Längtar efter att läsa en rubrik om att Öresundsregionen blireuropeiskt centrum för adoption

I går läste jag en tidningsartikel om att Öresundsregionen från i höst ska bli europeiskt centrum för forskning om barnlöshet, en sjukdom (jag visste inte att det klassades som en sjukdom faktiskt) som nu drabbar lika många som diabetes, enligt artikeln. Det är antagligen jättebra. Men jag längtar efter att läsa en rubrik och artikel om att Öresundsregionen eller annan valfri region ska bli centrum för forskning om adoption, och hur man ska ge alla föräldralösa barn hem i Europa. Det vore jättebra, för behovet är stort. 

Ännu en intensiv dag med de tre musketörerna

Livet rullar vidare utan pappan och Storasyster. Vi fyra, mamma, barnen och jag, har intensiva dagar med regn, sol, lekpark, cykling, grannar, handling, klippning, sandlåda, lego, katter, mat och sömn. Ibland tänker jag att jag och barnen är de tre musketörerna, som hoppar studsmatta och leker att vi är tigrar eller annat valfritt farligt djur, fast inte skorpion för de är inte så stora. Det är intensivt, det går i ett. Lillsmurfen är rädd att missa något och vill vara med på precis allt. Lilla A härmar honom. Ibland undrar jag hur jag ska överleva ännu ett intensivt år. Men tänker att det är precis det här intensiva, fantasifulla, bökiga, jobbiga, soliga livet jag kommer att sakna om några år.

God kväll. 

Tänk om livet vore rättvist

Tänk om livet vore rättvist mot alla barn. Då skulle ingen vara föräldralös. Inte heller de som har haft en tuff start, inte heller de funktionsnedsatta. En del av dem skulle kunna adopteras av familjer som verkligen älskar dem, som kan ge dem kärlek i massor, tid i massor, tålamod i massor.
Tänk om livet bara flöt på.
Jag har precis läst om barn som söker föräldrar. En del av dem är tio år gamla, andra har någon form av funktionsnedsättning. Ja, tänk på livet. Det gör jag varje dag. Och tänker att det varken finns någon rättvisa eller några enkla beslut.
För övrigt hoppas vi på mer värme nu, Lilla A är lite snuvig och lite hostig och själv är jag en aning hes. I dag har vi mest varåt inne, bakat kladdkaka och haft besök av tre kattälskande kvinnor. I morgon stan. Och sol, hoppas vi. För det tycker jag vore lite rättvist. 

I dag tänker jag på alla ensamstående igen

Jag kommer ihåg när jag var föräldraledig med Lillsmurfen och tänkte på att jag från början skulle ha adopterat som ensamstående och insåg hur jobbigt det skulle ha varit. I dag har pappan och Storasyster åkt på charterresa och jag är hemma. Men inte ens nu är jag ensam med barnen. Min mamma är här. Jag skänker alla ensamstående, oavsett om det är självvalt eller inte, en massa tankar. Alla som kämpar på med vardagen. Alla som kämpar på med sina barn. Er tänker jag också på. Oavsett om ni är ensamstående eller inte. 

Ok, vi säger att vi utrotar Downs syndrom

Ok, vi säger att vi gör som i Danmark och Norge, vi bestämmer att Downs syndrom är utrotat om 15 år. Ungefär då beräknas i alla fall det sista danska barnet med denna kromosomavvikelse att födas. Kommer vi också att hamna där? När i så fall? Och varför? Och vad blir nästa steg? Och kommer inte naturen att se till att det finns andra kromosomavvikelser? Kanske uppstår det helt nya? Och behövs det inte en genetisk variation? Och vem ska spela Ica-Jerry?

Jag bara undrar. 

God natt. 

Magsjuka och semester

Lillsmurfen hade magsjuka häromdagen, det var därför han hade feber. Men det gick över på en dag och ingen annan har blivit smittad. Nu är det semester, ganska bra väder, studsmatta, lek, några kontrollbesök hos doktorn, kaffe på altanen.

Skönt. 

Hej då. 

Feber del 2, cykel, sol

I dag var det regn igen, men inte lika mycket. I morse hann vi ta en kort promenad på flygfältet, där vårt nybyggarområde ligger. Lillsmurfen cyklade utan stödhjul för första gången. Vingligt, men det gick bra redan efter några hundra meter. På eftermiddagen lekte han men en granne och när han gick hem upptäckte jag att Lillsmurfen hade 39 graders feber. Jaha. Han fick Alvedon och jag gick till lekparken med Lilla A en stund.

Och på kvällen kom solen. 

En dag i livet. 

Feber, regn och ryggskott

Snuva har vi haft ett tag, men i går fick Lilla A feber också. Jag såg framför mig en vecka på sjukhus igen, när pappan och Storasyster är på charterresa och jag är här med min mamma. Men så blir det inte - förhoppningsvis. I dag har hon varit feberfri och pigg. Vi hade tänkt städa och kanske dansa runt en midsommarstång i närheten, om Lilla A var bättre och vädret var hyfsat. Men. Det har regnat. Precis hela dan. Och jag, jag fick ryggskott när jag skulle byta kattsand. Så vi har varit inne hela dagen, lekt, tittat på IPad, ätit, vilat. Pappan har börjat städa i förrådet på övervåningen. Och jag har i alla fall börjat min semester. Det kan helt enkelt bara bli bättre! 

Hej då Tittut. Och min nya fritid.

I dag hände det. I dag var det avslutning för vår del på Tittut, en spädbarnsverksamhet för barn med olika diagnoser och deras föräldrar. Första gången vi var där hade Lilla A en elefantpyjamas på sig kommer jag ihåg (fast allra första gången var jag där själv, när Lilla A var på sjukhus med pappan och Lillsmurfen hade börjat i förskolan), fick mat genom nässond och var mycket liten. I dag är hon en aning större, äter, babblar, visar, leker, går, kryper, spelar piano, sjunger, kramas. I dag var det sista gången. Vi har inte gått alla gånger de här åren, Lilla A har varit sjuk ganska mycket och sedan hon började förskolan har det ju inte blivit lika mycket. Men det är där vi har träffat alla våra nya vänner i samma situation som vi och det var härligt att så många av dem var där i dag och det är så härligt att se barnen växa och utvecklas. Jag önskar att alla landsting kunde ha en sådan verksamhet, eller åtminstone sådana ledare som man kan träffa och prata med. I storstan är vi faktiskt priviligierade på många sätt. Jag kommer aldrig att glömma Tittut. Jag hoppas att vi som har träffats där fortsätter att träffas, för barnens skull, för syskonens skull och för vår egen skull. 

Pappan och Lillsmurfen följde med oss in till stan och hade en förmiddag för sig själva, med lekparker och hamburgare. Kul och intensivt hade det varit.

Sedan åkte pappan hem med barnen, medan jag ägnade mig åt min nya fritid med Svenska Downföreningen. Jag ingår numera i kommunikationsgruppen och vet att det är detta jag nu kommer att ägna min lediga tid åt. Inget annat engagemang, ingen orkester eller kör eller annat. Nu är det detta. Svenska Downföreningen är en ung förening, har funnits i tolv år och haft ett kansli i bara tre. Det finns mycket att jobba med och mycket att utveckla. Min frikyrkliga bakgrund har lärt mig en hel del om ideellt arbete och det var väldigt kul i dag att träffa de andra två som ingår i kommunikationsgruppen. 

Livet förändras. Mina intressen har förändrats. Om två år ser jag mig själv gå ner ännu mer i arbetstid för att ägna mig åt barnens aktiviteter och åt mitt eget ideella engagemang. Men det tar vi då. Nu förändrar vi världen! 

Nu har mamman roat sig igen

I kväll åt jag en bit mat med tre kollegor efter jobbet. Så trevligt! Och gott. Och skönt att kunna prata med andra vuxna. Vi erkänner: vi pratade om det principiellt helt felaktiga och odemokratiska i att ha ett kungahus (alltså att man föds till ett jobb, ett ämbete, de får inte ens välja själva), men kunde ändå inte låta bli att tala om kungahuset.

Förra måndagen hade vi sommaravslutningsfest med jobbet. Också det trevligt. 

Nu ska jag fila naglarna. I morgon har jag semester för att gå på Tittutavslutning. 

En väldigt liten fest och en väldigt liten promenad

I dag hade vi treårskalas med Tittutgänget hemma hos oss. Rättare sagt, det var bara en annan familj som kom, flera andra kunde inte och den andra familjen som skulle ha kommit blev sjuk. Men vi hade trevligt! Det var en kompis till Lillsmurfen som var här också; det var fullt ös med lekar, studsmatta, korv, marängsviss och lite solsken.

Annars har vi varit inne i stort sett hela dagen. I kväll tog jag en kort promenad runt kvarteret. I morgon sista veckan före semestern. 

En ny pool. Värme. Växter. Blod. Ett fall. Och glass.

Vilken värme! Sommar! I dag köpte vi en ny, lite större barnpool, nya växter till trädgården, mat. Dagen började klockan sex när Lillsmurfen vaknade men han hade behövt sova en timme till,  han fick sova mellan halv nio och halv tio igen, han var helt enkelt övertrött och somnade på en gång. Sedan åkte vi och handlade nya växter, en ny pool och mat. Sedan lekte Lillsmurfen lite med en granne, jag och barnen var i lekparken en stund, jag hängde tvätt, vi lekte med kattungarna, barnen badade i poolen, hoppade lite i studsmattan, vi åt melon, vi såg en spindel. Och så vidare....det är ett intensivt liv. Jag är helt slut på kvällarna, skönt att det snart är semester.

När vi satt på altanen och åt melon, hittade Lilla A en liten bandyklubba i plast som vi haft liggande och precis när jag skulle ta den ifrån henne för jag tänkte att hon kunde få den i halsen, skrek hon och det blödde från tungan. Det visade sig nu inte vara så farligt, men oj vad jobbigt sådant är. Jag slängde allt som hade med de där bandyklubborna att göra. Några timmar senare trillade hon och grät igen, men det var ingen fara då heller. Usch vad jobbigt det är ibland, med allt som kan hända. Och vad skönt att det gick bra. 

Barnen har sommarlov. Jag jobbar några dagar till. Det ska bli skönt att slippa gå iväg på morgnarna några veckor. Bara vädret håller i sig. Det var nog närmare 30 grader i dag.

God natt. 

En fåtöljspaning:aborträtten kommer att bli alltmer ifrågasatt

Nu ska jag göra en så kallad fåtöljspaning: jag tror att aborträtten kommer att bli mer och mer ifrågasatt, inte minst för att Kristdemokraternas nya partiordförande har ett förflutet inom Livets ord och nyligen sparkade partiets gruppledare i riksdagen. Ebba Busch Thor vill ha människor omkring sig som tycker som hon. Det finns också en liten men växande kvinnorörelse mot abort, och en växande rörelse för att sjuksköterskor ska kunna vägra att utföra abort.

Man kanske skulle kunna tro att jag är emot allt vad fosterdiagnostik och abort heter. Det är jag nu inte, livet är alldeles för komplext för att jag ska kunna ha några bestämda åsikter om det, mer än att jag tycker att abort inte ska användas som preventivmedel, självklart, och att de som gör abort måste få samtala med professionell personal både före och efter. Bli lyssnade på. 

Jag hoppas att frågan om abort diskuteras. Vill vi att sjuksköterskor ska kunna vägra att utföra dem, till exempel? 

Börjar mamman vakna till liv?

Jag har länge tänkt att jag ska motionera igen, kanske jogga. Men jag har inte orkat. Förrän i kväll. Väldigt kort och väldigt långsamt, men det är så det måste börja. Nu är det sommar. Nu är det minsta barnet två och ett halvt år. Till och med mamman börjar vakna till liv. 

En funkismammas sinnesrobön

Gud, ge mig sinnesro att acceptera fördomar jag inte kan förändra, mod, kraft, styrka, humor, ödmjukhet att förändra de fördomar och den okunskap jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

Ska man adoptera för att göra en god gärning?

Häromdagen läste jag på en hemsida om barn med Downs syndrom som är tillgängliga för adoption. I många länder är det ju en stor katastrof att få ett barn med funktionsnedsättning och många barn lämnas till barnhem. Förfärligt. Inget barn skulle behöva lämnas. Inget barn skulle behöva växa upp på institution, vilket många av dessa barn kommer att göra eftersom barn utan funktionsnedsättningar adopteras först. Det är sanningen. Det känns lite märkligt. Att adoptera var ett självklart val först för mig och sedan för oss. Fanns det inte barn som kunde adopteras, skulle det finnas betydligt fler barnlösa föräldrar. Vore världen rättvis skulle kanske inte några barn lämnas av sina biologiska föräldrar.

Svårt. 

Svårt också med barn med funktionsnedsättningar, tillgängliga för adoption. Klart man vill att alla ska få fantastiska föräldrar. Klart man vill att synen på funktionsnedsättningar ändras så att fler vågar, kan och vill vara föräldrar åt de barn de får. 

Men man ska inte adoptera för att rädda världen eller göra en god gärning. 

Jag tar i alla fall ödmjukt emot det livet har gett mig. 

I dag var vi på picknick med Svenska Downföreningen, träffade vänner, fikade och åkte häst och vagn. På eftermiddagen lekte vi i parken och Lillsmuren hade en kompis här. Även om det har varit lite blåsigt i dag, kändes det som att sommaren äntligen är på väg på riktigt, med lek och långa kvällar. 

I dag har alla varit duktiga. Till och med solen.

I dag var Lillsmurfen med mig på jobbet och var duktig, lät mig läsa, ha möten och svara på mejl medan han ritade eller spelade på ipaden. (Okej, lite hängde han på mig.) Lilla A tog flera steg i förskolan, Storasyster var på Liseberg och var säkert duktig. Pappan hade sin sista redovisning för läsåret.

När vi åkte hem sa jag till Lillsmurfen att han hade varit duktig. "Du var också duktig mamma", sa han då. Och faktum är att alla har varit duktiga. Till och med solen. Det finns kanske ett litet hopp om sommar. 

Nu har vi klarat av ännu en operation

I dag klockan 0715 inställde sig Lillsmurfen, tillsammans med sin moder, på Södertälje sjukhus. Ungefär fem timmar senare var hans halsmandlar och en polyp borta. Allt gick bra och han fick beröm för att han var så duktig. Nu är vi hemma sedan några timmar, han kommer att sova supergott i natt. Mamman också. 

Fast såna här dagar....

...när man lämnar sent, hämtar tidigt och har fått umgås lite mer med att av barnen och efter hämtning kan man leka lite i lekparken. Då är det, om än intensivt, rätt härligt med allting. 

Intensiv, mer intensiv, mest intensiv

Ska vi tävla om vem som har de mest intensiva barnen? Jag vet. Alla vinner. Ibland kan det dock kännas som att vi har de mest intensiva barnen, när Lilla A slänger tallriken, Lillsmurfen inte äter utan går omkring och Storasyster tycker att vi är pinsamma, eller nåt annat i den stilen. Det är intensivt.

I går skickades Lillsmurfen hem från förskolan med ont i öronen, i dag var vi hos doktorn. Diagnosen blev inflammation i yttre hörselgången så han har fått droppar. I morgon ska han, om han inte får feber eller någon annan naturkatastrof inträffar, ta bort halsmandlarna och en polyp bakom näsan. Vi hoppas att han börjar äta bättre (fast det där går upp och ner, senaste tiden har han suttit ganska stilla och ätit det mesta på tallriken), inte är så trött på dagen (fast det får han väl vara egentligen, det är bara det att han inte sover i förskolan för ingen annan som blir fem i år gör det och då är han ofta så trött när han kommer hem att han antingen somnar eller blir övertrött och väldigt aktiv) och blir lite mindre aktiv. Fast han är nog egentligen en helt vanlig snart-femåring, nyfiken, pratar mycket, frågar mycket, har spring i benen, vill veta allt, pillar på allt. Man får liksom ligga steget före med honom, han är kvick i huvudet och är inte rädd (bara för monster). 

Ibland tänker jag att han är orolig för att han är adopterad, fick en syster efter ett år och för att jag är världens sämsta förälder. Nej, det tänker jag inte. För det är jag ju inte! 

När jag hade utvecklingssamtal med honom för ett par veckor sedan, sa förskolläraren att det bara är glädje med honom. Han kan leka med alla, äter bra och är nyfiken på allt. Inga problem alls. 

Nu snarkar han i sängen. Mamman vilar. Klockan två ska vi hämta Lilla A. Då blir det full rulle igen.