Vi har blivit en annorlunda familj, en familj med ett annorlunda barn. Annorlunda om man jämför med de flesta, men inte annorlunda för oss. Jag känner mig faktiskt helt normal. (Men visst går känslorna upp och ner och jag har många funderingar, men jag är ju fortfarande jag. Mer normal än såhär blir jag inte.)
Om man adopterar från ett asiatiskt eller afrikanskt land sticker man väl också ut, är annorlunda. Måste tänka igenom innan vilka frågor och reaktioner man kan få.
Jag räknar med att vi också kommer att få frågor och olika slags reaktioner. Jag hoppas dock att de flesta inte är rädda för det annorlunda. Jag tänker att ju fler som vågar bejaka det annorlunda, desto mera normalt är det. För inte är väl du rädd för det annorlunda?
Om man adopterar från ett asiatiskt eller afrikanskt land sticker man väl också ut, är annorlunda. Måste tänka igenom innan vilka frågor och reaktioner man kan få.
Jag räknar med att vi också kommer att få frågor och olika slags reaktioner. Jag hoppas dock att de flesta inte är rädda för det annorlunda. Jag tänker att ju fler som vågar bejaka det annorlunda, desto mera normalt är det. För inte är väl du rädd för det annorlunda?
Vem är det som bestämmer att det är annorlunda? Bara för att man har ett barn som inte ser ut eller är som alla andra är annorlunda. Då är alla familjer egentligen annorlunda
SvaraRaderaVisst är vi säkert alla annorlunda på ett eller annat sätt. Men de flesta familjer har trots allt inte ett barn med Downs syndrom.
RaderaHelt rätt! Men ngt man går miste om med att inte träffa såna underbara människor med Downs Syndrom
SvaraRadera