På drottningens födelsedag...

föddes en liten flicka. Det vill säga 23 december. Det har varit intensiva dagar och nätter, jag tar förmodligen en liten bloggpaus ett tag.
Gott nytt år! 

Nä, men om man skulle ta och raka benen också kanske?

Vi väntar. Tralalalala. I kväll har jag målat naglarna, vilket jag gör max en gång om året. Kanske skulle jag raka benen i morgon? Det händer inte heller ofta, i alla fall inte på vintern.
Ja, vad mer ska jag säga? Vore skönt att få fira jul med bebisen utanför magen.
God natt. 

Grattis på första fådelsedagen!

I dag för ett år sen förändrades vårt liv. Lillsmurfen kom från barnhemmet, in i våra armar. Han skrek när pappa tog emot honom, slutade skrika när jag tog honom. Det var bara jag som gällde, och det var tur att någon av oss dög. Han släppte mig inte en sekund, pappa fick inte ta i honom, om han inte hade mat att erbjuda. 

Ett år senare är pappa hans bästa vän. Lillsmurfen har vuxit ungefär tolv centimeter, pratar långa meningar, läser böcker, leker med vår Ipad som ett tekniskt geni, dansar, är glad, social och trygg. Han har fått kompisar, springer och hoppar omkring. Han är en helt vanlig tvååring. Han är vår son. 

Intensivt har året varit, men rikare. Det känns som om han har varit vår hela tiden. 

I dag är den första fådelsedagen. Grattis till oss! 

Är egentid en mänsklig rättighet?

Pratade om egentid häromkvällen, med min mamma som ju tillhör en annan generation. På hennes tid fanns inte begreppet "egentid". Är det nåt vi i vår tid har uppfunnit för att lura oss själva, eller är det ett krav att kunna ha en egen kväll varje vecka, då man utan partner och barn kan ägna sig åt fritidsintressen och vänner? Är det möjligt med egentid under de intensiva småbarnsåren?
Jo, barnvakter måste vi nog skaffa oss. Det kommer att bli nödvändigt att båda kanske jobbar eller går på möte. Hemma finns inte så många möjligheter att gå ifrån när man har en tvååring och snart en bebis på heltid och en elvaåring på halvtid.
Förhoppningsvis behöver vi inte börja med det berömda livspusslet förrän båda jobbar och småbarnen går i förskolan båda två. Men livspussel - är inte det också ett ord av vår tid? Tiden var ju lika lång på mammas tid. Självklart vet jag att det är ett pussel att få ihop vardagen, det krävs planering oavsett hur man lever. Det är intensivt att arbeta och ha barn. Kanske har vi dock för höga krav på oss själva; vi ska jobba heltid, ha tre barn, träna, köpa nya kläder, vara snygga, bjuda in vänner, ha middagar. Et cetera.
Själv ska jag säga till alla vänner att om de vill träffa mig får de komma hit. De får ha med sig egen fika. Och gärna dammsuga när de är här :-) Det kallar jag egentid!  

Väntan - ett år senare

För ett år sedan väntade vi på Lillsmurfen. Då visste vi att han skulle komma den 15 december, vi visste att vi skulle vänta på hotellet och att han skulle komma samtidigt som två andra barn. Han kom. Allt gick bra. Han skrek först, men ingen hade förlossningssmärtor.
Nu väntar vi igen. Nu vet vi bara inte vem som kommer, eller när. Det är dax på torsdag, men jag börjar känna mig otålig ändå. Och är beredd på allt.
Bebis, kan du inte komma nu? Vi är redo. 

Dax i natt?

Ja, det vet jag ju inte. Ännu. Men har börjat må lite illa och känner mig yr. Beräknat datum på torsdag, men kan komma nu.
Vi får väl se. Jag har ju aldrig gjort det här förut, men jag antar att jag inser när det startar;-)
Ok, god natt. 

Dubbeldagar och jämställdhetsbonus

Just nu är vi föräldralediga båda två, med så kallade dubbeldagar som infördes i år. Det betyder att båda personerna i ett par kan vara föräldralediga med samma barn samma dagar, högst 30 dagar under barnets första år/inom ett år sedan man fått barnet. Bra, tycker jag. Det är en regel som införts för att fler pappor ska vara hemma med sina barn.
Vi får också jämställdhetsbonus just nu, varje månad, för att vi helt enkelt delat föräldraledigheten rakt av. Sex månader var. Det har, tror jag, också tillkommit för att fler pappor ska vara hemma under barnets första år. Men hjälper det? Jag vet inte. Fortfarande tar mammor största delen av föräldraledigheten och är hemma med sjuka barn när båda sedan jobbar.
Javisst ska man få välja själv. Javisst tjänar män mer än kvinnor (fast det gäller väl alla, inte bara föräldrar?). Men var ligger felet?
Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie de kallar "Föräldrafällan". I dag var det en intervju med en mamma som arbetade som chef och ändå fick tiden att räcka till hemma med sin lille son. Hon hämtade från förskolan två dagar i veckan den första veckan och tre dagar i veckan den andra. Och så turades de om. De hade också ett strikt schema för vem som gjorde vad hemma; den som hämtade från förskolan lagade maten och ansvarade för sonens eventuella matsäck till dagen efter, med mera. De tyckte båda att det var ett utmärkt system. Sambon? Ja, det var en kvinna det också.
Jag tycker att det är jättebra att fler män tar ut föräldraledighet, att man delar mer lika på hemmasysslorna. För jag inbillar mig ändå att fler gör det i dag än för bara tio år sedan.
Men jag förstår fortfarande inte varför män tjänar mer generellt sett.
Hur som helst - jag kanske ska sluta klaga. Jag har ju det hur bra som helst. Men jag kommer nog fortsätta att ställa frågor.
Länk till artikeln: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/vi-delar-helt-lika_7726674.svd

För ett år sedan stod jag i rysk domstol. I dag frostade jag av frysen.

Ja, sån skillnad kan det vara på dagarna. I dag för ett år sen blev vi förhörda på ryska, med simultantolk,  om varför vi skulle bli så enormt bra föräldrar. Givetvis sa vi som det var: att vi helt enkelt är bäst ;-) Vi var inte så väldigt nervösa innan, men blev så klart lite nervösa under förhöret med den allvarliga ryska domaren i svart kåpa. Men allt var ett spel och när det timslånga förhöret var slut kom han in efter en minut, vände på papperet och läste upp domen. Det var avgjort redan från start. Men uppklädda var vi, i kostym, klänning, slips och örhängen. Jag hade till och med klippt mig någon dag innan för att vara riktigt snygg. Klippningen kostade väl 150 kronor.
På kvällen firade på hotellet med våra nyfunna vänner M och T, som blev förhörda direkt efter oss och blev föräldrar till ett tvillingpar från samma barnhem.
För andra har förhöret varit mycket värre, Ryssland har olika direktiv och traditioner i olika regioner.
I dag, ett år senare, är jag höggravid, föräldraledig med Lillsmurfen (samtidigt som pappan) och min största insats under dagen är nog att jag frostat av frysen.
Och så har jag tänkt på att det är fantastiskt att ett år har gått så fort, även om jag varit uttråkad ibland, att Lillsmurfen har vuxit så enormt mycket och är så lätt att umgås med. Han gnäller otroligt lite, i stället är han social, glad, pratar mycket, dansar, gillar att läsa och att titta på en del korta filmer - och ja, är helt enkelt väldigt trevlig i största allmänhet! Tänk att vi fick honom.
Jag vet egentligen inte om jag tror på att allt har en mening - måste det ha det? Men med Lillsmurfen känns det så - det var meningen att vi skulle få varandra.

Mardröm: vi lämnade Lillsmurfen helt ensam

I natt hade jag en konstig dröm, som kanske säger mer om mina farhågor inför förlossningen än om något annat: vi lämnade Lillsmurfen helt ensam hemma. Det jag är orolig för är att lämna honom med mormor, som planerar att komma hit nästa vecka. Jag är säker på att det kommer att gå bra, men vi har inte haft barnvakt tidigare. Det har inte varit läge riktigt, vi har varit hemma lika länge var och på kvällarna har vi inte riktigt haft lust att göra något.
Men till slut insåg jag att det var en dröm. Och jag måste erkänna att jag är lite orolig inför själva förlossningen också; smärtan, tiden - hur lång tid kommer det att ta, hur kommer jag att bete mig? Och så vidare. Men det har ju fötts barn förut. 

Vila!

I dag jobbade jag sista dan för året, utan att lämna hemmet. Skönt. Tog det lite lugnt också. Var på förskolebesök med Lillsmurfen på morgonen och känner mig faktiskt inte särskilt orolig för honom. Han gillar andra barn, han anpassar sig fort, han behöver leka och han är trygg. Jag hoppas att jag säger så om några månader också.
På eftermiddagen var jag hos barnmorskan. Allt ser normalt ut, magen växer som den ska, hjärtat slår som det ska. Ändå finns en viss oro - det är ju inte över än.....
Men jag hoppas allt går bra. Jag hoppas att jag hinner vila ordentligt. För det är vad jag ska göra nu - vila. Lite konstigt är det att bara ha jobbat några månader i år, känns som att jag har hoppat in bara.
Men livet är större än jobbet, faktiskt mycket större.
God natt! 

Äntligen känner jag mig genuint glad för att få en bebis

Två veckor kvar och jag känner - till sist - att det ska bli kul att få en bebis. Är glad för min egen skull, att jag blev gravid och att barnet stannade kvar. Är glad för vår skull, att vi får ett barn till. Är glad för Lillsmurfen som får ett syskon i samma ålder. De kommer att kunna leka och ha samma uppväxt. Är glad för storasyster som är exalterad (och kanske lite trött på att få syskon också, men mest glad).
Mina känslor har gått från förvåning, kanske chock, trötthet - orkar jag verkligen? Året har varit så intensivt och jag har knappt hunnit känna någonting för själva bebisen eftersom jag har haft fullt upp med att känna för och lära känna Lillsmurfen och kommit in i mammarollen.
Nu känns det bättre, kanske för att jag kommit in i det här livet mer, kanske för att han är äldre. Eller en kombination.
Det är intensivt med småbarn. Men det är roligt. Spännande. Levande.
Välkommen bebis! 

Vilka är Haddiles föräldrar - egentligen?

Vad betyder biologi? Vad betyder att vara förälder?
Jag har liksom många följt nyheterna om den tvååriga flickan Haddile under hösten, som är född i Algeriet men bor hos ett svenskt par, sina fosterföräldrar. Jag är inte insatt i alla detaljer runt detta, men känner liksom många att det finns många frågetecken.
Nu ska tydligen de biologiska föräldrarna komma till Sverige om ett par veckor tillsammans med sin advokat. Den biologiska mamman har sagt att hon vill återförenas med sin dotter. Men nu? Vad kommer det att betyda för Haddile? Vems är hon? Vad minns hon av sin biologiska mamma? Vilka tror hon är hennes mamma och pappa?
Ja, ingen vet ju hur detta slutar, men som jag skrev för någon dag sedan tycker jag att barnens perspektiv alltför ofta kommer bort i sådana här ärenden. Har en mamma som fött sitt barn men övergett henne rätt att ta henne tillbaka två år senare? Trots att barnet bor hos ett par som är hennes föräldrar - förutom att de inte är det juridiskt. Ja, som sagt, jag har inte alla detaljer i detta ärenden. Men jag tycker som ofta att barnens perspektiv tappas bort.
Jag har också förstås upprörts över den man i Upplands-Väsby som haft sitt hem som jourhem, men förgripit sig sexuellt på de barn som bott där. Hur kan det få hända?
Hur fungerar samhället egentligen, vem tänker på barnen?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/granskning-av-familjehem-maste-skarpas_7704124.svd

Från 0 till 3 på fyra år

I fredags efter jobbet köpte jag julklappar till barnen. Barnen - plural! Tre stycken. Det är otroligt hur mycket mitt liv har förändrats på bara några år, från augusti 2008 när vi träffades första gången. Det är bara drygt fyra år sedan, jag bodde ensam, var godkänd för adoption som ensamstående och tänkte nog att jag skulle leva ensam med mitt barn.
Nu har jag hus, man - och snart tre barn. Som har kommit till mig på olika sätt, en som fanns med från början, en som fanns i ett annat land och var så otroligt efterlängtad. Och en som en bonus, som jag ser det, som just nu finns i min mage och snart kommer ut. Kanske redan i natt? Det kan faktiskt hända.
Tre barn. Tre olika sätt att få dem. Jag ska absolut inte säga att allt är roligt och rosenrött och magiskt hela tiden. Men det är en nåd att få vara med om. Kanske särskilt vid min ålder, när man slutat att ta barn i sitt eget liv för givet.
Jag har absolut inte gjort något för att förtjäna dem. 

Världens bästa land att få barn i?

Såg just glimtar av en dokumentär om fattiga kvinnor i olika länder som föder barn, där graviditet och förlossning kan vara livshotande, både för mamman och barnet. Självklart vet jag att det kan hända vad som helst under en graviditet och en förlossning även i rika länder som Sverige - men de flesta förlossningar går bra här. Jag har de bästa förutsättningarna med sjukvård under graviditeten, skattefinansierade kurser inför förlossningen, läkarvård, högutbildad personal.

När vi adopterade sköttes allt också väldigt professionellt och enligt regelboken; medgivandeutredning med socialsekreterare, föräldrakurs (visserligen inte skattefinansierad, men i alla fall), profesionell organisation som skötte alla formella kontakter med Ryssland. Och så vidare. Jag kanske helt enkelt lever i världens bästa land att få barn i. 

Nu vet jag att alla inte har råd att adoptera, att alla inte upplever sjukvården som profesionell, att det kan ske misstag. Med mera. 

Men om man jämför - det är inte en risk för mitt liv att föda barn i Sverige. Här sitter jag med min stora mage och ser på orättvisor på teve. 

Konstigt och orättvist är det, livet. 

Men jag gläder mig mer och mer åt det som väntar. Det ska bli kul att få två barn i samma ålder, roligt för dem (och även för storasyster förstås), fantastiskt för oss (men intensivt och jobbigt förstås). 

Nu har vi köpt en ny bilbarnstol och jag ska jobba bara några dagar till. Det som kommer känns pirrigt av både nervositet och förväntan.....

Detta med fosterhem...

Att bli gravid och föda barn är inte förknippat med obligatoriska föräldrakurser, hemutredningar, köer, kontroller av ens inkomst, brev, återrapporter, socialtjänsten, tingsrättsbeslut. Adoption är förknippat med allt det och nu ska jag säga att jag är väldigt dåligt insatt i hur det fungerar att vara fosterhem, att vara fosterbarn och om det finns några kontroller. Jag antar att det finns, men det verkar också vara väldigt svårt att adoptera ett fosterbarn, trots att barnet vill, trots att det skulle vara till det bästa. Men vi i Sverige verkar värna de biologiska föräldrarnas rätt till sitt biologiska barn så mycket att vi struntar i barnen. Inte bra. 

Häromdagen framkom att Moderaterna vill att det bli lättare med inhemska adoptioner och att fosterföräldrarna oftare än i dag ska få vårdnaden om sitt/sina fosterbarn. Det är bra, för jag tror att det behövs. 

Jag tycker att det är bra och riktigt att adopterande föräldrar blir noggrant kollade. Jag önskar bara att vi oftare såg till barnens rätt till ett bra och stabilt hem. Hoppas att det blir verklighet snart. 

Jag vill också att ni observerar att klockan är över tio och att jag fortfarande är vaken :-) Har tittat på tv, lagt Lillsmurfen och suttit i soffan och stickat. 

God natt! 

"En trött mamma är en styggelse på förlossningen"

I går var jag på psykoprofylaxkurs. Barnmorskan som höll i den var bra, tycker jag, i pensionsåldern, hade fött fyra barn själv berättade hon. Vi gick igenom andning, avslappning och fick veta att det viktigaste trots allt är kunskap, att vi vet vad som händer när under förlossningen. Det är bra med kunskap, men sedan blir det väl ändå som det blir och det gäller bara att hänga med. Tror inte det riktigt går att förbereda sig för en förlossning.
Det jag kan räkna ut själv är att jag ska sova och vila så mycket som möjligt. Nästa vecka ska jag jobba hemma en del, innan jag slutar. Det är bara tre veckor kvar och jag, som varit trött hela våren och sommaren, är om möjligt ännu tröttare nu. Det är underbart men jobbigt att ha en tvååring som klänger och klättrar och har energi kvar när man kommer hem. Det är fantastiskt men intensivt att läsa samma bok om och om igen.
Jag är förmodligen den tråkigaste personen i världen just nu, sur och asocial och går och lägger mig tidigt. Men jag ser inga riktiga alternativ. Det är bara att stå ut med mig just nu.
Så fick jag höra "En trött mamma är en styggelse på förlossningen" i går av barnmorskan. Ganska barskt uppmanade hon oss att vila ut före förlossningen, inte vända på dygnet, sova. Jag sover. Men jag är trött ändå. Och jag är mamma. Jag kommer säkert att vara en styggelse på förlossningen.
Men jag ser fram emot att mamma kommer hit och avlastar lite, att vara hemma ett par veckor före förlossningen (och hoppas att bebisen inte kommer för tidigt) så att jag kan ligga i soffan och äta chokladpraliner och titta på tv. Och läsa samma bok om och om igen.
God natt. 

"Jobbigt i detaljerna, men på det stora hela ett mirakel"

Jag lånar helt enkelt en mening från min bror till rubriken på det här inlägget (och hoppas att han inte har något emot det). Äldsta brorsdottern fyllde elva häromdagen. Elva år. Det har gått fort, jag minns när hon föddes, när hon fyllde ett, när hon började krypa, gå, gick på förskola. Och så vidare. Det har gått hur fort som helst - och själv är jag så gammal att vissa saker, som inte känns så avlägsna, är 30 år sedan. Min kompis Å och jag har känt varandra i 31 år, till exempel. Lång tid, massor har hänt i våra liv - men det har ändå gått fort fort fort när man ser tillbaka på det.
En kollegas yngste son fyllde 14 samma dag som brorsdottern fyllde elva. Vi pratade i dag om att det gäller att ta vara på tiden man har med sina barn; man kommer aldrig att vara så behövd som när de växer upp. Det är jobbigt ibland och att vara föräldraledig kan vara hur långtråkigt som helst, vissa dagar. Men tiden kommer aldrig tillbaka.
Jag funderar mycket på det här med att vara i nuet, att ta vara på och njuta av just den här stunden. Jag inser ju att allt kommer att bli ännu mer intensivt snart (och samtidigt undrar jag hur det kan vara möjligt) och att jag kommer att vara trött. Men det gäller att höja blicken. Som sagt - jobbigt i detaljerna. Men på det stora hela ett mirakel. Det senaste året i mitt liv har verkligen varit ett mirakel. En nåd att bara ta emot. 

Tänk om det är nåt fel på barnet?

När man är så gammal som jag och gravid, blir man erbjuden att göra tester för att se om det är nåt fel på barnet. Inte helt riskfritt - och vad ska man göra med svaret, om svaret visar att det är ökad risk för att någonting är fel? Och det är inte ens säkert att barnet är sjukt på något sätt, utan visar bara en ökad risk. Vi har inte gjort något test. Dels för att vi inte visste vad vi skulle göra med svaret, dels för att vi inte riktigt trodde på att jag var gravid förrän det nästan var försent att göra testerna.
Däremot har jag gjort fyra olika ultraljud. Det första i juli. Allt såg normalt ut, men det var någonting som barnmorskan inte riktigt såg, så han (ja, det var en manlig barnmorska) ville göra ett nytt ultraljud en vecka senare. Allt såg normalt ut då också.
För några veckor sedan kände jag mig orolig för att jag tyckte att barnet inte hade sparkat som förut. Då ska man ringa förlossningen. Där gör de ett så kallat ctg-test och ultraljud om de tycker att det är nödvändigt. I dag åkte jag in igen, eftersom jag tyckte att barnet inte hade sparkat som förut, även om jag hade känt att det rörde sig. Men - bättre att känna sig säker. Det kan ju hända saker även såhär i slutet av graviditeten. Eller - det kan ju hända hela tiden. Ibland händer det något under förlossningen; man har ju faktiskt inga garantier för någonting.
Så först var jag hos min vanliga barnmorska i dag, sen åkte jag till sjukhuset där jag ska föda och väntade mest. Ganska långtråkigt. Jag trodde att jag skulle komma hem lite tidigare i dag, men var inte hemma förrän klockan sju.
Men allt såg normalt ut, barnet rör sig och dess hjärta slår. Mitt bodtryck är normalt, magen växer som den ska. graviditeten är helt enkelt väldigt normal. Bara hoppas att det håller i sig. 

KD har skrivit en motion om högre adoptionsbidrag

I dag fick jag svar av Adoptionscentrums, AC,  ordförande Jan Göransson. AC har ju också uppvaktat politikerna i frågan om adoptionsbidraget. Jan Göransson berättar att två ledamöter i KD har skrivit en motion om att de tycker att adoptionsbidraget ska höjas. Glädjande - samtidigt skriver han att nu är det upp till oss att uppvakta så många riksdagsledamöter som möjligt i frågan. 
Bara att sätta igång! Jag har egentligen inga tips på vilka ledamöter man kan mejla, men jag skulle föreslå bland andra Barbro Westerholm, Folkpartiet, som svarade på min namninsamling. 
Här är motionen (2012/13: KD 659)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheten att höja och indexera adoptionsbidraget.

Motivering

Adoption är en möjlighet för ett barn som av någon anledning mist sin mamma och pappa att få en ny familj. Samtidigt får vuxna som längtar efter barn en möjlighet att bli förälder.

Det centrala vid alla adoptioner är att adoptionen ska vara för barnets bästa. FN:s barnkonvention ställer särskilt stränga krav och dess artikel 21 föreskriver att staterna ska säkerställa att barnets bästa beaktas främst. Det innebär att inga andra intressen – vare sig ekonomiska eller politiska, vare sig hos adoptanternas eller ursprungsföräldrarnas – får ta över eller ens jämställas med barnets. Här har socialtjänsten, adoptionsorganisationerna och den ansvariga myndigheten MIA ett stort ansvar för att detta efterlevs.

Antalet inhemska spädbarnsadoptioner i Sverige är ytterst begränsat, med knappt ett 20-tal adoptioner per år. Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA, uppger samtidigt att sedan 1969 har ungefär 49 000 barn kommit till Sverige genom internationella adoptioner och att det varje år kommer cirka 800 barn till Sverige genom adoption. För att underlätta internationella adoptioner infördes 1988 ett adoptionsbidrag på 20 000 kronor, utifrån ambitionen att samhället skulle hjälpa till med ungefär hälften av de kostnader som då var förenade med en internationell adoption. 2001 höjdes bidraget till det dubbla, 40 000 kronor, vilket då motsvarade omkring 40 procent av den genomsnittliga adoptionskostnaden. Nu har kostnaderna ökat ytterligare och Adoptionscentrum – en av de större intresseorganisationerna för adoptionsföräldrar i Sverige – anser att genom att höja adoptionsbidraget till två prisbasbelopp skulle bidraget återigen uppgå till omkring 40 procent och genom att knyta bidraget till basbeloppet skulle en rimlig indexering samtidigt ske. I 2013 års siffror skulle detta motsvara 89 000 kronor. Detta skulle genom att minska adoptivföräldrarnas ekonomiska belastning även gynna barnet.

Utifrån barnperspektivet finns det anledning att uppmuntra till adoption, så att barn som exempelvis får börja sitt liv på ett barnhem kan få en egen familj genom adoption. Därför bör regeringen se över möjligheten att höja och indexera adoptionsbidraget.

Stockholm den 4 oktober 2012
Mikael Oscarsson (KD)	Roland Utbult (KD)

Ibland tänker jag i alla fall på tandtråd

Jobba, åka hem, äta, kanske tv, umgås med Lillsmurfen, ibland läxförhör, laga mat, sortera tvätt, kanske titta på film och somna i soffan, borsta tänderna, sova.
Ja, när ska man hinna till exempel ta ett behövligt fotbad, sticka färdigt julklappströjan, använda tandtråd? Jag är trött, men faktiskt lite piggare än för ett tag sen, när jag i stort sett somnade bredvid Lillsmurfen klockan åtta varje kväll.
Men tandtråd - jag orkar bara inte, fast jag vet att jag borde.
Men ibland tänker jag i alla fall på tandtråd. 

En efterlängtad bok

Böcker av typen "Bebisens första år" vimlar det av. Där ska man fylla i var och när föräldrarna träffades, hur mycket mamman gick upp i vikt när hon var gravid, när första leendet och tanden kom och när bebisen satt, kröp, stod och gick första gången. Passar inte riktigt när man är en adopterande familj. Passar väl inte heller om man är ensamstående eller ett par av samma kön (var träffades mamma och pappa).
Därför håller jag på att göra en "första-året-bok" själv. Det fanns en för adoptivfamiljer men den tog slut på förlaget och trycktes inte om. Nu har det kommit en ny, som jag funderar på att köpa. Då kan jag också, ambitiös som jag är, göra en egen och köpa en första-året-bok till barnet i magen. Rättvist ska det vara.
Här är länken till den nya boken: http://www.idusforlag.se/fantastiska_jag
Efterlängtad av många. 

Fem veckor kvar. Nu är det jag och bebisen.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte varit helt fokuserad på graviditeten. För ett år sen var vi mitt uppe i att förbereda vår andra och tredje resa till Ryssland, med domstol och hämta Lillsmurfen. Sedan dess har allt förstås varit helt annorlunda; fantastiskt, tröttsamt. Och jag har såklart varit helt upptagen av Lillsmurfen - att jag blev gravid så snabbt efter att vi hade kommit hem med honom, kunde jag först inte riktigt ta in. Kanske är det så för alla som får sitt andra barn, man orkar eller hinner inte riktigt ta in det lika mycket som man tar in första barnet. Inte vet jag.
Men nu är det bara fem veckor kvar av min graviditet. Nu ska jag njuta, nu ska jag förundras över att jag faktiskt har en bebis i magen, en ny människa. Det är ju rätt ballt när man tänker efter. Jag har varit fullt upptagen med adoption och att fenomenet adoption ska komma högre upp på den politiska dagordningen. Men för det får jag ju inte glömma bort mitt magbarn. Han eller hon har ju också rätt till sin historia. Nu är det fem veckor kvar. Nu är det dags att förundras över bebisen i magen. 

Insändare, förskolebesök och förkylning

Nu har jag precis skickat iväg en insändare till tre adoptionsorganisationer, om att kanske starta en ny namninsamling för högre adoptionsbidrag, eller göra något annat för att få upp frågan på dagordningen. Jag vet inte - kanske de redan har gjort mycket? Men jag tror att frågan går att uppmärksamma mer, över huvud taget tror jag att det går att uppmärksamma adoption mycket mer. Barnen finns, alldeles för många, väntande föräldrar finns. Vi får se vad som händer nu, men det känns som ett uppdrag för min del är avslutat; jag har inte mycket ork till någonting mer än jobb och familj nu. Nu får organisationerna svara och så får jag se vad nästa steg blir.
I dag var pappan och Lillsmurfen på den förskola han ska starta på om två månader, om allt går som planerat. Det känns lite konstigt att han är så stor, att lämna honom. Men jag vet att han behöver det, han behöver leka och träffa fler jämnåriga. Han är trygg med oss och behöver annan stimulans. Och vill han vara hemma kan han vara det eftersom jag kommer att vara hemma igen.
I dag gick jag hem efter lunch. Förkyld, igen som sagt. Inte kul. Får se hur jag gör i veckan. Jag ska bara jobba fyra veckor till - ofattbart och lite konstigt att bara komma in och vända på jobbet. Men livet är livet. 

5.22. I dag fick pappan gå upp.

Tidiga morgnar senaste veckan. Klockan sex har jag vant mig vid att gå upp nu, men senaste dagarna har det varit snarare fem än sex. I morse gick det bara inte. Pappan fick gå upp. Det är fortfarande jag som lägger och jag som går upp. Kanske är vi onormala, men till en början var det ju bara jag som gällde. Det är mycket bättre nu. Men mamma är fortfarande bäst. Så det är jag som gäller vid läggning och uppstigning, men jag är helt säker på att det kommer att förändras.
Nu har jag dock blivit förkyld. Igen. Behöver vila så mycket jag kan. Snart kommer jag ju vara vaken i stort sett dygnet runt.
God natt. 

Yes, I am The Super Mama

Ja, jag är helt enkelt en bättre mamma än alla andra mammor. Känns bra. Nej, jag bara skojar, men det är ganska fascinerande att jag gått från först faster till mina brorsbarn (jag vet att jag inte är deras mamma men jag tycker att jag står dem nära) till bonusmamma för att sedan avancera till mamma rätt och slätt. Mitt första barn kom till mig efter fem års väntan och en massa pappersarbete, mitt andra kommer från magen. Tre sätt att bli mamma på. Så jag är helt enkelt Super Mama.....;-)

Sex veckor kvar

Tiden som gravid har verkligen gått fort. Det är knappt jag fattat att vi snart kommer att ha en liten bebis i huset. Hela det här året har varit så intensivt, jag har varit fullt upptagen med att bli förälder på riktigt till en liten människa som redan kunde gå, springa nästan, och vara sådär intensivt aktiv som en ettochetthalvtåring kan vara. Bonusföräldraskapet kan också vara minst lika intensivt, fast på ett annat sätt.
Men nu är det nedräkning, magen blir större och större. Allt ser bra ut, mina värden är bra, jag förbereder mig så mycket jag kan. Men jag kommer nog inte riktigt att förstå förrän det är ett faktum. 

Ni som någon gång tänkt eller sagt: "Du ska se att du blir gravid när du adopterat" - läs detta

Det här med att bli gravid efter att man adopterat, det är ganska vanligt att man får höra folk som har blivit, har jag förstått. Jag har hört det flera gånger "men det är väl typiskt att du blir gravid nu" och varje gång hävdar jag att det inte är typiskt alls. De flesta som adopterar kan helt enkelt inte, av olika anledningar, göra ett barn tillsammans (om man nu får säga "göra" i det här sammanhanget).
Min man har ju ett så kallat biologiskt barn sedan tidigare, alltså är det inget "fel" på honom. Jag har varit gravid två gånger tidigare med honom, men fått två missfall. Men - jag kunde alltså bli gravid.
Av alla som är ofrivilligt barnlösa, finns ingen förklaring till varför för ungefär 20 procent av paren. Några av dem får biologiska barn efter att de adopterat, om de nu gör det, men de hade fått biologiska barn även om de inte hade adopterat.
Det är vanligt att höra: "men det är för att du har slappnat av nu", "du ska se att du blir gravid nu". Jag har inga som helst teorier om att slappna av, jag har inga som helst teorier om missfall, graviditet, adoption och att slappna av över huvud taget längre. I hela den här processen har jag lärt mig att precis allt kan hända och oftast händer ingenting, utan man måste bara vänta.
En amerikansk studie, som visserligen är väldigt gammal, visar att mellan tre och tio procent av alla adoptivmammor blir gravida och får biologiska barn efter att de har adopterat. Det är bara det att man alltid hör om dem som har blivit just gravida efter att de adopterat. Det är precis som att folk verkligen önskar att alla som adopterar ska få biologiska barn - eller är det jag som övertolkar?
Jag känner, förutom mig själv, till två familjer som har fått biologiska barn efter att de adopterat. Båda familjerna har barn födda på 60- och 70-talet. Av alla adoptivföräldrar jag träffat de senaste sex åren känner jag bara till mig själv som är i samma situation, och jag har träffat ganska många.
Jag och vi ser fram emot att få ett barn till (men faktiskt är det ju så att fortfarande kan allt hända, barnet är inte fött ännu) och det blir kul och bra för Lillsmurfen att få ett syskon i samma ålder. Men någonstans känner jag också att allt har gått så fort, nästan för fort. Men - man får inte så många chanser i livet. Det var nu eller aldrig. Vi är tacksamma.
Avslappnade eller inte. Det får andra ha teorier kring. 

Blir snart insändarskribent

Nu är det dags att ta tag i saker och ting - har just börjat på ett brev till adoptionsorganisationerna om min namninsamling för högre adoptionsbidrag - och vill veta om vi, många tillsammans, kan göra något för att väcka frågan. Kanske tar tid, men om vi är många kanske vi hörs bättre.
Nu är det läggdags. God natt!

Recept på syskonkonflikter?

Just nu funderar jag över hur det kommer att gå med Lillsmurfen och en liten bebis. Avundsjuka, svartsjuka, konflikter. Redan nu är det ibland konflikter mellan Lillsmurfen och storasyster, av olika anledningar. Kanske inte håller i sig så länge, men de finns. Hur kommer att han att reagera på att en ny person tar vår uppmärksamhet - han har ju inte heller varit hos oss så länge? Kommer vi att orka? Hur kommer det att bli? Ingen vet.
Hoppas förstås att det går bra, och så hoppas jag att mamma och mina vänner kommer hit och hälsar på och ger Lillsmurfen uppmärksamhet och tid. Det är bra att få barn sent på vissa sätt, som att ens vänner har stora eller halvstora barn och inte är bundna till hemmet på samma sätt som vi trötta stackars småbarnsföräldrar.
Och så är de förstås experter på syskonkonflikter - så jag ser fram emot många svar på min fråga! 

Mitt liv som packåsna

Som mamma ska man klara allt: söva, borsta tänderna, leka, hämta, lämna, klappa, trösta, skratta, lösa konflikter, förhöra på läxor. Man ska också ta hand om skräp/påsar/mat/grejer som inte barnet vill ha. Jag minns en gång när min bror sa att vår mamma var packåsnan i familjen. Vi var väl antagligen på resa och mamma tog hand om de jackor och andra saker som vi inte ville bära på. Minns inte hur gamla vi var, ganska gamla tror jag, men vi förväntade oss ändå att mamma skulle ta hand om allt. Man ska alltid finnas till hands som mamma. Det är liksom bara så.
Jag tänkte på det i dag när Lillsmurfen lastade över lite spaghetti på mig som hade trillat ner och som han inte ville äta.
I kväll tänkte jag på det igen. Han somnade på min arm och när jag skulle resa mig och lägga honom i hans säng, låg han en stund på min mage. En mamma ska klara av sånt, man ska alltid finnas där. Kommer säkert att bli svårt, men det är också mysigt. Mysigt att vara behövd, mysigt när han somnar på min mage. Det kändes som andra natten vi hade varandra, på ett hotellrum i Archangelsk. Han hade somnat klockan åtta på kvällen men vaknade klockan tolv och var otröstlig. Det enda som hjälpte var att jag gick med honom i det lilla varma hotellrummet eller att jag stod upp med honom i famnen. Jag lutade mig mot tv-bänken för att få stöd. Då skrek han inte, men somnade gjorde han inte. Pappan fick inte ta i honom (vilket är lustigt att tänka på nu när Lillsmurfen är bästis och bundis med pappan. Jag tror inte att vi kunde ha fått en bättre anknytning, jag är oändligt tacksam för det).
Till slut somnade han på min mage klockan fyra på morgonen. Klockan sex gick vi upp för att flyga till S:t Petersburg. Lite sömnlöshet får man helt enkelt stå ut med som mamma. 

Missfallsdröm

I dag drömde jag - återigen - att jag fick missfall. Jag var otroligt krass och tänkte "jaha, det var det." Men när jag höll på att vakna insåg jag att det var en dröm och att om något skulle hända nu, skulle barnet komma ut och med stor sannolikhet överleva. Men det verkar som att jag har en del att bearbeta.
I dag var jag hemma igen. Hängig, hes, lite snuvig. Men känner mig bättre i kväll, legat i soffan en stor del av dagen och på ett sätt känns det lyxigt att vara hemma två vuxna. Satsar på att jobba på fredag. 

Sju veckors respit

I dag har jag varit hemma från jobbet, är fortfarande förkyld. Hes, ont i halsen, snuvig. Har legat en hem del på soffan och slappat. Pappan kunde åka till stan en stund, storasyster var också hemma och var sjuk.  Lillsmurfen klarar dessutom att leka mer och mer själv, vilket i dag innebar att jag kunde ligga i soffan och till och med slappna av emellanåt, vilket innebär att jag har sju veckors respit innan det blir dubbelt så jobbigt. Skönt. Jag behöver den tiden. 

Hej hormoner

Det rusar runt en massa hormoner i min kropp och jag påminns om hur det är att vara tonåring: upp och ner, glad och ledsen, arg, snäll. Jag har inte mått illa eller haft några andra direkta gravidåkommor. Däremot har jag gråtit utan direkt anledning flera gånger. I början av graviditeten kunde jag bli irriterad, sen blev jag ledsen och i mitten var jag mest mig själv. Men nu, med dryga sju veckor kvar, har jag blivit blödig igen.
Hej hormoner.

En förkyld hemmadag

I dag skulle vi ha träffat Lillsmurfens gudmor, men vi ställde in. Jag är jätteförkyld, Lillsmurfen har precis blivit det och pappan fick ont i halsen i dag. Grattis till oss. Nu är det höst. Det känns både bra och dåligt, bra för att man får chans att vara inne och bara slappa, dåligt för att det bara blir mörkare och mörkare.
Men i dag lyckades jag att göra ingenting, ovanligt för mig. Det kändes väldigt bra faktiskt. Jag lyckades till och med sitta i soffan i säkert en kvart utan att någon frågade efter mig. 

Mer om adopterade och förskolan och reklam för adoptis

Nu har vi fått plats i förskolan efter jul. Lite märkligt känns det att en sån liten människa ska börja - men han kommer då att vara två år och tre och en halv månad. Inte är det för litet och jag tror att allt kommer att gå bra. Han behöver kompisar, han gillar ju andra barn, och annan stimulans än från oss.
Men man vet aldrig. Med adopterade är det så att man egentligen inte vet vad de varit med om, mer än att de gått igenom minst två separationer, även om de inte kommer ihåg det. Lillsmurfen är två år, men hos oss, sin familj, har han bara varit i tio månader. Allt går bra med honom - men vi har inte haft barnvakt ännu, till exempel. Det har känts så viktigt med anknytningen.
När barn börjar förskolan går de också igenom en separation, från att hela tiden vara med föräldrarna; vilket kan väcka ångest och rädsla hos alla, men oftare hos barn som är adopterade.
Jag har höga tankar om förskolan och förskollärare. Förskollärarutbildningen är säkert också jättebra, men vad jag vet läser man inget om adopterade - olyckligt och trist tycker jag. Jag säger nu inte att inskolning och förskolan tar lång tid och är jobbig för alla adopterade, men för tillräckligt många - om det inte sker på deras villkor.
Därför är det så bra att adoptis finns, ett företag som erbjuder utbildning om adoptionsprocessen, om anknytning, om hur det påverkar små barn att bo på barnhem, om förskolestart och om vad alla som möter adopterade i jobbet behöver tänka på.
Jag ska i god tid före förskolestart förhöra mig om vad personalen vet om adopterade. Om de inte känner till adoptis tänker jag tipsa om dem. Lägger till dem i mina länktips. 

Varför lägger jag alltid till "Men det är det första barn jag föder?"

Ibland får jag frågan om det är mitt första barn jag väntar. "Nej", säger jag. Och så brukar jag lägga till: "Men det är det första barn jag föder." Varför säger jag det? Jag tycker inte att det har någon betydelse - kanske förutom för när verkligen ska föda det här barnet, då kan det ju vara bra för barnmorskor och andra att veta det.
Det är mitt andra barn jag väntar. Och väntat har jag ju gjort så det räcker. Det första barnet väntade jag på i fyra år och elva månader. Så sammanlagt har jag varit gravid rekordlänge.
Och jag ska genast sluta att säga att det är det första barn jag föder. Det är mitt andra barn. Punkt slut. Eller är det viktigt för alla som frågar att jag säger det?

Vad gör storasyster när hon inte är här? Sover?

Det är inte lätt att vara liten och inte ha begrepp för allt eller förstå allt. Till exempel att storasyster har en annan mamma och bor hos henne varannan vecka när hon inte är här. Kanske hon sover i sitt rum? Man kan ju aldrig veta.
Nu har Lillsmurfen förstått att hans syster inte alltid är här och saknar henne. Han kan också förstå att hon har en annan mamma - men ändå inte. I går verkade det som om han trodde att även jag skulle försvinna för ett tag, men så är ju inte fallet.
Det känns som att det kommer att bli kul att ha ett syskon på heltid. Men jag förväntar mig också ett minst lika intensivt år som det senaste har varit. 

Förlossningsbrev

Nu har jag varit duktig och skrivit ett så kallat förlossningsbrev, som sjukhuspersonalen ska läsa, så att de vet hur jag vill ha det. Har fått tänka igenom vilka smärtstillande medel jag kan tänka mig, vad jag har för förhoppningar och vad jag är orolig för.
Kan fortfarande inte låta bli att jämföra med adoptionen - tänk om vi hade fått lämna ett önskebrev på hur vi ville att adoptionen skulle gå till. För det första skulle den gå fortare. För det andra skulle adoptionsbidraget vara högre. För det tredje skulle vi bara ha behövt göra en resa, inte tre. Säkert finns det fler önskningar som jag inte kommer på nu.
Men en förlossning och en adoption är ju två helt olika saker, även om barn är slutmålet vid båda.

Vi är många som vill höja adoptionsbidraget

Det har gått nästan ett år sen jag startade namninsamling för högre adoptionsbidrag. Tiden går fort och det har varit ett intensivt år och jag hade tänkt göra mer, men har helt enkelt inte orkat eller haft den tiden.
Jag har i alla fall mejlat de olika adoptionsorganisationerna för att fråga om de kan göra något för att få frågan på riksdagspolitikernas dagordning. Ett par av dem har svarat att de inte riktigt har tid; de är för små. Men den största, Adoptionscentrum, driver också frågan. Ordföranden svarade mig för ett tag sen att några i styrelsen har mött olika politiker, bland annat Maria Larsson (KD), barnminister.
Det är bara att hoppas att allt vårt engagemang leder nånvart. För det lär komma fler barn till Sverige genom adoption. 

Måste man vara piffig som gravid?

Jag är nog ovanligt tråkig. Men jag tycker att det är viktigare att må bra än att se bra ut. Alltså - det här med att vara gravid kan på något sätt gå till överdrift, verkar det som. Man ska vara snyggare än som ogravid, man ska köpa alla möjliga nya kläder, man ska piffa till sig. Sen ska man köpa de allra dyraste attiraljerna till sin bebis. Det gäller att hänga med. Man ska helst också fortsätta att vara lika social, snygg och uppdaterad som tidigare.
Fast nån måtta får det väl vara på fulheten också - nu ska jag köpa några nya kläder på nätet, de första nya mammakläder jag köper. Men i alla fall. Man vill ju hänga med åtminstone lite grann;-)

Samma råd för anknytning för spädbarn som för adopterade

Ju mer jag läser på om anknytning, nyfödda och förlossning, desto mer tycker jag att jag ser hur likt det verkar vara att föda och knyta an till ett biologiskt barn, som det är att adoptera. Man ska ta det lugnt första tiden, vara hemma, inte träffa för många människor, låta föräldrar och den närmaste familjen vara de viktigaste personerna. Adopterade är väl delvis som nyfödda. Allt är nytt, de måste knyta an till föräldrarna, de måste lära sig att lita på en eller två vuxna - oavsett hur gamla de är när de kommer. Det kan gå fort, det kan ta lång tid, beroende på personlighet och bakgrund.
Spädbarn har inget bagage med sig, som adopterade faktiskt har, men det kan ta lång tid ändå. Inte minst för föräldrarna, har jag förstått. Vad än alla säger, så verkar det som att det kan ta ett tag innan man känner en riktig föräldrakärlek och närhet till sitt barn. Man känner ju inte varandra och det är en stor omställning för alla inblandade.
Jag kände inte en jublande mammalycka (vad det nu är) när jag höll Lillsmurfen i mina armar för första gången. Mer att allt kändes rätt och naturligt. Kärleken och lyckan har blivit större med tiden. Och blir starkare för varje dag - vilket ju faktiskt är helt fantastiskt!

"Sluta pappa" - första tvåordsmeningen

I dag träffade vi våra kompisar B och M i det vackra höstvädret. Lekte och fikade. Det är skönt nu, Lillsmurfen blir större, mer självständig och pratar mer. (Det är mysigt med små barn men väldigt intensivt också.) Jag och B kan prata ganska ostört medan barnen fikar själva eller leker.
I bilen på väg hem satt Lillsmurfen och lekte med ord, han pratar som sagt mer, babblar en hel del obegripliga ord också men det händer mycket. Han härmar allt. I bilen kom den första tvåordsmeningen: "Sluta pappa!" Han härmar som sagt allt. Jag misstänker starkt att han snappade upp morgonens konversation mellan pappan och storasyster, som innehöll åtminstone ett Sluta pappa.
I kväll sa han också "Big hug" - inspirerad av Teletubbies. Det tyckte pappan var betydligt trevligare. 

Somna i soffan eller sängen?

Klockan är halv elva. Såhär sent har jag inte varit uppe sen midsommarafton. Men undrens tid är inte förbi.
Nu är det bara två månader kvar. Det här är ett av mitt livs mest innehållsrika år. Inte så konstigt att jag är lite trött. 

Kan de här snorungarna föda barn så kan väl jag

I kväll har jag varit på föreläsning om förlossning och hur den går till, vad man ska tänka på, vad som kan hända, vad som oftast händer. Med mera. Jag var förstås bland de äldsta; de flesta tillhör generationen som har mössa inomhus och piercing i näsan. Själv har jag bara en oskyldig tatuering.
Jag tror att det kommer att gå bra att föda barn; det har ju kommit ut barn i generationer. Mest orolig är jag förstås för smärtan, som väl inte riktigt går att förbereda sig på eller för. Jag är också lite orolig att det kommer att dra ut på tiden. Men - det blir som det blir. Bara allt till slut går bra.
Och i kväll tänkte jag: kan de här snorungarna föda barn, så kan jag, rejäla kvinna, göra det. 

En välsignad helg

Vilken helg det har varit! Först gick jag upp halv fem i fredags och åkte fram och tillbaka till Göteborg och bokmässan. Kom hem halv sju på kvällen.
Båda föräldrarna på besök, huset fullt av folk. I lördags döptes nämligen Lillsmurfen. Allt gick bra och det var en väldigt fin stund; min bror och jag rördes till tårar, och säkert någon annan också, när han läste en dikt. Storasyster läste en text om när hon såg sin lillebror för första gången och en av våra vänner sjöng lika fint som alltid.
I dag har vi vilat, lekt, skjutsat mamma till bussen, varit i lekparken.
God natt. 

På väg

På väg till bokmässan i Göteborg över dagen. Känns fortfarande konstigt att vakna före alla andra.  Nu dröjer det många timmar innan jag får träffa Lillsmurfen igen. Men å andra sidan är det rätt skönt att ha ett vuxenliv också...

Tänk om jag hade fått en sån här när jag var adoptionsgravid. Men jag får vara tacksam nu i stället!

I dag hämtade jag en gåva från ett av alla apotek som finns. Man kan tydligen bara logga in på diverse hemsidor och få såna här fina gåvor. Kul! Man blir omhändertagen som gravid och det är bra.
Tänk bara om jag hade fått en sån förra hösten, när jag var stressad som aldrig förr. Det känns bra nu, men då hade jag verkligen behövt den. 

Därför vill jag höja adoptionsbidraget

Äntligen ska ni få reda på varför jag vill höja adoptionsbidraget:
1988 infördes ett statligt adoptionsbidrag på 20 000 kronor. Då fanns en ambition från samhället att täcka ungefär hälften av kostnaderna, vilket det då också gjorde. 2000/2001 höjdes bidraget till 40 000 kronor, men kostnaderna är i dag av en helt annan kaliber. Vi har lagt ut cirka 350 000 kronor på adoptionen, inklusive resor och hotell. Mediankostnaden för en adoption är i dag 225 000 kronor.
Adoption får inte bli en klassfråga. Om bidraget inte höjs, blir det det. Om det inte redan är det.
Jag tror att fler skulle se adoption som ett alternativ tidigare om bidraget höjdes, vilket förmodligen skulle spara pengar, ångest och tid. Dessa barn finns redan. Behovet är fortfarande stort.
Men - tänker du. Att adoptera är väl frivilligt? Ja, men ja utgår från att de flesta barn i Sverige kommer till på frivillig basis. Och som sagt, jag vill inte att adoption ska bli en klassfråga. De flesta som adopterar kan inte få barn och har redan gått igenom IVF-försök, som de kanske fått betalda från landstinget. Hur många som "faller ifrån" då, vet jag inte. En del vill inte adoptera, men många kan nog tänka sig det, tror jag. Då ska inte plånboken få avgöra.
Så tycker jag.

Synd att jag inte spelar piccolaflöjt

Jag har spelat tuba sen jag var tio. Länge, med andra ord. Jag har provat en del andra fritidsaktiviteter, som folkdans och afrikansk dans, men att spela i brassband har varit min livsluft i 32 år. I våras hade jag uppehåll och hade tänkt att börja i höst igen. Men så blev jag gravid. Att åka fram och tillbaka till stan och bära en tuba på ryggen, och dessutom redan från början vara kvällstrött, är ingen bra kombo med att vara gravid.
Trist känns det. Men jag orkar faktiskt inte.
Jag skulle ha valt flöjt i stället. Fast det passar ju inte i brassband. 

Blåbärsfrukost till en tvååring

Två år i dag! Firades med favoriterna blåbär och ny tågbana till frukost. Grattis på tvåårsdan! 

Värst för mamma att gå och "obba"?

En vanlig tisdag en vanlig dag i livet. Mamma går till jobbet, pappa är hemma. Det är inga problem, allt går bra. Jag gillar att jobba och hemma har de det bra.
Kanske är det värst för mamman att gå ifrån, inte ses hela dagen utan bara några timmar? Hur enformigt det än är att vara föräldraledig ibland, är det en tid som aldrig kommer tillbaka. Ser fram emot att vara hemma snart igen, även om villkoren har förändrats då. 

Är det rimligt att en vagn kostar 14 000?

Eller rättare sagt: är det rimligt att betala 14 000 för en vagn? Har börjat fundera på vad vi ska ha för vagn när bebisen, med arbetsnamn Minismurfen, kommer. Syskonvagn, tvillingvagn eller två olika vagnar? Utbudet är enormt och det går helt uppenbart att använda barnvagn som en statusmarkör.
Känner mig glad att vi inte har råd att vara så fåfänga. 

Hur hade jag reagerat om jag hade haft ett brunt barn?

Att vårt barn är adopterat kan man inte se. Tvärtom är han lik oss.
Jag har läst några av Stina Wirséns böcker och tycker att de är bra, liksom Lillsmurfen tycker. Nu ska en av böckerna bli film och filmplanschen har väckt uppmärksamhet, eftersom det bruna barnet är avbildat på ett dåligt sätt, tycker många. Jag måste erkänna att jag inte har tänkt på det - eftersom jag inte tillhör den utsatta gruppen. Men om vi hade haft ett brunt barn, eller ett barn med asiatiskt utseende, och varit tvungna att då och då bemöta folks fördomar/förutfattade meningar och i en del fall rasism - hur hade jag reagerat då?
Värt att tänka på.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5262162

Family life - the true story

Adoptionsbidrag och förkylning

Jag har jättelänge tänkt att skriva något om varför jag vill höja adoptionsbidraget och vad organisationerna svarat - eller inte svarat. Men jag orkar inte riktigt blogga hela kvällarna. Nu är jag dessutom förkyld.
God natt! Vi hörs en annan gång. 

Hur ska vi få fler pappor att vara föräldralediga?

Nu vet jag att det finns de som väljer att vara ensamstående och att en del tycker att det vore att inskränka i människors valfrihet, att till exempel föreslå att föräldrarna (det kan ju för övrigt vara två mammor eller två pappor) ska dela helt lika på föräldraledigheten. Jag vet också att det kanske är svårt av ekonomiska skäl. Jag vet allt möjligt. Till exempel att Lillsmurfen har fått en mycket djupare relation till sin pappa när han nu är hemma. Och tvärtom. Deras relation var bra och djup förut, men nu är den som sagt ännu bättre och ännu djupare. Jag förstår inte att man vill vara utan en så nära relation till sina barn.
Tycker jag att man ska dela helt lika? Ja, varför inte egentligen? Eller jag tycker i alla fall att fler pappor borde ta ut mer av föräldraledigheten. 

Så många id'eer, så lite tid

Eller så lite ork skulle man också kunna säga. Att jag i dag kommer att lägga mig efter klockan nio är ett undantag. Jag var kvällstrött redan innan och det är inte bättre nu. Jag vill både blogga, baka, sticka, läsa, städa...men det hinns ju inte riktigt med.
Jag vill gärna fortsätta att blogga, tycker inte min id'e om att ge lite information om adoption är slutförd. Vi får se hur det går.
God natt. 

Ok, nu har jag fattat att jag är gravid

I går var jag på vattengympa för gravida. Det var nog då jag fattade att jag verkligen är gravid och att det kommer ett barn till hit snart. Allt har gått så fort.
I dag tänkte jag köpa mammakläder, men hittade inga. Har köpt några på secondhand och fått låna några. Men jag tror jag är på väg att komma in i bebismammarollen. Men vi kommer nog inte att köpa en tiotusenkronorsvagn. 

Arbetande småbarnsmamma dag 22

I morse var jag på jobbet före åtta och stannade till halv sex. Länge tycker jag, men det är väl bara att vänja sig, acceptera att hösten kommit, att det är allvar nu och att jag jobbar heltid under hösten. Bara det att jag inte hann träffa Lillsmurfen så länge i kväll, han somnade för tjugo minuter sen. Han led ingen nöd, allt går bra här hemma. Det var mest jag som led. Men än så länge slipper vi det så kallade livspusslet med lämning, hämtning och allt annat däremellan. 

Jag ska sluta klaga på tidiga morgnar

I går var vi aktiva från sex på morgonen till nio på kvällen. Besök hos gammal kompis i Uppsala stod på programmet hela eftermiddagen och kvällen. Hon var inte heller purung när hon fick barn och hennes son är nu fyra. Grabbarna lekte och hade kul, vi fikade, åt, pratade. Lillsmurfen var supertrött på väg hem, men somnade inte förrän vi var nästan hemma. Jag trodde att han skulle sova till sju i dag, men han vaknade tjugo i sex. I veckan har han vaknat både klockan fyra och fem och det är ju egentligen lite väl tidigt, men i morse tänkte jag att det är rätt bra att han vaknar tidigt, för då hinner jag träffa honom både före och efter jobbet.
Ok, om han vaknar klockan fyra ska jag klaga lite. Men klockan sex är helt okej.

Adopterade och förskolan

Självklart förstår jag att alla barn är olika, att alla behöver olika saker. Till exempel när de börjar förskolan - inskolning tar olika lång tid för barnen. Eller borde göra det. Vet inte om det är så i andra städer, men i Stockholm har det blivit vanligt med tredagarsinskolning. Jag har ju aldrig skolat in någon på förskola, men tycker spontant att det låter alldeles galet. Det borde ta längre tid än så. Kanske funkar det för vissa, men det borde inte funka för alla.
När det gäller adopterade barn, ha de varit med om minst två separationer: en från sin biologiska mamma och en från barnhemmet. En del har bott i olika fosterfamiljer innan de kommer till sina föräldrar. De har alltså varit med om att mamma eller annan vuxen lämnar dem och aldrig kommer tillbaka. När barnen kommer till sina föräldrar, är det oerhört viktigt att de knyter an - och det kan ta olika lång tid beroende på hur gamla de är, vad de varit med om, vilken personlighet de har. Sen när de börjar förskolan, ska de skiljas från mamma/pappa igen - inte för resten av livet, men det kan de ju inte veta när de börjar där. Man brukar rekommendera att adopterade har en förskolepersonal som följer dem under hela inskolningen och att man är beredd på att inskolningen kanske tar extra lång tid (detta förstår jag är olika för alla barn, inte bara adopterade).
Men ibland verkar det som om kunskapen om adopterade barns behov är liten bland förskolepersonal. Om jag har förstått allt rätt ingår det inte att läsa om adopterade barn när man utbildar sig till förskollärare. (Rätta mig gärna om jag har fel.) En del verkar inte alls lyssna på föräldrarna, som trots allt är de som känner barnen bäst.
Det är bara att hoppas att det går bra för oss om några månader. 

Den här gången har ingen kollat om jag är lämplig förälder

Jag säger det igen: jämfört med adoptionen är graviditeten för min del skrattretande enkel. Jag är oerhört tacksam att jag inte mår illa - all respekt för dem som gör det, jag vet att graviditeter, liksom adptionsprocesser, ser olika ut. Men adopterar man vet man i alla fall att det tar väldigt lång tid och att man blir granskad och kollad och utfrågad om typ allt. Den här gången har inte en enda person kollat om jag är en lämplig förälder till det barn vi väntar. Nu tror jag faktiskt, kaxigt eller ej, att jag är det. Jag har trots allt gjort två medgivandeutredningar och blivit godkänd båda gångerna.
Tycker jag att det är för svårt att adoptera? Nej, jag tycker att man ska bli granskad och utfrågad. Tycker jag att det är för enkelt att bli gravid? Nja, det vore ju idioti om jag svarade ja; vi har ju haft två missfall och för många tar det rent biologiskt väldigt lång tid att bli gravida. En del blir det inte alls.
Tycker jag då att alla blivande föräldrar borde bli granskade? Kanske det. Fast jag vet inte hur det ska gå till, jag inser egentligen omöjligheten i det. Och vad ska man göra med dem som inte blir godkända? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag tycker det, det är en stor och svår fråga som jag inte tror att det finns något svar på.
Men kanske vore en obligatorisk föräldrakurs en bra start? Och när jag tänker efter tror jag inte på tvång heller. Så kort sagt vet jag ingenting, mer än att jag tycker synd om de barn som faktiskt kommer till olämpliga föräldrar.

Kommer jag att kunna älska ett nytt barn lika mycket som Lillsmurfen?

Förmodligen kommer jag att kunna det, men det känns ganska obegripligt hur det skulle kunna gå till. Men kärlek blir ju faktiskt större ju mer man delar den. En kollega sa att det öppnas ett rum i hjärtat för varje barn man får, eller människa man står nära. Hon har fyra barn och två barnbarn, så jag måste tro henne. 

Om man inte vet nåt om sina ärftliga sjukdomar - vilken ruta ska man då fylla i i hälsoundersökningar?

Häromdagen kom jag att prata med en person, som har erfarenhet av adoption, om att det ju faktiskt kan vara svårt att inte veta något, eller väldigt lite, om sitt genetiska ursprung. Till exempel kan frågor om sjukdomar och anlag för dessa bli svåra att besvara. "Har någon i din släkt hjärtsjukdomar?" Ja, vad svarar man när man faktiskt inte vet vilka anlag man bär på? Arvet är ju en del av en människas liv, trots allt.

Men svarsalternativet "Vet inte" finns nästan aldrig. 

Världens tråkigaste festdeltagare - en småbarnsförälder?

I lördags var vi på födelsedagsfest. Vi gick båda två, eller alla tre, eftersom Lillsmurfen var med. Barnvakt har vi inte börjat med ännu. Vi hade väldigt trevligt, de övriga gästerna var trevliga, maten god och vädret fint. Födelsedagsbarnet, som i höstas fyllde 50 och firade nu, var glad och nöjd och blev ordentligt uppvaktad. De sista gästerna gick mitt i natten.
Själva gick vi först av alla, tror jag, runt klockan halv elva. Lillsmurfen somnade halv tio och jag är också väldigt kvällstrött. Jag brukar somna klockan nio i soffan - klockan är dock nu snart tio och jag är fortfarande uppe.
Hur som helst  - en småbarnsförälder på fest är splittrad. Jagar barn, matar barn, jagar barn lite till, lägger barn och åker sedan hem.
Men jag har haft så många fester själv att jag tycker att det inte gör nåt om jag är lite tråkig nu.
God natt! 

Ett år sedan vi träffades för första gången

I dag, den 9 augusti 2011, satt vi i ett rum och väntade på en liten pojke. Någon kom in med honom, han var så liten och han hade röd tröja och bruna mjuka byxor. Han åt kex. Han satt i våra knän. Han var lugn.
I dag är han busig, pratar, sjunger och springer. Kex tycker han fortfarande om. Och han är vår.
Det här året har innehållit allt: glädje, oro, tårar, stress, trötthet, kramar, väntan, pappersinsamlande.
Skulle någon säga att jag var tvungen att göra om det, vet jag inte om jag skulle orka. Om det inte vore för Lillsmurfens skull. Då orkar jag allt, hur trött jag än är klockan nio på kvällen. 

"Hej blivande förälder", skriver Försäkringskassan. "Men jag har ju redan barn", tänker jag.

I dag fick jag brev från Försäkringskassan, där de skriver till mig som blivande förälder. De berättar att jag kommer att få så kallad föräldrapenning, hur man ansöker om den och hur det går till att få pengarna.
Det kanske är så här för alla som får sitt andra barn - men borde inte Försäkringskassan då ha koll på att man redan har barn och kanske eventuellt vet vad föräldrapenning är? Eller är det jag som är överkänslig?

Mejlat till adoptionsorganisationerna om upprop för högre adoptionsbidrag

Det är vad jag gjort just nu. Vad de svarar vet jag ju inte ännu, men jag skrev att det är ganska svårt att göra sig hörd som privatperson.
Får se vad det leder till.
Nu ska jag kolla lite på OS! God afton. 

Jag vill att mitt liv ska vara som i ett husreportage i Svenska Dagbladet. Eller åtminstone Ikeakatalogen.

Varje helg tänker jag att nu, nu ska vi städa sådär riktigt ordentligt, sortera, rensa ut onödigt, möblera om så att det blir luftigt, frosta av frysen, sätta in foton i album, sätta nya växter i trädgården så att den blir sådär härligt lummig.
Men så blir det aldrig. Så fort vi är klara med ett moment, till exempel tvätten, är det något annat, som dammsugningen, som inte är gjort.
Men å andra sidan - vi har ju vår femårsplan. Om fem år kommer allt att vara perfekt. Kanske. 

Finare att föda barn än adoptera barn?

Ja, vad tycker vi egentligen? Är det mer värt, bättre och finare att föda ett barn? Är en kvinna ingen riktig kvinna förrän hon fött barn?
Vad tycker du?
Nej, säger du kanske spontant. Och jag tror att många inte tycker att det är finare eller bättre. Jag tror att många inte menar något med kommentarer jag fått den senaste tiden, som "Du har inget barn sen förut va?" "Det här är ju ert första barn." "Är inte det vanligt att par som adopterar får egna barn sen?" "Men det är är väl typiskt att du blir gravid nu när ni adopterat och du slappnar av?"
Jag tror inte att de flesta som säger sådana saker tänker efter, eller att de menar något illa. Jag känner mig förskonad från de värsta kommentarerna. Jag förstår ofta vad folk menar.
Men det är varken typiskt att par som adopterar får biologiska barn sedan, eller att barnet i min mage är vårt första barn. Eller att det är vårt första "egna" barn. Vi har ett barn och han är vårt eget barn.
Eller menar folk verkligen något, räknas inte adopterade barn, är det först när man föder ett barn som det blir ens eget? Måste en kvinna föda barn för att räknas som en riktig kvinna?

Nya mardrömmar

Natten mot i går drömde jag att vi letade efter en pojke som hade försvunnit i en skog. Det var inte vår son, han var med mig. Men i alla fall. I samma dröm åkte vi tåg och jag råkade somna. Jag vaknade hastigt och sprang av tåget - utan Lillsmurfen. Separationsångest? Omställningen att jag har börjat jobba och lämnar Lillsmurfen varje morgon?
För några veckor sen drömde jag att jag kom till förlossningen, men att jag var tvungen att betala för att komma in. Och ytterligare för ett tag sen att jag var på ultraljud och att de inte hörde hjärtljud. "Ja", sa de, "det är tvillingar men båda är döda."
I drömmar bearbetar man mycket. De döda tvillingarna beror säkert på att det första barnbeskedet vi fick i adoptionsprocessen var ett tvillingpar. Den ena blev sjuk, så de var plötsligt inte aktuella för adoption. Att jag skulle betala på förlossningen kanske beror på att i en adoptionsprocess betalar man hutlöst mycket pengar. Man kan glömma att bli insläppt eller komma vidare om man inte betalar.
Hemskt med tvillingarna, både i drömmen och verkligheten. Men livet är ju inte alltid vackert. Och allt blev ju så bra för oss sen. Vi fick det bästa barnet till slut. 

Arbetande småbarnsmamma, dag 1.

Så i dag var det dags. J som i jobb. Skönt att läsa en tidning på väg dit och några sidor i en bok på väg hem. Skönt att kunna prata med kollegor, äta lunch i matsal och ta en fikapaus.
Lillsmurfen hade det bra med pappa. Saknade mig en liten stund på morgonen, letade efter mig. Klart det är en omställning, men jag tror att det går bra. Jag tror att det är värst för mig. För nu är mina och Lillsmurfens ensamma dagar slut, på det här sättet. Det går fort och hösten kommer förmodligen att gå ännu fortare.
Snart flyttar han väl hemifrån. Konstigt. 

I dag insåg jag att jag börjar jobba på måndag

Det kändes lite vemodigt. Nu har jag och Lillsmurfen varit tillsammans i stort sett dygnet runt sedan den 15 december. På måndag är det pappans tur att ta över och jag är inte ett dugg orolig. De kommer att få det bra och jag unnar både pappan och Lillsmurfen att få vara tillsammans. Men jag kan inte låta bli att fundera på om jag börjar jobba för tidigt, har han knutit an tillräckligt till mig? Kommer han att sakna mig? Har jag för bråttom? Snart förändras allt igen, om allt går bra. Visserligen kommer jag att vara hemma igen, men inte bara med Lillsmurfen. Kommer det att bli bra? Kommer jag/vi att klara det? Men vad är egentligen alternativet? Det måste gå bra.

Adoptionsprocess-graviditet 1-0

Jag har en väldig tur. Jag har inte mått illa en enda gång hittills under graviditeten. Jag har börjat gråta två gånger för struntsaker, är lite tröttare och ibland lite surare, annars inga krämpor över huvud taget - jo, jag har ont i ryggen emellanåt. Men det har jag ändå ibland.
Jag har varit på ett läkarbesök, tre besök hos barnmorskan och två ultraljud. Allt har varit extremt smärtfritt och trevligt. I går började jag skratta när jag skulle berätta för min man vad barnmorskan hade sagt och gjort. Bara för att jag jämför med adoptionen och hela processen runt den.
Jag vet att det inte går att jämföra, det är två olika sätt att bli förälder på. Men att adoptera är i jämförelse med i alla fall just min graviditet väldigt tungt, väldigt jobbigt och väldigt tröttsamt. (Men tar man sig igenom får man såklart en belöning - precis som när man är gravid.)
Min adoptionsprocess har ju faktiskt innehållit två utredningar, en som ensamstående, en som en del i ett par. Jag har haft två nätverksträffar och svarat på samma frågor om mig själv två gånger. Jag har gått två obligatoriska föräldrakurser. Jag har stått i kö och väntat i fyra år och elva månader, jag har blivit granskad och in-och-utvänd på, jag har skickat in papper på att jag inte är kriminell, att jag är anställd och har månadslön, hur mycket mina möbler är värda, hur mycket jag har på banken, att jag verkligen är jag. Jag har stått i kö för att ansöka om visum, jag har varit på Skatteverket och intygat att mitt barn är mitt barn, jag har stått i rysk domstol med simultantolk.
I går när jag var hos barnmorskan gav hon mig ett papper om moderskapsintyg som jag ska skicka till Försäkringskassan. Kanske var det det jag skrattade åt senare, att det kunde vara så enkelt. Eller så var det att hon ställde frågan: "Har du några frågor?" Jag ska ärligen säga att båda mina utredningar som blivande adoptant har varit väldigt trevliga och inte ett dugg jobbiga. Även föräldrakurserna har varit givande och bra och de människor jag/vi har träffat i samband med dem, och i samband med att vi har hämtat barn från samma barnhem, är alla sympatiska. Man delar någonting särskilt när man har adopterat barn från samma barnhem.
Men i adoptionsprocessen är det jag och vi som ska svara på frågor. Att jag skulle få ställa en fråga kändes så - enkelt.
Jag förstår att man måste gå igenom en process när man adopterar, självklart gör jag det. Man måste bli kollad och in-och-utvänd på. Det är bara det att jag inte kan låta bli att jämföra. Gravid kan vem som helst bli, med vem som helst.
Det är jobbigt att adoptera. Att jag ändå tycker att det står 1-0 till adoptionsprocessen, är för att det är en sån enorm resa. Det är verkligen en process, med hinder och prövningar på vägen, men som på slutet är värt precis allt.
Eller så har jag bara en extremt enkel graviditet.

"Du blir säkert gravid när adoptionen är klar och du slappnar av"

Jo, det är rätt många som säger att de känner någon eller några som fått biologiska barn, som det heter, efter att de adopterat. Själv känner jag ingen, förutom mig själv (om allt nu går bra). Det är vanligt att man får höra att det är för att man slappnar av. Jag tror ingenting och vill helst inte höra den kommentaren igen. Det finns ingen exakt siffra på hur många oförklarligt barnlösa, som vi, som får barn efter några år, men det finns en undersökning som säger att det är ungefär tio procent har jag läst någonstans. Men - detta är oberoende av om de adopterar eller ej. Adoptionen har alltså ingenting med saken att göra. Folk får tro vad de vill, att det hjälper att slappna av till exempel. Själv har jag inga som helst teorier om detta längre. Och jag vill helst slippa kommentarer av det slaget. Jag har faktiskt inte fått så många dumma kommentarer, måste jag erkänna, mer än att "det är väl typiskt" och "det är bara för att du slappnar av nu". (Tänk om mannen är spänd då?) De senaste dagarna har jag fått läsa om en drös konstiga kommentar som andra har fått. Jag tänker inte upprepa dem, det är de inte värda.

Lillsmurfen ska bli storebror (om allt går bra)

Jodå, så är det. Om allt går bra föder jag barn runt Lucia. Men jag är 42 år och har haft två missfall tidigare. Jag räknar inte med någonting, men allt ser än så länge bra ut.
Jag har haft massor av känslor runt detta, bland annat för att vi varit hemma med Lillsmurfen i endast ett år när det nya barnet kommer. Hur kommer han att ta det? Hur kommer han att reagera inför faktumet att han är adopterad och inte det nya barnet?
Många frågor. Nu börjar jag i alla fall förstå att jag är gravid. Om något händer, får ni följa med på den resan också.