Föreningen för ryska adoptioner. Och bokfunderingar.

Ja, nu är det nog dags att sluta blogga snart. Jag har funderat ett tag på att ge ut bloggen i bokform, i alla fall de första två åren eller så, för att ha det samlat och för att vår resa inte är lik så väldigt många andras, även om inget förstås är nytt under solen. Att få två barn på ett år är många som fått, adopterat - hur många som helst. Få ett barn med Downs syndrom - har hänt tusentals. Men i alla fall! Vi får se framåt augusti eller så. Kanske blir det en bok.
Nu har jag också börjat fundera på om vi ska gå med i Föreningen för ryska adoptioner, bara för att på något sätt. Lillsmurfen funderar nog inte just nu så väldigt mycket på adoptionen, men häromkvällen pratade vi om att vi inte var med när han föddes och att han har en Rysslandsmamma. Han vet det eftersom han hört det många gånger men det tar tid att förstå. Knappt jag gör det, jag har ju alltid varit hans mamma. Men han har ju faktiskt en annan historia.
Sommaren har i alla fall kommit, vi har varit ute alla fyra dagar under helgen, med olika kompisar och grannar varje dag. Sprungit, lekt, grillat korv, fikat och haft vattenkrig (även mamman). Härligt! 

Man får vara glad att man har hunnit med tvätten

Helgen: solsken, värme. Äntligen! Pappan har beställt bräder för att bygga ut altanen och fixa stödstaket för kommande häck i trädgården. Äntligen! Det är vår nu, sommar faktiskt. Själv gjorde jag lunchpannkakor till fem barn i går och gungade Lilla A, fixade tider med Lillsmurfens kompisars föräldrar, grävde i sandlådan, duschade smutsiga barn, tvättade och lånade böcker på biblioteket. Hade tänkt dammsuga. Hade tänkt åka till tippen. Hann inte. Hade tänkt sortera lite papper. Hann inte. Men när jag tänker efter har jag hunnit både att gå till återvinningen, njuta av solen, dricka kaffe, umgås med mina trötta barn och pratat en del med andra vuxna. Och tvättat! I stora lass.
I morse vaknade Lillsmurfen kvart över fem igen. Det är kul nästan jämt. Och det är det faktiskt - kul, intensivt och livligt. Livet.
God natt. Typ. 

Pysslingar i Riga, silverpingvin och skör demokrati

I helgen var jag med alla barn och en kompis på Rigakryssning - härligt! Jag har varit där massor av gånger, till och med arbetat några månader på barnhem. Min pappa föddes och bodde sina första sex år där. I går umgicks vi: mina sysslingar och deras barn (förutom ett som oturligt nog fick feber). Det är fantastiskt att ha varandra, fantastiskt att vi fortfarande håller kontakten och fantastiskt att ha en kompis, som dessutom är Lillsmurfens gudmor, vars mamma också är från Lettland. Jag har faktiskt inte varit där sedan 2009, det har hänt så mycket annat sen dess, så det var kul att vi tog oss iväg, kul att det blev av. Så mycket som har hänt i Riga också, i Lettland. När vi åkte dit med min familj 1989 hade min pappa och hans kusin inte träffats sen de var små. 1989 var det fortfarande Sovjetunionen och vi bodde på ett avlyssnat hotell. Och så tänker jag att det kan gå hur som helst igen - det som händer nu i världspolitiken är på allvar. Murar byggs, grupper ställs mot varandra, det talas om vad som utgör en stat och vem som är värdig att bo där. Det spioneras. Det avlyssnas. Rättigheter dras in. Det enda jag vet är att politik inte är enkel, situationen är inte enkel. Men demokratin är skör. Den kan raseras på ett ögonblick.
I det lilla tänker jag att jag är en frihetskämpe för Lilla A och hennes likasinnade. Ibland verkar det inte som att så många har sett ett barn med Downs syndrom, eftersom de måste titta så mycket (inte alla, en del). Men vi. Vi bara lever på och finns i världen. Och syns. Vi är ju bara våra gamla vanliga vi.
Öppenhet. Det är det jag tror på. För alla.
I dag tog Lillsmurfen silverpingvinen i simskolan. Nästa termin guld. 

Inte som någon annan

Att hänga med. Eller rättare sagt, att få vara med, att känna delaktighet. Det är en förutsättning för alla människor. Jag har tänkt en del på det de senaste dagarna. Lilla A är inte riktigt som alla andra fyraåringar; hon säger endast några ord, hon kan inte fråga lika mycket, hon hänger inte med i de andras takt på fotbollsplanen eller i skogen eller på klätterställningen. Det är så det är. Allt kommer att ta längre tid. Hon kommer att behöva sina kompisar - men behöver känna sig delaktig i samhället i stort.
En del barn tröttnar. En del barn tittar och vet inte vad det är som är "fel". Jag, vi, får vara med längre; medan Lillsmurfens cirklar blir större och större får Lilla A ibland hålla till godo med oss (hennes cirklar blir också större men i ett annat tempo). Jag tror att jag tycker att det är lite jobbigt. Men jag får träna väldigt mycket på att bjuda på mig själv och på vårt liv - det är nog bra.
I dag: teater, lekplats, cykla med kompis, simskola. Lillsmurfen gick upp 0522.
God natt.