Jag är förmodligen som de flesta mammor och undrar hur det blir i framtiden. Hur kommer det att gå i skolan, kommer barnen att få kompisar, kommer de att jobba med det de helst vill, kommer de att få familj (om de vill)? Och så vidare. Jag undrar vilken kontakt barnen kommer att ha med varandra när de är vuxna, om de är goda vänner, om de tar hand om varandra.
Det är säkert inte alls så att jag är mer orolig än andra, eller funderar mer, men förmodligen är det så att det är lite speciellt att ha ett handikappat syskon. På en massa olika sätt antagligen.
Jag tänker att det delvis är upp till oss. Om vi ger dem gemensamma minnen, om vi ger dem gemensamma vänner och lär dem att alla är lika värda, att respektera alla. Och varandra. Och att de har varandra när vi är borta.
Jag hoppas att Lillsmurfen (och Storasyster) kommer att ta hand om Lilla A. Jag hoppas att det blir så och jag tror också att det blir tvärtom. Min önskan är att de tar del av varandras världar, skrattar och gråter ihop, talar med varandra, delar med sig.
Och varför skulle det inte bli så egentligen?
Det är säkert inte alls så att jag är mer orolig än andra, eller funderar mer, men förmodligen är det så att det är lite speciellt att ha ett handikappat syskon. På en massa olika sätt antagligen.
Jag tänker att det delvis är upp till oss. Om vi ger dem gemensamma minnen, om vi ger dem gemensamma vänner och lär dem att alla är lika värda, att respektera alla. Och varandra. Och att de har varandra när vi är borta.
Jag hoppas att Lillsmurfen (och Storasyster) kommer att ta hand om Lilla A. Jag hoppas att det blir så och jag tror också att det blir tvärtom. Min önskan är att de tar del av varandras världar, skrattar och gråter ihop, talar med varandra, delar med sig.
Och varför skulle det inte bli så egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar