Varför är det bra att veta om att han är adopterad?

Nu vill jag inte tjata om detta, men det gör jag ändå. Lillsmurfen kommer att klara sig galant i skolan, men när jag hade avslutningssamtal i förskolan häromdagen ville jag ändå skicka med att det kan vara bra för de nya lärarna att veta att han är adopterad. Av två anledningar: det är ingen bra idé att säga till barnen att de ska be sina föräldrar berätta om hur det var när de föddes, eller be barnen att ta med sig bebisbilder på sig själva. Jag hörde talas om adopterade tvillingpojkar som ombads göra just det. Men de kom till Sverige när de var fyra år. De hade inga bilder på sig själva innan dess. Lärarna måste inkludera alla slags familjebildningar.

Den andra anledningen är att det kan vara känsligare med separationer för adopterade barn. Jag säger inte att det är det för Lillsmurfen, men det kan vara det och det kan vara bra att känna till. Bra och relativt nyutbildade lärare vet detta, det vet jag. 

I dag har vi haft ännu en dag med sol, lek och kompisar. I dag spelade jag brasskvintett med några kompisar på övervåningen. Börjar bli en vana. 

God natt. 

Tänk att förskolan snart är slut (eller hur trött är man när manglömmer smöret till muffinsen?)

Jag har ändå lärt mig en del som förälder. Jag minns när jag var föräldraledig med Lillsmurfen de första månaderna och knappt kunde laga mat. Eller rättare sagt, de första veckorna gjorde jag inte det, det fick pappan göra när han kom hem efter jobbet. Det var så intensivt, det gick i ett, Lillsmurfen var så liten men ändå inget spädbarn. Jag satt på golvet och lekte med honom, när det blev mer vår var vi ute mycket. Mat hade jag inte tid att tänka på, mer än till honom. Han måste ju ha fått i sig nåt. Jag måste ju ha fått i mig nåt.

Och i kväll, fyra och ett halvt år senare, var jag ensam med två små barn, pappan tittar på Storasysters musikal, och vi bakade muffins, tittade på tv, läste Bamse och borstade tänderna. Båda somnade dessutom. Nåt måste jag ha lärt mig. Eller så har barnen blivit äldre. Snart är förskolan slut för det ena, bara några veckor kvar. Fattar inte. Det tog många veckor i mörka snörika vintern 2013 att skola in honom, med en lillasyster som sondmatades och han hade varit hos oss bara 13 månader. Vi var trötta jämt och jag hade dåligt samvete och överanalyserade ordet anknytning och lillasyster hade Downs syndrom, som jag inte var särskilt ledsen över, men det var en omställning. 

Häromdagen hade jag avslutningssamtal i förskolan och fick höra att han kan leka med alla, gillar att bygga och att läsa, att klättra och vara ute. Det visste jag redan. Jag kan nog sluta oroa mig nu. Men vi glömde hälla i det smälta smöret i muffinsen. 

Att kalla en människa ett monster.

Jag har nog haft tur. Ingen av mina släktingar, kollegor eller vänner har, mig veterligen, kallat Lilla A ett monster. I dag läste jag om en släkting som kallade ett nyfött barn i familjen för ett monster. Barnet har Downs syndrom. Man häpnar. Den personen kanske skulle må bra av att busa med Lilla A och höra hennes gapskratt. Tur för henne att hon har släktingar med bättre ordförråd. Och tur för dem. Och tur att det finns blommande syrener man kan lägga energi på.

God natt. 

Tycker du om mig om jag är duktig?

Jag minns en gång när en pastor som jag känner berättade att när han var liten, fick alla barn som fyllde år i hans församling, stå längst fram och alla sjöng för dem och applåderade. Kanske hade det inte så mycket med religion att göra, berättade han. Eller så var det precis det det hade. Barnen i församlingen fick känna att de var bra bara för att de fanns till. Någon tyckte om dem och ville sjunga för dem, bara för att de var de.

Jag kom att tänka på det när jag häromdagen läste om duktighet. Duktighet bland alla barn men i synnerhet barn med en funktionsnedsättning som Downs syndrom. Det skiljer mycket mellan barn med Downs syndrom. En del är bra på att prata och utrycka sig och klarar det mesta i livet själva, kan arbeta och kan kommunicera. Är man värd mer då än om man inte klarar det? Är man värd något om man inte kan arbeta, av olika anledningar? Eller inte uttrycka sig verbalt? Eller tycker du om mig bara om jag är duktig? Ja, vad vi jämför. Längd, vikt, kunna knyta skorna, kunna simma, kunna prata, kunna prata flera språk, är social, har slutat med blöja, kan cykla. Kan läxorna, kan läsa, kan sjunga fint. Är duktig. Har femton barn som är väluppfostrade, har inga maskrosor i gräsmattan, går på teater tio gånger i veckan, kan 72 språk, jobbar heltid, är snygg, har femtusen vänner som man träffar varje månad. Krav. På våra barn och oss själva. Det gäller att vara duktig. Annars räknas man inte. 

Eller? 

Jag, Lilla A och Lillsmuren kom hem i eftermiddags från min bror och hans familj i Kalmar. Konfirmation för äldsta brorsdottern. Roligt, intensivt, släktingar och vänner, soligt, studsmatta, badminton och kubb, kladdkaka och lax, sova i källaren och vakna kvart över fem. Psalmer och presenter. Är helt slut. Barnen somnade halv åtta (och ja, vi flög, bilresa ensam Stockholm-Kalmar med två små barn. Kanske inte.) 

Skor, bowling och lungor

I dag jobbade jag hemma på förmiddagen och ägnade eftermiddagen åt att köra bil mellan Huddinge och Solna och sen tillbaka igen. Bilköer. Inte min favorit. Hann också med ett besök hos en mycket kompetent läkare som skulle kolla Lilla A:s lungor men också kikade på öronen, halsen och de röda utslagen på hennes kinder. Vi var fem minuter sena när vi var på väg, så Lillsmurfen fick småspringa i korridorerna. I Solna köpte Lilla A nya skor och Lillsmurfen speladebowling med gummikäglor. Nästa gång hon ska köpa skor kan vi göra det i Huddinge i stället. Då kan hon åka buss och pendeltåg, en station. Mycket trevligt, tycker hon. 

"Internationellt adopterade barn är utan undantag barn med särskilda behov"

De som säger så är de som arbetar på utbildningsföretaget Adoptis, som har kurser för förskollärare, lärare i fritidshem och grundskola, rektorer, dagbarnvårdare, socialtjänstarbetare, barnskötare med flera. Det är inte alltid synliga särskilda behov, men samtliga adopterade har varit med om att vuxna har brustit i omhändertagandet, de har upplevt separationer. Detta ska man veta om. Man har en speciell utsatt bakgrund som adopterad, vilket inte betyder att man behöver ha svårt för separationer och anknytning och tillit. Men man måste veta om det. Det är inte så lätt att arbeta i förskola eller skola, med alla krav som olika föräldrar ställer. Plus de som står i läroplanen och skollagen och.....Men tänk om kunskap om anknytning och tillit, för adopterade och adopterade med för den delen, blev en allmän kunskap. Så många som hade sluppit stånga pannan blodig då.
Måndag kväll, livet flyter på och går fort. Helgen var fin med kompisar på besök både lördag och söndag, fästingvaccin och Ukraina vann hela tävlingen, Zlatan slutade och duggregnet var flitigt, liksom blåsten. I morgon ska Lilla A till lungmottagning samt köpa nya skor. På fredag är jag ledig och åker med de intensiva och glada små barnen till kusinkonfirmation i Kalmar.
Adios.

Ja, men det här är faktiskt särskilda behov

I

I dag var jag tillsammans med logoped och specialpedagog i förskolan och träffade en förskollärare och förskolechefen. Vi pratade om Lilla A:s utveckling, framförallt den kommunikativa. Hon behöver mer stöd, eller i alla fall annat stöd, än andra barn. De flesta börjar prata efter ett tag, härmar och har inga problem. Lilla A är nu väldigt kommunikativ, har alltid varit. Hon tecknar, babblar och pratar verbalt mer och mer. Men det gäller att ligga steget före. Förskolechefen påpekade att hon har ansvar för över hundra barn, alla individer och alla med behov. Att man måste ligga steget före för alla barn. Men ändå. Det är inte samma sak. Lilla A behöver annat stöd än majoriteten. Nu har jag jobbat på Lärarförbundets tidningsavdelning sedan januari 1998 (ofattbart, jag vet), på olika tidningar och i olika positioner. Jag vet en del om skolan och läraryrket. Jag vet en del om att vara chef. Ytterst komplext, en massa hänsyn, en massa beslut, mycket roligt och en hel del svårt. Jag vet att en förskolechef måste tänka på helheten. Men som förälder vet jag också att alldeles för många föräldrar måste kämpa alldeles för mycket för att få det stöd som deras barn har rätt till. Jag tycker att det gick bra i dag och Lilla A kommer att få det stöd hon behöver för att komma vidare. Jag önskar bara att man ibland inte ens skulle behöva påpeka att det vore bra om fler förskollärare gick teckenkurs. Är den förskollärare som räknas som hennes resurs är sjuk, finns ingen som tecknar hela tiden. Så skulle man nog inte tänka om ett verbalt pratande barn, att man pratar bara lite grann under några dagar.

Sådär. Nu har jag sagt det. 

Måste jag bära honom varje gång han vill bli buren?

Anknytning. Jag har skrivit om det förr och nu gör jag det igen. Anknytning är viktigt, det vet väl alla som har med barn att göra, eller borde veta. Som har med människor att göra. Störs den har man svårare att ha trygga relationer senare i livet. Adoptivföräldrar av i dag vet allt om anknytning. Vi är drillade och har diskuterat detta tills öronen har trillat av och munnen har gått sönder. Vi är experter. Vi har minst 100 högskolepoäng i anknytningsteori. Sova i samma säng, vagn där barnet ser föräldrarna. Sitta i knät, mata trots att barnet är fyra år gammalt när det kommer. Viktigt. Viktiga frågor. Svåra frågor. Men måste jag bära barnet varje gång det frågar efter att bli buret? Jag kanske faktiskt inte orkar just då. Som när vi är på väg till kosläpp och det är tjugofem grader varmt. Om han får sitta i mitt knä på kvällen, funkar det då? Ja. Så får det bli. Han sover ju bredvid mig varje natt. 

Sol, cykel, hörapparater

Nu är det gjort, Lilla A har hörapparater och hittills verkar de inte alls vara ett problem. Bara när de tjuter till ibland om hon stöter emot någonting med dem. Vi hämtade dem i går. Hon reagerar på ljud som hon förmodligen inte har hört så bra förut, som mopeder som gasar eller något som bankar någonstans.
I går hade vi nästintill en heldag i stan och köpte ny cykel till Lillsmurfen som egentligen inte är så liten längre, ska ju börja skolan till hösten. Nya skor blev det också, till mig, Lilla A och Lillsmurfen. På kvällen tog vi en cykeltur och barnen var så trötta och vi med för den delen. Sommaren har kommit. Pappan ska skriva B-uppsats, Storasyster träffar kompisar mest hela tiden, jag leker med barnen inne och ute, mest ute. I dag träffade Lillsmurfen en kompis i flera timmar. I morgon ska vi på kosläpp och sen är ledigheten slut för den här gången. I torsdags kändes det som att semestern redan hade börjat, när jag tittade på klockan och tänkte: "Oj, är den redan halv fem?"
Fullt ös i sandlådan och klätterställningen. Sommar. Så fort det gick. 

"Det är väl inte svårt alls att vara förälder?"

Tänkte jag när jag inte hade barn, eller jag tror i alla fall att jag tänkte så. Jag borde ha vetat att det inte skulle vara lätt, men det är svårt att föreställa sig helt och hållet vad det innebär att ha barn när man inte har några. Nu ska jag berätta vad som är jobbigt: när Lillsmurfen är så trött så han skriker eller gråter eller både och. Ändå måste han äta innan han sover eftersom han också är hungrig. När jag vill gå hem från lekparken/fotbollsplanen men inte han. När Lilla A vill vara med, men jag förstår att Lillsmurfen måste få leka lite själv med sina kompisar. När hon går dit där de andra är, men hon kommer mycket senare och när hon kommer fram har de redan gått vidare. Hon springer inte än. Det är svårt när jag vill låta bestämd fast egentligen bara tjatar. Det är jobbigt att bli klättrad på och ibland när jag blir det blir jag sur. Fast jag egentligen inte vill.

Men jag är i alla fall ingen fotbollshuligan. 

I dag har det varit soligt och varmt och vi har varit utomhus i stort sett hela dagen. I morgon är det dags för hörapparater. Hej då. 

Jag kan inte greppa 46 miljarder samtidigt som jag läser om dem som ärdränkta i byråkratin

46 miljarder. Det går inte att fatta. Det går inte att fatta på så många plan och jag tänker heller inte försöka förstå det. Men jag kan nog våga säga att det känns lite omoraliskt. Samtidigt som jag läser Svenska Dagbladets serie "Dränkt i byråkratin" om familjer eller enskilda personer som försöker få tillvaron att gå ihop med alla vårdkontakter. Samtidigt som jag vet att det fattas alltför många lärare och undersköterskor och socialarbetare. Det är något snuskigt omoraliskt över vårens Panamahistoria, när det finns människor som måste kämpa så in i Norden med att få ihop sina liv, men får höra att det inte finns pengar.

I går kände jag något av en sorg när jag förstod att Lilla A kommer att få kämpa mer för att få en naturlig tillhörighet med "normalstörda" barn, nu när studsmattesäsongen är här. Hon kommer att behöva oss längre. Vi kommer att få kämpa mer för att hon ska få de rättigheter som vem som helst, det vill säga alla, har rätt till. Det bara slog mig att det är så. Man kan tycka att Sverige är ett välutvecklat land och det är det ju också, men här finns mycket okunskap om till exempel barns rätt till särskilt stöd - och det är ganska många barn som behöver särskilt stöd. Kungen, för att ta ett aktuellt exempel, hade väl behövt stöd för att klara av att gå i skolan med sin dyslexi, men på den tiden fanns det liksom inte. 

Tänk om det fanns pengar. Inte för att pengar hjälper i alla lägen, men det hjälper för att få fler vuxna i skolan, till exempel lärarassistenter, det hjälper för att kunna anställa fler i vården som till exempel läkarassistenter. Eller för att bedriva en informationskampanj om funktionsnedsättningar, eller psykisk ohälsa. Ja, jag kommer faktiskt på mycket som 46 miljarder kronor hade kunnat användas till - men till syvende och sist handlar det ju om människors attityder. Jag själv till exempel kan välja att se alla möjligheter vi kommer att få med Lilla A. Alla människor vi kommer att möta som vi inte hade mött annars, allt vi kommer att lära oss. Jag tycker att allt har varit ganska lätt för oss hittills. Jag bara tänker på alla de som har blivit dränkta i byråkratin - finns det inget enklare sätt att behandla människor? Nu förstår jag att det inte är så enkelt, att allt är mer komplext än det först verkar. Men ändå. Hade inte 46 extra miljarder suttit fint nu? 

Kalle Anka eller Bamse (eller Hur har jag kunnat få en son som harsöndagsslagsmål i studsmattan?)

Lillsmurfen prenumererar på Bamse. Bra, tycker jag, eftersom det, trots en del slagsmål och vredesutbrott, finns en moral som jag vill föra vidare. Att man ska vara snäll. Jag tycker snällhet är bra. Häromdagen fick vi erbjudande om att prenumerera på Kalle Anka, men jag vill inte uppmuntra till ännu fler slagsmål och ilska. Kanske vinner snällheten även i Kalle Anka, men inte lika tydligt, tycker inte jag. I Bamse finns plats för olikheter, i Kalle Anka känns det som att det bara är slagsmål. Och apropå det - i dag var en kompis till Lillsmurfen här ett par timmar och jag förundras över att de inte bara hoppar i studsmattan utan även har slagsmål. På låtsas, men ändå, de kan slå sig eller skada varandra. De härmar Ninjago, Legoninjor. Lillsmurfen är så fysisk, nyfiken och energisk och intensiv. På helgerna sover han fortfarande middag, för att han helt enkelt behöver. Men slagsmål? Hur ska man tänka? Vad ska man säga? Ingenting? Jo, jag säger nåt. Ibland lägger jag mig i ganska mycket och ibland blir jag arg. Jag tycker att man ska vara snäll som sagt, och dela med sig, säga tack och säga förlåt. Själv är jag perfekt på alla dessa punkter hela tiden......eller rättare sagt jag tycker att det är svårt att veta vad man ska säga och inte säga, om man ska tjata. Om man ska påpeka något eller bara låta det passera. Det beror väl på situationen. Fast jag tycker att det är svårt. 

För övrigt har våren äntligen kommit - fint både i går och i dag. I går kompisar gånger två, majbrasa, tårta, varm korv och i dag studsmattepremiär. Låt värmen komma!