Fem veckor kvar. Nu är det jag och bebisen.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte varit helt fokuserad på graviditeten. För ett år sen var vi mitt uppe i att förbereda vår andra och tredje resa till Ryssland, med domstol och hämta Lillsmurfen. Sedan dess har allt förstås varit helt annorlunda; fantastiskt, tröttsamt. Och jag har såklart varit helt upptagen av Lillsmurfen - att jag blev gravid så snabbt efter att vi hade kommit hem med honom, kunde jag först inte riktigt ta in. Kanske är det så för alla som får sitt andra barn, man orkar eller hinner inte riktigt ta in det lika mycket som man tar in första barnet. Inte vet jag.
Men nu är det bara fem veckor kvar av min graviditet. Nu ska jag njuta, nu ska jag förundras över att jag faktiskt har en bebis i magen, en ny människa. Det är ju rätt ballt när man tänker efter. Jag har varit fullt upptagen med adoption och att fenomenet adoption ska komma högre upp på den politiska dagordningen. Men för det får jag ju inte glömma bort mitt magbarn. Han eller hon har ju också rätt till sin historia. Nu är det fem veckor kvar. Nu är det dags att förundras över bebisen i magen.