnen själv (storasyster klarar sig själv mer eller mindre och är för tillfället inte här). Det är klart jag klarar det, snart är det ju bara vi igen. Men det är intensivt. Och Lillsmurfen får inte vara ute själv, jag vill se honom. Ibland händer det att han leker med grannarna, men favoritgrannen är bortrest just nu och han är fortfarande för liten för att gå till dem själv. Han kräver uppsyn. Och Lilla A äter fortfarande via sond (det ska bl väldigt skönt när den tiden är över) och matas var tredje timme på dagtid. Lite trixigt alltså. När jag matar Lilla A får Lillsmurfen helt enkelt vara inne och titta på nån film. Och han klagar inte egentligen, vill bara hellre vara ute.
Men i dag slutade jag att ha dåligt samvete. Vi har haft en jättebra sommar med både besök och resa. Han är ute, han har både gräsmatta, studsmatta, såpbubblor, en liten pool, grannpojke och andra vänner som vi träffar. Han lider på intet sätt. Den här sommaren är det såhär. Det är mycket pyssel med Lilla A och det får han finna sig i. Det gör han. Så egentligen vet jag inte ens varför jag har haft dåligt samvete. Eller för vad.
Men jag har ju slutat med det nu. Mina barn har den bästa mamman i hela världen. Så är det faktiskt. 

Samla positiva förebilder del 2

För ett tag sen skrev jag om att samla positiva förebilder. I dag samlade jag några till. Vi var på Skansen med en kompis och på väg dit, på buss/spårvagnshållplatsen väntade en kvinna med Downs syndrom. Hon hade handväska, log lite och väntade tålmodigt. På väg därifrån, flera timmar senare, såg jag ett par med Downs syndrom på spårvagnen, en kvinna och en man. De gick av på ändhållplatsen, som vi, och gick i riktning mot Sergels torg. De klarade sig fint.
Och Lilla A ligger i sin säng och sover, ovetande om alla mina framtidsspaningar. 

Återrapportering på hjärnan

Vi måste göra två återrapporter till, en i höst och en nästa höst. Man ska skicka med foton, de flesta när barnet leker ensamt, ett par på hela familjen och några där barnet träffar/leker med kompisar, grannar och släkt. Jag tänker nästan hela tiden på att jag måste ha bra bilder att skicka med, tar fram kameran när han hoppar studsmatta med grannpojken, när han kramar mormor, pratar med gammelmoster.
Nåja. Bara två rapporter kvar. 

När ska man börja berätta om adoptionen?

Vi har tittat en del på filmerna från när vi träffade Lillsmurfen för första gången och när vi sedan hämtade honom. Avgörande ögonblick i hans och vårt liv och själv blir han bara äldre och mer förståndig. Och när vi träffar våra kompisar B och M, som vi gjorde i dag, pratar jag och B nästan alltid om adoption. När ska vi börja berätta? Vad förstår Lillsmurfen redan i dag? Han fyller 3 i september, är kvick, lär sig fort, pratar mycket och minns mycket. Snart är det nog dax. Men trots att jag är förberedd till tänderna som adoptivförälder, undrar jag ändå hur vi ska börja. Och hur han kommer att ta det. Fast som vanligt - vi har varandra. Vi löser det tillsammans. 

Min tidiga morgon med Lilla A

Ibland är det mysigt att få tid med ett barn i taget, ge hela uppmärksamheten åt ett enda barn. I morse hände det. Lilla A vaknade runt 4, jag gick upp och gav henne mat och tog två mackor själv. Hon var vaken ett tag, jag med förstås, det är oftast helt ok att vakna tidigt. Det är inte förrän efter ett tag man känner att man är trött. Så blev det i morse också, men som tur var somnade Lilla A om och jag kunde också sova. Till halv åtta faktiskt. Lyx. 

Är det dax att sluta blogga nu?

Egentligen vill jag inte sluta blogga. Jag tycker att jag på nåt sätt faktiskt har nåt att berätta. Jag startade bloggen inför adoptionen, för att få några fler att förstå att barn, det är inget man skaffar. Jag ville berätta att vägen till barn kan vara lång och att en adoption innefattar så otroligt mycket pappersarbete och byråkrati och väntan.
När vi fick Lilla A tänkte jag först sluta blogga. Tyckte att livet plötsligt kändes för privat för att läggas ut på nätet. Sen tänkte jag om. Tänkte att många nog skulle finna något slags tröst, eller liknande, i att livet inte alltid går på räls. Att de inte är ensamma. Självklart har bloggen varit ett slags terapi för mig också.

Men lägger jag inte ut inläggen på Facebook är det väldigt få som läser dem. Och ibland undrar jag om jag är tråkig. Har för få bilder. Eller vad. Jag vill ha fler läsare, även om det låter - förmätet? Att skriva så. Men det är ju det jag vill, vill inte skriva för byrålådan. Jag har haft tankar på att det kanske kan bli en bok. 

Så nu har jag några frågor: hur får man fler läsare? Kan det bli en bok och vart ska jag i så fall vända mig, tror ni? Borde jag ha fler bilder? Eller borde jag helt enkelt sluta blogga? 

Läs artikel om Downs syndrom

Det sägs att saker och ting har en mening. Det sägs att barn väljer sina föräldrar. Kanske är det så. Eller så skapar vi en mening. Oavsett vilket; i dag tänkte jag på om vi skulle ha valt bort Lilla A om vi hade fått reda på att hon har Downs syndrom. Känns otänkbart. Likadant tänkte Stina Gidlund och hennes man när de väntade sitt första barn.
Läs om dem här:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/
tank-om-tea-valde-just-oss_8331666.svd

Ska följa SvD:s serie om annorlunda barn

I dag inledde Idag-sidan i Svenska Dagbladet en artikelserie om barn som är annorlunda än sina föräldrar; döva, honosexuella, utvecklingsstörda. Är man adopterad är man också lite annorlunda än de flesta andra, kanske särslilt om man har en annan hudfärg än sina föräldrar.
I morgon är det en intervju med en mamma med en dotter med Downs syndrom. Den ska jag absolut läsa. De senaste dagarna har jag faktiskt tänkt på hur olik man får lov att vara i vårt samhälle. Får man vara olik alls? Vad skulle du säga om dina nya grannar var ett homosexuellt par, vita föräldrar med bruna barn födda i Kenya, en familj med ett barn med Downs syndrom, abortmotståndare, pingstvänner, kommunister?
Är det okej med olika eller mest skrämmande? 

En intensiv semesterresa går mot sitt slut

Sitter på Vildmarkshotellet i Kolmården. Det är en fantastisk kväll, vindstilla utsikt över havet. I kväll åt vi på restaurang, vet inte när det senast hände.
Vi har varit på resande fot sedan förra fredagen och resan inleddes med sommarträff med Barnen framförallt. Kul, trevligt och intensivt. Sedan åkte vi i tur och ordning till min mamma, min brors svärföräldrar och min bror. Allt väldigt roligt, fina möten. Men - intensivt. I morgon åker vi hem och har inga konkreta planer för resten av juli. Tror vi behöver det. 

Möte mellan 12-åringar 2013

Mobilerna är framme, liksom hörlurarna. Instagram, Kik, Facebook. Och alla jag inte känner till. Ibland messar dagens ungdomar med varandra på mobilen, trots att de befinner sig i samma rum. Och vi vuxna tycker att de ska ha en mobilfri dag. Trots att vi själva lägger ut bilder på dagens solnedgång.
I går hann vi, trots sociala medier, grilla, fika, bada i Östersjön, prata, leka, hoppa studsmatta, titta på tv, njuta av solen.