Samtidigt i Ryssland

Dessa dagar följer jag nyheterna oroligt. Vilket blir Rysslands nästa steg? Att det blev stopp för adoptioner därifrån skrev jag om för ett tag sedan. Sorgligt. Jag tänker inte så mycket på just det, måste jag erkänna. Vi lever med adoption i vår familj, men inte så intensivt och inte lika nära. Den första fasen är ju avklarad, så att säga. Men jag gläder mig med de familjer som blivit godkända och nu bara väntar på att få ta hem sina barn. Det är magiskt att adoptera - alla dessa papper, alla dessa utredningar och så en vacker dag kommer man hem med ett barn som kallar en mamma och pappa.
Just nu följer jag Ryssland av andra skäl. Mejlade just en släkting i Lettland. Vad händer nu? Ingen vet. Och det är det som känns så olustigt. 

"Till midsommar är alla friska"

Sommartid, vårvärme, sol. Snuva, feber.... i går var vädret fantastiskt. Vi var ute med kompisar och hade det bra. I dag var det lite mulet och jag fick feber och snuvan blev värre. Jag passar på att citera vår granne apotekaren: "Till midsommar är alla friska!" 

"Har du nån fritid?"

Jag fick den frågan för en dryg vecka sedan, när jag berättade för en person som inte har barn att det är väldigt intensivt att ha barn. Man hinner egentligen inget annat. Fritidsaktivitet en gång i veckan känns avlägset. I alla fall är det så för mig. Träffa en kompis någon dag efter jobbet - visst, det går då och då. Annars kretsar allt runt barnen och deras liv, och jobbet. Och det är helt ok, jag har väntat så länge på det här livet. Utveckla mig själv hinner jag sedan. Eller så har jag helt enkelt inte behov av det längre. För jag är ju helt enkelt redan fullkomlig.... ;-) 

UPP-priset, Lilla A:s 15-månadersdag och att följa livets rytm

Vilken helg! I går var vi alla, inklusive min mamma, på UPP-prisutdelning som Svenska Downföreningen delar ut. Tom Alandh och Martina Schaub fick det i år, välförtjänt. Vi var borta några timmar mitt på dagen, träffade kompisar, åt god mat, lekte och tittade på djur. I dag var jag, mamma och de små i kyrkan en stund på förmiddagen. Jag är med i en församling där jag de senaste två helgerna varit med i ansvarsgruppen, men det är mest mamma som fått rycka in för mig. Det går inte riktigt ihop med två små barn, det blir mest stress. I dag bestämde jag mig för att ta en paus, känner mest att ingen mår riktigt bra. Måste följa livets, och framförallt barnens, rytm. De orkar inte åka iväg båda helgdagarna, tror jag.
I dag blir Lilla A 15 månader, lika gammal som Lillsmurfen var när vi fick honom. Har de senaste dagarna funderat mycket på anknytning och adoption och att allt gick så snabbt för oss; bara ett år efter att Lillsmurfen kommit, kom Lilla A. Vad betyder det för honom? Är han trygg? Har det gått bra? Vi gör allt vi kan, men ibland undrar jag om han hade varit annorlunda om han varit äldre när Lilla A kom.
Mer om detta en annan gång. Många tankar. Nu ska jag hämta Storasyster från gymnastik. 

Udda sockar för att fira alla som avviker från normen

I dag är det Internationella Downs syndrom-dagen. I dag har jag haft udda sockar för att fira alla med Downs syndrom, som har en extra kromosom jämfört med majoriteten. Men passar också på att fira allt som avviker från normen, vad nu den är.
Hurra för olikheter. Tänk om alla var lika. Tänk om alla var blyga eller entreprenörer, eller bra på att spela fotboll, eller var bäst på matte.
Hurra för olikheter. Heja alla kämpande barn och föräldrar och anhöriga och alla som vågar vara sig själva. Heja mångfalden. 

En skrotardag

I dag hände det. Vi var hemma, pappan gjorde ett prov inne i stan så jag höll Lillsmurfen hemma från förskolan och stannade hemma och tog det lugnt. Mamma/mormor bakade med Lillsmurfen, jag lekte med Lilla A, läste för Lillsmurfen, dammsög, vilade. Rekommenderas. Alla borde någon gång ta ledigt mitt i veckan. Men läser artiklar om att arbetslivet blir alltmer pressat. Tur att jag har ett så bra jobb.
Snart: god natt. 

Det gäller att ta vara på de små stunderna

I morse var det vitt på marken igen. Aprilväder redan i mars, känns inte bra. Förra veckan kom våren och i går kunde jag och Lillsmurfen vara ute en stund i vår sandlåda. Annars var helgen full av aktiviteter, i lördags var jag och mina små på lekland med en kompis, i går var vi i kyrkan nästan hela dagen, så att njuta några minuter i solen var otroligt skönt. Jag hade tid att blunda och slappna av. Han börjar bli stor och kan leka mer och mer själv, även om det förstås är mycket passning fortfarande.
Nu jobbar jag heltid. Det kommer jag med stor sannolikhet att göra även de närmaste åren. Dagarna blir ganska långa, tycker i alla fall jag, även om jag inser att det är såhär många har det. Träffas en liten stund på morgonen och ett par timmar på kvällen. Men nu är det så för oss, om pappan ska plugga, vilket vi hoppas, är det han som kommer att ta den mesta markservicen med barnen. Jag hoppas kunna ta ledigt enstaka dagar för att ha tid att bara vara hemma. Även om det ibland är jobbigt och intensivt att vara hemma med två småbarn. Men tiden kommer aldrig tillbaka. Det gäller att passa på. De senaste dagarna har jag funderat på hur mycket det faktum att Lillsmurfen är adopterad påverkar vår relation, eller hans trygghet snarare. Ibland funderar jag på hur mycket det faktum att hans lillasyster är funktionsnedsatt kommer att påverka honom. Saknar han sin mamma mer, får han för lite uppmärksamhet, kommer Lilla A att ta alltför mycket tid, tid som också han ska dela? Eller är det jag som saknar honom? Är det jag som har dåligt samvete för att det är jag som just nu jobbar heltid, när jag egentligen vill vara mer med mina barn? Behöver de mig mer?
Många frågor. Jag tänker också på min kollega med större barn som säger att man behövs faktiskt även sedan.
Under tiden försöker jag att ta en liten bit i taget. 

Ska jag vara orolig?

Jo, orolig är jag ibland. I dag till exempel, på spårvagnen, klev två utvecklingsstörda på. De talade ganska högt, men störde ingen. En del glodde, bland andra hon som satt bredvid mig, så jag tittade till på henne. Kanske är jag överkänslig nu, men jag trodde att det annorlunda inte var så annorlunda år 2014. Det vill säga, jag trodde att vi hade slutat glo och undra vilka konstiga människor det där var. Det är klart att jag undrar hur det kommer att bli för Lilla A. Om folk kommer att glo på henne för att hon är annorlunda.
Eller så kommer de att titta på henne för att de tycker att hon är rolig och duktig. Precis som jag tycker. 

Jag hade tänkt att skriva allt det här....

 ...hade tänkt berätta om att vi var på Skansen i lördags med en kompis till mig och hennes nya man, att jag och Lilsmurfen hade en utflykt för oss själva i söndags. Vi var på Muminkonsert i Berwaldhallen, vilket han gillade men han är fortfarande lite hostig och en aning hängig.
Hade tänkt skriva om de viktiga orden. Som att det inte heter dagis utan förskola, som att det heter adopterat och biologiskt barn, inte "egna" barn om dem man fött. Vad är de adopterade då? Finns det några barn som är ens egna så är det de adopterade. Som man har kämpat för att få dem.
Kanske skriva lite om läget i Ryssland, som oroar mig av alla möjliga anledningar.
Men jag är också hängig. Igen. Ont i kroppen och ont i magen. Så nu är det snart läggdags.
Adjö.  

Mellanrumsbarnen

 Om man har barn och träffar andra som har barn, jämför man dem gärna. Kanske omedvetet, men det brukar bli så. Man frågar om längd, tal, vikt, begåvningar, kunskaper. Man vill inte att barnet ska avvika. I alla fall tror jag att det är så. Eller så vill man veta att det utvecklas enligt något slags snittkurva, för att annars kanske sätta in något slags hjälp.
Men senaste tiden, faktiskt de senaste åren, har jag tänkt på att jag gillar mellanrummen mer och mer. Som att vänta på grön gubbe vid övergångsstället. Eller när det fortfarande är vinter, men börjar bli vår. När det fortfarande liksom finns chans att slappna av.
Eller när man får ett barn som ställer sig utanför de där snittkurvorna (jodå, visst finns det längd- och viktkurvor för barn med Downs syndrom också), som kommer att utvecklas i sin egen lilla takt, lära sig mycket, men ha svårt för annat. Som är mellanrumsbarn. Går inte att jämföra, behöver inte jämföra dem med andra hela tiden.
Visst är det en omställning och visst är det mycket oro. Också. Visst kommer det att bli annorlunda. Och cool är jag definitivt inte hela tiden.
Men jag gillar mellanrum, pauser. 

I stora världen: krigshot. I lilla världen: feber.

Putin. Krim. Vad ska man säga? Känner obehag och oro och tänker på mina lettiska släktingar och på historien och undrar vad vi lärt oss och vad det är meningen att vi ska lära oss.
I vår lilla värld har Lillsmurfen feber och hosta och får stanna hemma från förskolan igen. Det har gått okej i dag och Lilla A gillar när han är hemma så att hon kan studera honom och nypa honom i håret och dra honom i kläderna.
Och i morgon är det redan onsdag. Veckorna går fort.
God afton. 

Golvet, golvet!

I dag skulle vår kompis K ha kommit, men vi är lite hängiga, igen, så vi ställde in. Har haft en bra helg ändå. I fredags hade jag semester och vi var på stan med min pappa som är här, och träffade kompisar från Luxemburg och hade det trevligt. Lilla A läcker, det är inte bra, men förutom det är hon pigg och aktiv och social. Precis som Lillsmurfen. Den där stunden när båda har somnat. Den känslan.
Ja, dagarna rullar på. Nu vet vi i alla fall vad vi vill till hösten; pappan ska plugga har vi bestämt. Och i går la han golv på övervåningen! Han klarar allt, min man. Nästan i alla fall. Heja honom!
Och nu är det mars och påskliljorna jag satte i trädgården i höstas har börjat komma upp. Det finns hopp.