Är det bara jag som tycker att det är svårt?

Hur många gånger har du sagt något till ditt barn som du vet att du inte kan hålla? Hur många gånger har du blivit arg och frustrerad och sagt något dumt, som du ångrar efteråt? Är det bara jag? Varför kan jag inte vara lugn och pedagogisk i just de ögonblick jag behöver vara det som mest?
I dag: hemma med Lilla A för att förskolan var stängd. Lillsmurfen hostar och stannade också hemma och han ville gå till lekparken efter att vi hade köpt glass på Ica, men jag hade sagt att vi skulle göra det på eftermiddagen; är man hemma måste man också vila och slappa. Han ville leka med någon men jag sa att om man är hemma från skolan kan man inte gå hem till en kompis och leka. Tjafs uppstod, han testar hela tiden, han är sex år och är ibland som en tonåring som testar gränser och som är liten men stor. Mycket förändras för honom just nu - nya kompisar, skola. Han förstår att vi alla ska dö. Han förstår att alla inte är snälla. Och så vidare. Allt ifrågasättande gör mig trött, när jag borde vara en vuxen som inte är sur utan pedagogisk. Men det är jag. Också. Men känner mig ändå som världens sämsta.
Jag har faktiskt tänkt att jag skulle gå en föräldrakurs, men känner mig stressad när man ändå måste boka några kvällar för ändamålet. Skulle vara bra att prata med andra föräldrar. Men jag gick till en kurator på vårdcentralen och har inlett något slags samtal; vet inte när jag ska dit igen men de kommer att höra av sig. Det är intensivt i vårt liv med jobb och tre barn. Är emellanåt stressad. Skulle vilja hitta bättre sätt att hantera konflikter (och nu kommer mamma att ringa till mig och säga att jag ska ta det lugnt och det gör jag också men tycker ändå inte att det alltid är så enkelt).
Fortsättning följer.