Kattsorg och förbjudna tankar

En av våra katter håller på att dö. Hon äter och dricker inget, har förmodligen någon form av inflammation, tror vi. Eller cancer. Eller är dålig i magen. Vi har inte varit hos veterinären eftersom det har varit jul (och en del annat att tänka på). Kollade ett akutsjukhus för katter men det skulle bli på tok för dyrt. Vi är ledsna. Men döden är trots allt ett av villkoren för detta liv. Får se om hon överlever helgen; gör hon det ringer jag en veterinär på måndag och hör vad de säger. Jag gråter så fort jag ser henne, tycker synd om henne - jag undrar om man har hormonförändringar även när man adopterar, det finns många som säger. Blir mer sårbar.
Allt går bra här hemma. Men att få barn tar verkligen upp hela ens liv och nu ska jag skriva ner några förbjudna tankar, så kanske jag känner mig bättre sen:
1. Nej, vakna inte nu, jag behöver sova en halvtimme till.
2. Vakna inte nu, precis när jag skulle lägga mig för att vila en stund jag med.
3. Ja, titta där är lampan. En lampa! Titta! (Men förlåt om jag inte är entusiastisk den hundrade gången.)
4. Nej, jag tycker inte att det är roligt att sätta tygkatten i trappan, ta ner den, sätta dit den igen. Inte en gång till.

Så otroligt många tankar far genom mitt huvud. Jag känner inte total lycka hela tiden och tycker inte heller att allt är superfantastiskt, gulligt, mysigt eller härligt. Känner alla så eller är det något fel på mig? 

Att bli en ny familj - och en manlig väska

Att få syskon är både roligt och stressande (inbillar jag mig, jag har en äldre bror och har aldrig varit med om att få syskon). Det är både roligt och stressande när det kommer in barn i familjen och släkten över huvud taget, i alla fall tror jag det, och det kan vara stressande när kompisar får barn också. Stressande kanske inte är rätt ord, men omdanande eller förvirrande. Det brukar ju alltid bli bra i slutändan men de nya rollerna måste sätta sig. Alla får nya identiteter; man blir förälder/föräldrar/mor- och farföräldrar, kusin, faster/moster och så vidare. Alla gläds - ett nytt liv! Men det tar också tid, eventuella syskon får inte samma uppmärksamhet som tidigare, av praktiska skäl. Man får lösa den nya situationen efterhand.
I adoptionsfamiljer, tror jag, kan det vara än mer speciellt. Man kan nog säga att alla adopterade barn har särskilda behov eftersom de missat den totala omvårdnaden av en eller två vuxna under 15 månader, tre år eller sju år - det är mycket de ska ta igen när de kommer till sin familj. Dessutom kanske man tycker att det är tråkigt att barnet väljer att gå till enbart mamma för att få tröst och värme; det är ok att vara med pappa eller storasyster, men inte för länge.

I går hade vi därför en liten uppesittarkväll med storasyster och tittade på filmen när vi träffade Lillsmurfen igen efter tre och en halv månad och när vi hämtade honom (storasyster var med på första resan, inte på andra och tredje). Det var väldigt intressant. Först ser man en rädd och osäker liten kille som inte vet vilka vi är. En bit in på filmen ser man en kille som skrattar, går själv, söker kontakt, härmar rörelser och ljud - för att inte tala om filmsnuttarna hemifrån oss de senaste dagarna. Orädd, rolig, glad. Fortfarande lite osäker ibland. Men det känns som två helt olika världar, vilket det väl på sätt och vis är. Nu är han hemma och känner igen mer och mer av sin nya omgivning.
Jag tror att storasyster blev glad av att se filmen.
I går hämtade vi en skötväska vi beställt. Jag gillar den skarpt, den har en massa fack för saker och till och med en hopfällbar byta blöja-matta. Det roliga är att den sägs vara en manlig väska, alltså en skötväska för pappor. Varför? Är det färgerna? Är det för att det finns många fack så att papporna kan ha med sig pennor och laptop också? (Det vill jag också ha!)
Inte vet jag. Jag tycker den är bra, men jag kanske är ovanligt manlig?

Jag är en slav

För en vecka sedan kom vi hem. Allt har förmodligen förändrats sedan dess, även om livet på många sätt är sig likt; vi är vi och vi bor kvar i samma hus. Men jag har blivit en slav, det är en stor skillnad. Det är fortfarande så att Lillsmurfen tyr sig till mig, vill vara med mig mest hela tiden. I går blev han glad och sprang till pappan när han kom in efter att ha varit ute en stund. Det är ett framsteg. I dag kom den varannanveckasboende storasystern hit och han är glad i hennes sällskap. Men mamma är bäst. Och det har ju bara gått en vecka, vi har bara varit hemma en vecka. Lillsmurfen är otroligt duktig måste jag säga, härmar och lär sig saker hela tiden. Men han behöver lite tid att ta in nya människor och måste vänja sig vid oss först och förstå att vi är en familj. 

Pappersarbetet fortsätter - en adoption håller på hur länge som helst. I dag hade jag kontakt med en av våra utredare på kommunen, för att boka ett hembesök. I morgon ska vi till Skatteverket för att registrera Lillsmurfen, bevisa att han är vårt barn och att han är adopterad. Jag skickade också papper till Försäkringskassan. Får se om jag får några pengar, jag har förmodligen fyllt i fel. De hör väl av sig. 

Nu ligger Lillsmurfen och sover sedan några minuter. Han kommer att vakna 6.40 i morgon (om han inte vaknar i natt förstås) och jag har bestämt mig för att jag måste tillåta mig att ha några vuxenminuter på kvällen, även om det är lockande att gå och lägga mig nu. Kvällspigg har jag aldrig varit. Det har inte blivit bättre nu.

Efterjulstök

Vi har överlevt julen, eller den är väl inte riktigt över ännu. Allt går väldigt bra måste jag nog säga, Lillsmurfen vänjer sig mer och mer och börjar ty sig till sin pappa också. Men jag har inte riktigt vant mig, jag till och med längtar till mer vardag så att jag och Lillsmurfen kan få egna rutiner och kanske gå på öppna förskolan och så.
Det är nya roller för alla och jag sover alltid med ett öra halvöppet.
Just nu sover både Lillsmurfen och pappan efter en sömnlös stormnatt, men jag vågar inte riktigt somna - när vaknar han? Vågar jag gå ut med soporna? Vågar jag blogga fem minuter? Lillsmurfen skriker inte när han vaknar och vi har ännu inte köpt någon babymonitor eller vad det heter, men det gör vi nog i morgon.
Det här med ett välstädat hem har i alla fall fått en ny innebörd, eller rättare sagt jag har släppt kraven lite grann. Inte för att jag var pedant förut heller. Tur för mig. Julstök måste ju synas.

Fest för småbarnsföräldrar - god jul!

Den här julen firar vi själva, Lill-Smurfen, mamma, pappa, storasyster. Måste ta det lite lugnt efter allt som hänt. Livet har förändrats för oss alla och ibland är det svårt att hitta sina roller och rutiner. Det sägs att rutiner är superviktiga för adoptivbarn och jag håller med, men det gäller att hitta dem också, komma in i något slags vardagslunk. Och vardag är det ju inte nu.
Det är intensivt och jag försöker lägga mig tidigt på kvällarna. Samtidigt är kvällarna i stort sett de enda stunder jag har att betala räkningar och annat vardagsaktigt.
I S:t Petersburg festade vi till det i badrummet en gång. Men jag hann inte dricka mer än två klunkar vin förrän Lill-Smurfen vaknade och var tvungen att sövas om.
Så kan en vardagsrutin också se ut.
God jul alla!

Vad tänker en 15 månaders människa på?

Nu har vi varit hemma i ett dygn. Allt går bra, men det är intensivt förstås. Lillsmurfen är som ett plåster på mig och har varit så sedan vi fick honom förra torsdagen. Han vill vara med mig jämt, även när jag går på toa. Eller, jag ska inte säga att det är så längre. Det börjar gå bättre med pappan också. De första dagarna grät han när pappan tog honom, nu vet han att jag kommer tillbaka (från till exempel toa) och vill vara med mig då. Det funkar med pappan och även storasystern som kom hem till oss i går, men helst vill han vara med mig. Smickrande, men intensivt.
Och jag funderar på vad som rör sig inne i huvudet på en som levt i 15 månader och som bytt miljö flera gånger de senaste dagarna. Från barnhem till hotell till nytt hotell till hem till hus med katter och trädgård. Vad känner han? Vad förstår han? Hur många ord har han lärt sig känna igen? Och börjar han förstå att vi är en familj?
Det är mycket adopterade barn måste ta igen den första tiden. Jag är fascinerad över att det ändå verkar gå så enkelt för vår lillsmurf. Eller så kommer ett bakslag snart. 

Att bli mamma på ett hotellrum

Nu har det hänt. Nu sitter jag på sängkanten bredvid en sovande liten pojke, vår son. Han har varit med om så mycket i sitt korta liv. I morse, utanför hotellet, skildes han från en av barnhemspersonalen, den andra separationen han varit med om. Han har levt hela sitt liv på barnhemmet. Men nu är han vår. Det är stort, ofattbart, märkligt. Han sover. Och när han vaknar kommer han att undra var han är och gråta igen. En lång graviditet är över. Äntligen. Fantastiskt. I fyra år och elva månader har den varat och nu ligger barnet och sover i sängen. Att bli mamma på ett hotellrum - jag kan inte beskriva hur förunderligt det är. Adoptionsprocessen är nog det jobbigaste jag varit med om; utredningar, brev, kontroller, domstolsförhör, nätverksträff, obligatorisk föräldrautbildning, intyg, dokument, resor. Men nu. Nu är den över. Och det är nu allting börjar.

Namninsamling för högre adoptionsbidrag, någon?

Det är mycket väntan och tid till att fundera i dag. Just nu funderar jag på att starta en namninsamling för högre adoptionsbidrag på bloggen. Vad tror ni om det? Skulle du skriva på? I dag är bidraget 40 000 kronor per barn från staten. Jag kan säga att det inte är någonting. Vi har rest tre gånger, ätit, bott på hotell, betalat för stämplar, inbjudningar med mera. Vi har betalat för administrationen. Jag har inte räknat ut hur mycket pengar vi har lagt ner, men 40 000 kronor räcker inte långt. Det kommer cirka 900 barn till Sverige varje år genom adoption (ungefär), så jämfört med hur mycket pengar som betalas för x antal IVF-behandlingar varje år (en summa jag inte vet hur stor den är, men har hört att varje behandling kostar 30 000 kronor), tycker jag nog att adotionsbidraget kunde vara högre. Staten vill väl att folk ska föröka sig, så att det blir fler framtida skattebetalare. Kanske skulle fler kunna tänka sig adoption om bidraget vore högre. Ensamstående till exempel. Det finns mycket att fundera på, inget är naturligtvis svartvitt. Men en namninsamling att mejla till lämplig minister får det nog bli.

Nu är det vi

I dag träder domen, som säger att vi är föräldrar, i laga kraft. En present på Luciadagen! I dag har jag (mannen pratar i domstolen, kvinnan skriver på papper om barnet) signerat en massa papper. Det ska jag göra i morgon också. Glad Lucia!

Föräldraskap och sårbarhet

Mamma har berättat att morfar ibland sa till henne: "Vänta tills du får egna barn". Det var när hon tyckte att han tjatade, oroade sig för mycket eller var allmänt jobbig i hennes ögon.
Mamma har påmint mig om detta genom åren. Innan man får barn tänker man att man aldrig kommer att tjata, inte oroa sig, inte på något enda sätt kommer att vara som sina egna föräldrar; framförallt inte göra om deras misstag.
Sen står man där. Jag är inte ens "riktig" förälder ännu, men tjatar flera gånger om dagen, oroar mig, frågar, uppmanar. Jag är förmodligen jättejobbig. Men man blir ju så sårbar när man får barn, eller när man får syskonbarn eller kompisbarn också för den delen. Det kan ju faktiskt hända dem vad som helst.
Jag är till och med lite orolig för hur katterna klarar sig när vi reser bort.
Jag kommer att bli en riktig hönsmamma. Kanske blir man det extra mycket när man får barn som lite äldre än snittet. Eller så är det en läggningsfråga.
Och jag tänker att det är bättre att tjata en gång för mycket än en gång för lite. 

Någon är på väg

Det händer en del grejer här i huset. Katterna kommer att få det trängre i soffan, tror inte att de fattar något ännu. Eller så kommer de att lägga sig i spjälsängen - en säng som redan använts av fem barn och snart kommer att tas i bruk av ett sjätte (men förhoppningsvis inte av några katter).
Ja, det närmar sig den viktiga resan, den stora omställningen, en ny fas i våra liv. Pirrigt och med förväntan. Undrar hur allt kommer att gå? Undrar om han är kattallergisk?
I går firade vi E, som fyllde 50 i november. Snart kommer allt vårt umgänge, i alla fall för ett tag framöver, att ske på dagtid. Ingen barnvakt ännu. Och jag måste säga att hemmakvällar känns ganska lockande. Får se vad jag säger om ett halvår....

Har jag gosat med katterna i dag?

Inget gos i dag. Inte så mycket i alla fall. Dammsugit, funderat, pratat i telefon, ringt viktiga samtal, beställt mat på nätet, tvättat, lagat mat, städat M:s rum. 

Nu finns i alla fall tomte, julgardin och adventsljusstake i fönstret. 

I morgon ska jag gosa med katterna

Jag är galet trött. I dag efter jobbet var vi på Ikea och Barnens hus och handlade. Jag gillar inte ens att shoppa.
I morgon ska jag vara tjänstledig en dag för att dammsuga, tvätta, packa, rensa papper. Och gosa med katterna i soffan. Galet skönt. 

Blir jag stressad tittar jag på mormors julstjärna

Racet fortsätter. Köpa hudlotion, nappar, fotoalbum, ringa Försäkringskassan. I morgon Ikea. Mycket att fixa, mycket att tänka på. Jobba. Men kanske ska jag jobba hemma på torsdag? Trött. Läxförhör, glosor och matte.
Det är mycket nu.
Men mitt i allt tittar jag på mormors julstjärna i spån. Den ger lite ro. 

Bildbeviset

Pärlörhängen, smink, nyklippt hår och stickad sjal. Slips.
Det var så vi såg ut i domstolen. 

Godkända!

För en stund sen blev vi godkända i den ryska domstolen efter förhör direktöversatt från ryska till svenska. Vilken pärs! Men vilken lättnad! Nervösa var vi och oväntade frågor fick vi, men nu är det över! Eller snarare: det är nu det börjar....

Moderskap och pärlörhängen

Jag satsar på pärlörhängen i domstolen. Har använt dem en gång tidigare, vad jag minns, och det var när jag gifte mig. Men någonstans för ett tag sedan läste jag en artikel om att pärlörhängen är synonymt med att man är en god mor.

Det måste absolut vara sant, eller? Synd att chansa i alla fall. Det får bli pärlorna:-) 

Aldrig mer gympa?

• HEM
• ANLÄGGNINGAR
  • Annexet
  • City
  • Farsta
  • Gärdet
  • Hornstull
  • Karolinska Institutet
  • Kista Entré
  • Kungsholmen
  • Lindhagen
  • Ringen
  • Råcksta
  • Skarpnäck
  • Skrapan
  • Sveavägen

Nu är det gjort. Nu har jag tagit bort autogirobetalningen på mitt årskort på Friskis och Svettis, i alla fall för ett tag. Inser att jag nu är så stressad och har så mycket att fixa att jag inte kommer att komma iväg. Det kommer jag inte att göra sedan heller. Men kanske. Någon gång. Hoppas jag.
Nu ser jag däremot fram emot långa promenader i gnistrande snö och solsken med varm chokladpaus. För allt kommer att bli perfekt - det känner jag på mig. Jag kommer att promenera så mycket att jag går ner i vikt, mitt barn kommer alltid att vara glad, aldrig ledsen och aldrig sur eller arg.
Eller?

Hur tänker ni, politiker? Eller är det jag som inte fattar?

När man föder barn kan den andra föräldern (om man nu är två) vara ledig i tio dagar i samband med barnets födelse. När man adopterar har man rätt till fem dagar var, eller tio dagar om man är ensamstående. Dessa dagar kan tas ut som dagar med tillfällig föräldrapenning när man reser och hämtar barnet. Våra resor kommer sammanlagt att ta 21 dagar. Vi kan ta fem dagar med tillfällig föräldrapenning var. De andra dagarna tar vi semester och tjänstledigt.
Blev det något fel här - för det är ju inte lika, eller är det jag som tänker helt fel nu? Jag är så dålig på matte.
Jag tycker att man borde få minst tio dagar per vuxen som tar hand om barnet i samband med att man reser och hämtar barnet. Dessutom till exempel 14 dagars betald ledighet som man kan sprida ut hur man vill i samband med att man samlar in alla papper, fixar visum, går till banken, gör läkarbesök och så vidare. Eller blir det för dyrt?
Rätta mig gärna om jag har fel.

Du och jag. Och katterna.

Varannanveckaslivet går snart mot sitt slut (under förutsättning att vi blir godkända i domstolen), insåg vi häromdagen. Varannan vecka med barn alltså.
I fredags tog jag på mig min bröllopsklänning och allt var ganska romantiskt. Fast egentligen var helgen mest som vanligt. Med tre hungriga, gosiga, busiga och mjuka katter. Helt ok det med!

Tjuvstart

Advent kommer som en befriare, tycker jag. Det är inte första advent förrän nästa söndag, men jag kan inte vänta. Börjar nu.

Vad ska jag ha på mig i domstolen?

Strikt, har vi fått veta. Propert. Jag tänker mörkt. Domstol. Seriöst. Vad tycker ni?

Klänning, kjol eller dräkt med kavaj och brallor i samma mönster. Alla är mörka. Tråkigt eller ger det ett bra intryck? Jag hade tänkt hinna gå till frisören också, men det hinner jag nog inte. För många papper som ska fixas. Eller måste jag hinna?

Frysa ner äggen? Men hallå - det finns ju redan barn!

I dag läste jag en artikel i Dagens Nyheter om att det blir vanligare att frysa ner sina ägg. Ensamstående kvinnor i 30-40-årsåldern som inte träffat "den rätte", fryser ner sina ägg för att sedan kunna tina upp dem, stoppa in dem i kroppen och bli gravida. Förhoppningsvis lite längre än om de hade låtit naturen ha sin gång.
Låt oss säga att en kvinna som i dag är 30 och fryser ner sina ägg, träffar den rätte nästa år. De flyttar ihop efter ett halvår men väntar ett år med att försöka få barn. Det tar åtta månader att bli gravid, ponerar vi. Då är hon 32, 33. Hon får missfall, vilket blir vanligare från 30-årsåldern, och är man runt 35 är det ännu vanligare med missfall. Efter ett halvår blir hon gravid igen och denna gång går det bra.
Men säg att hon skulle ha bestämt sig för att adoptera i stället. Det hade tagit några år det också, och om hon skulle göra det med sin sambo måste de ha gift sig. Men de hade fått ett barn som redan existerar. Det finns alldeles för många barn som inte har en familj, men som skulle behöva.
Jag vet att jag raljerar. Jag kanske inte borde skriva om sådana här politiska, eller moraliska, saker i bloggen. Den kanske bara borde handla om när vi ska resa, vad jag ska ha för kläder i domstolen, om vad vi har handlat, som tröjor och mössor och skor.
Men jag kan inte låta bli att raljera, eller vad jag nu ska kalla det. Det finns många som absolut vill försöka få biologiska barn, som är inne i en process där man inte kan tänka på annat. Och köerna för att adoptera är ju faktiskt långa och det är dyrt. Adoption är inte ett alternativ för alla.
Men jag tycker att det borde kunna vara det för fler.

Läs artikeln här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/singlar-fryser-ned-sina-agg

Och hur har ni det med ekonomin då?

Nä, den frågan fick vi nog inte sådär rakt på. Men under en medgivandeutredning kollas typ hela livet: uppväxt, barndom, syn på barn, nuvarande förhållanden, äktenskap och arbete. Det finns ganska många historier om vilka frågor man får och att man måste vara en i det närmaste perfekt person som inte har gjort några som helst misstag i livet. Jag vet inget om det eftersom jag har haft bra utredningar med bra socialsekreterare. Jag har hört en del som råkat ut för påståenden som "det är ingen idé för du är ändå för gammal". Men jag tror att det är ovanligt.
Man behöver heller inte ha en jättehög månadsinkomst för att adoptera, bara man kan klara att försörja ett barn. Bara man tänkt igenom vad det innebär att bli förälder och inte är missbrukare.
Men visst finns det orättvisor. I vissa länder anses det farligt att ha diabetes, något som i Sverige inte brukar vara ett så stort hinder. Sitter man i rullstol är det nog inte så bra heller. Skulle alla bli lika kollade, skulle det inte finnas lika många barn som det gör. Och att gå föräldrakurs önskar jag skulle vara obligatoriskt för alla blivande föräldrar. För att tänka igenom varför man vill ha barn, vad man har med sig hemifrån som man gillar och som inte gillar och vad man tror om sig själv som förälder.

Två resor bort

Det ska bli så otroligt skönt att fira jul i år. Det ska bli så oroligt skönt när väntan är över. Jag är tacksam över alla som följer bloggen och alla som följer oss i det "vanliga" livet, glad över värmande ord, glad över uppmuntran och stöd. Men den som inte adopterat kan nog inte riktigt förstå vad man går igenom, mentalt sett.
Lillsmurfen är två resor bort nu; i dag fick vi datum. Dit, hem en vecka, dit igen för nya pappersarbeten. Hur många papper och dokument finns det egentligen i världen? Hur mycket ska man behöva gå igenom?
Fick mejl av min svåger i dag: "När han är hemma kommer ni att glömma hur jobbigt det var", skrev han. Och det är förmodligen helt sant, även om det inte känns så nu. Nu är det bara att bita ihop, sova och samla energi till resor och papper. Och snart får man dricka glögg. Gilla!

Adoption - en klassfråga?

Det kostar en massa pengar att adoptera. Ofta ett par hundra tusen för adoptionen, papper och byråkrati, några tusen för att stå i kö hos organisationerna, några hundra för föräldrakursen. När allt är klart ska man resa till landet också, och bo där. Det blir en hel del pengar och antingen har man sålt en lägenhet, fått hjälp av anhöriga, vunnit på lotteri eller sparat i flera år. Kanske måste man ändå låna pengar och då måste man ha en stabil inkomst, för att kunna betala av lånet.
De flesta som adopterar tillhör medel- eller övre medelklass, har jag läst. Jag tycker att det är olyckligt om det finns människor som inte kan eller vill adoptera för att de inte har råd. Jag vet att en del ensamstående funderar så. Det kostar ju pengar att ha barn också och det är klart att man förmodligen inte kan ha samma pengar att röra sig med när man har barn - beroende på vad man har för vanor naturligtvis.
En av punkterna i hemutredningen handlar om ekonomi, man ska ha en hyfsat stabil ekonomi för att bli godkänd som adoptivförälder.
Därför tycker jag, som jag tyckt förut: höj adoptionsbidraget. Tror jag ska skicka det här inlägget till de politiker jag känner.

Nu blir jag trött igen

Det har blivit fel. Igen. Ett personnummer blev fel i läkarintygen vi skulle förnya. Fast det är vårt eget fel. Men jag blir så otroligt trött, trött, trött.....hur mycket orkar man med?
Ska jag gråta? Ska jag skratta? Innebär detta att domstolstiden skjuts upp?
Be en bön för att allt blir som planerat.

En julklapp till pilotfamiljerna

Vi är flera familjer som är så kallade pilotfamiljer i Ryssland för Barnen framförallt, BFA. Organisationen har inte arbetat där förut, så därför visste de inte exakt hur lång tid det skulle ta mellan första och andra resan. Vi var där i augusti och ska dit om några veckor igen. Jag trodde att vi skulle vara hemma nu, men sånt är livet.
Nu är vi flera familjer som förhoppningsvis kommer hem med våra barn före jul. För vi åker inte bara två gånger, utan tre. När vi har stått i domstol åker vi hem och jobbar någon vecka. Sedan, när adoptionen vunnit laga kraft eller vad det nu heter, åker vi dit på vår hämta-resa. Jag tror inte man riktigt förstår hur lång och mentalt jobbig process det är att adoptera, om man inte gjort det själv eller har sett det på nära håll. Jag önskar tålmodighet till alla som går igenom det.
Och vi - förhoppningsvis kommer vi hem och firar en speciell jul.

Släkten följa släktens gång?

Den här helgen tänker jag och många med mig på alla som vi tycker om som inte längre lever.
Och så jag tänker också på en av mina favoritpsalmer, Härlig är jorden, där en textrad lyder Släktens följa släktens gång. Och då tänker jag på alla som vill ha barn, eller hade velat ha, men som inte har fått barn, eller aldrig kommer att få. För det är en nåd att få barn. Inte en självklarhet.

Blankett 7430

Det är som sagt mycket med det jordiska när man ska adoptera. Många papper att fylla i. Ringde nyss till Försäkringskassan och personen på kundtjänst bad mig fylla i blankett 7430, men när jag skulle öppna den hade jag för gammal Adobe-läsare eller vad det nu heter. Men det löser sig väl.
Jag fick eventuellt svar på mina frågor: kan jag ta tillfälliga föräldrapenningdagar när vi reser och hämtar barnet? När räknas det som att vi fått barnet i vår vård - från den dagen vi är där och skriver på papper, eller från den dag adoptionen blivit lagligt godkänd i Sverige?
Jag måste nog ringa igen. Jag skrev i alla fall ut en blankett man ska fylla i för att ansöka om adoptionsbidraget på 40 000 kronor. Because we´re worth it.

Vagn

Om en månad står vi i domstol. I dag har vi fått en vagn.

Surrogatmödrar, insenimation och andra sätt att få barn

Det är mycket tal om surrogatmödraskap och insenimation nu. Eller det är nog mycket tal om att få barn över huvud taget. Två tv-serier berättar om alla som i dessa babyboomstider inte får barn - deras känslor, hopp, oro, förtvivlan. Och hur de väljer att gå vidare.
En del väljer att få barn via surrogatmödrar, andra inseminerar sig och några adopterar. Vad som är rätt för en är naturligtvis inte rätt för någon annan. Alla vägar till barn är bra. Jag vill dock bara påpeka att vi i dagarna blir sju miljarder människor på jordklotet. Det finns redan massor av barn. Jag tycker därför att alternativet adoption borde lyftas fram tydligare och tidigare. Enligt egen erfarenhet och enligt vad många andra berättat, berättar ivf-läkare och annan sjukvårdspersonal inget om adoption, om det alternativet. Kanske finns det de som gör det, men jag får en känsla av att man bara ser till sitt eget, man vill inte lyfta fram några andra alternativ.
Moderaterna ska utreda surrogatmödraskap i Sverige, Centern vill arbeta för att ensamstående kvinnor ska få insemineras i Sverige, men riksdagen säger nej.
Det är också så att vid en direkt fråga säger de flesta riksdagspartier (om Sverigedemokraterna och adoption finns en del att läsa på nätet, men före 2010 satt de inte i riksdagen och det var de aktuella riksdagspartierna som fick frågan) att de ska arbeta för att höja adoptionsbidraget. Men sedan händer ingenting. Jag har i alla fall inte märkt något. För många ensamstående som funderar på adoption kanske bidraget på enbart 40 000 kronor är för lite, eftersom det oftast kostar ett par hundra tusen att adoptera.
Det är bra att det talas om olika vägar att få barn. Det är bra att man får tre betalda ivf-försök, upp till en viss ålder, men jag tycker att man borde tala om alla möjliga sätt att få barn, att alla som arbetar med barnlösa borde göra det. Jag tycker att de olika kostnaderna ska sättas i relation till varandra. Självklart är det så att det inte bara är från Sverige folk vill adoptera, självklart beror det också på barnens födelseländer hur lång tid det tar att adoptera. Och en massa andra saker, det finns inga enkla svar.
Men jag skulle ändå önska att vi talade mer om adoption som en möjlighet att få barn. Barn som redan finns, som behöver ett hem och en familj och som bara väntar.

Nu vill jag bara sova

Jag är rätt sliten. Det är mörkt ute, grått, mulet, regnigt, löven trillar av och halva terminen har gått. Dessutom har vår adoptionsprocess varat sedan mars, då vi fick medgivandet. Sedan dess har vi fått tre olika barnbesked, samlat in massor av papper, träffat vår lille son, åkt hem och samlat in massor av papper igen. Och vi har jobbat.
Nu vill jag bara sova.
Men det är bara att jobba på. Och vips - så är det snart dags. Det går fort. Och på söndag börjar vintertiden! En timme till att sova.

Ny läkarundersökning....

Skönt med ett resedatum för andra resan. Smolket i glädjebägaren är nu att vi måste göra om läkarundersökningarna, för de får inte vara äldre än tre månader när vi står i domstol. Det är de. En dag för gamla....
Men det kanske ändå är världsliga problem.

Om en månad lyfter vi!

Nu har vi äntligen fått datum för domstolsförhandlingar/intervju, eller vad man nu ska kalla det. Vi ska vara där den 2 december.
Fem veckor - känns långt till dess, men är närmare än någonsin.

Ibland tänker jag på Astrid Lindgren

Astrid Lindgrens stora sorg (eller i alla fall en av dem) var att hon var tvungen att lämna ifrån sig sin son Lars. Han bodde hos en familj i Köpenhamn och hans biologiska far var chefredaktören på Vimmerby tidning; medelålders, gift familjefar. Astrid var inte kär. Detta var i Vimmerby. År 1926.
Astrid flyttade till Stockholm, 1926 fyllde hon 19 år; hon var fattig, ung, ensam och bokstavligt talat hungrig. Och hennes son fanns i Köpenhamn och hade det förmodligen bra - medan Astrid själv höll på att längta ihjäl sig och tog tåget dit så ofta hon kunde.
Det går inte riktigt att föreställa sig hur det är att lämna det barn man fött, oavsett om man tvingats till det, känner skam, säger att man inte vill ta hand om barnet eller inte kan ta hand om det. Den erfarenheten måste ju alltid finnas kvar någonstans inom en.
Astrid fick tillbaka sin älskade son. Men i hennes böcker är pojkarna ofta lämnade, ensamma och längtar efter sin pappa.

Anknytning - eller att locka barn med godis

Anknytning i en adoptivfamilj är speciellt. Föder man barn lär sig barnet direkt vem som ger det mat, värme och omvårdnad. Adopterade barn har haft flera vårdnadshavare, många på barnhem, ganska många i fosterfamilj. Kanske har de inte knutit an till någon på riktigt, eller till flera - och har de knutit an till många är risken stor att de gör det även i fortsättningen. Därför är det så viktigt att adoptivfamiljen tar det lugnt i början, inte träffar för många människor - eller åtminstone att bara ett fåtal, den närmaste familjen, tar upp barnet i famnen, tröstar det. Det får inte ens mormor göra, inte förrän efter ett tag.
Svårt att förstå för många.
Men ibland finns det människor som lockar barn med godis för att göra hemska saker med dem. Har man då inte lärt sig hur en bra och en dålig anknytning känns - hur ska man då veta att man inte ska lockas av godis?

Fredagsmys

I dag är det fredagsmys i förorten, en lugn kväll med katter och tv. Kanske står vi i domstol om fem veckor. Jag ringde Barnen framförallt i dag igen, tur att jag inte skäms för att ringa. De har fortfarande inte fått klara besked, men trodde att det kunde bli 25 november. Lång väntan, men vi är faktiskt närmare än någonsin.
Fem veckor går fort. Värt att fira med ett fredagsmys!

Önskas: ledighet för planering

När man är gravid har man rätt att vara ledig med föräldrapenning upp till 60 dagar före beräknad förlossning. Önskar just nu att adoptivföräldrar också kunde vara det. Varför får man inte det (eller är det nåt jag missat?)? Så många papper att fylla i, ambassader att få visum från, läkare att besöka....
Man blir lite trött.
Fortfarande inget mer konkret besked om resa.

Reklam 2: Adopterad - Lämnad. Vald. Och sedan?

Har börjat läsa en del andra böcker mot vad jag brukar. Jag har precis börjat på en tjock bok av Lotta Landerholm som heter Adopterad Lämnad. Vald. Och sedan? Den verkar bra och går igenom synen på barn historiskt, synen på adopterade barn och hur det är att vara adopterad. 

Måste läsa på lite innan vi åker. Fast vi har inte fått exakt besked ännu. Väntan....

Allergi?

Jag hoppas att den lille pojken inte är allergisk. Åtminstone inte mot katter.....

Den perfekta föräldern är en adoptivförälder?

En perfekt förälder. En förälder som aldrig gör fel, aldrig säger knasiga saker till sina barn, aldrig gör ett misstag. Finns de? Nej. Lika lite som det finns perfekta människor i största allmänhet (vilket vid närmare eftertanke är väldigt skönt).
Hör på radion om de två barnen i Marks (var det väl?) kommun, som inte får komma tillbaka till sina fosterföräldrar utan måste förenas med sin biologiska mamma. Jag vet absolut inget om detta fall, men jag vet att det är svårt att adoptera fosterbarn, och att fosterbarn varje halvår måste svara på frågor från myndigheterna, det vill säga staten, det vill säga oss (alla medborgare är väl staten?). Jag vet att många fosterbarn skulle vilja bli adopterade av sina fosterföräldrar; för i en del fall är de biologiska föräldrarna helt enkelt inte det bästa alternativet.
Självklart finns det inga perfekta människor som adopterar. Däremot har man gått igenom en obligatorisk föräldrautbildning och en utredning där det bedöms om man anses lämplig att adoptera. Jag säger inte att utredningarna är perfekta, och inte heller kraven från adoptivländerna. Däremot önskar jag att alla föräldrar skulle gå en obligatorisk föräldrautbildning, för att reflektera över vilka slags föräldrar de vill vara, vad de har med sig från sin ursprungsfamilj, vad de vill föra vidare. Diskutera med andra.
Det finns inga perfekta föräldrar, oavsett om deras barn har kommit via livmodern eller via ett barnhem. Däremot finns det väl förberedda adoptivföräldrar.

Adoption i första hand

Under hela vår relation har adoption varit ett förstahandsval i meningen att det funnits med från början. Jag stod ju i kö själv först och gjorde en utredning själv.
Jag tycker att det är synd att det inte pratas mer om adoption; eller så gör det det utan att jag har märkt det. De här barnen finns ju redan och de behöver en familj och ett hem.
Några politiker skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet i dag om barnlängtan och vad staten borde göra för att underlätta för svenskar som vill men av olika anledningar inte får barn på "det gamla vanliga sättet". Det är bra. Jag vet inte vilka åsikter jag har om allt de skriver, men jag tycker att det är bra om det skapas en debatt i dessa frågor.
Och jag tycker fortfarande att adoptionsbidraget ska höjas.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barnlosa-tvingas-ut-i-lagens-utkant_6555521.svd

18 november?

I dag ringde Barnen framför allt. Inget är bekräftat, men preliminärt resedatum för oss är 18 november. Känner mig lite mindre stressad. Före jul räknar jag fortfarande kallt med.

Härliga familjeliv?

Vad är det egentligen som gör att de flesta av oss vill ha barn, vill ha familj? Det kan ju vara så fruktansvärt jobbigt, besvärligt och irriterande att ha barn - det är nog så att de, kanske särskilt om de står en nära, kan locka fram de allra värsta känslorna och den allra värsta irritationen hos oss. Ofta talar vi om det som är kul, gulligt och roligt, men jag tror egentligen att det vore bra för oss alla att få barnbarn innan vi får barn. Men det är ju en teknisk omöjlighet.

Som i dag. Vi har både skrikit och diskuterat och varit irriterade (och irriterande). Gränser har testats hela tiden, ord har stått mot ord.

Barnbarn kan man lämna till föräldrarna när de blir jobbiga, man kan skämma bort dem men behöver inte uppfostra dem. Likadant med syskonbarn eller nära vänners barn. Man kan göra roliga saker med dem men inte ta det fulla ansvaret för dem. Väldigt praktiskt. För familjeliv kan verkligen vara väldigt jobbigt, helt enkelt.

Men ändå vill vi. Det har nog något med tillhörighet att göra.

När hela livet ställs på vänt

I dag pratade jag med en av våra kontaktpersoner på Barnen framför allt, som är den organisation vi adopterar genom. Första familjen stod i domstol förra veckan och allt hade gått bra. Ett glädjande besked, men samtidigt sa hon att hon hoppades att vi skulle få vårt barn "före jul". Före jul! Det har jag räknat kallt med. Jag har räknat med oktober/november.

Vad ska man göra med all denna väntan? För att inte tala om ovissheten. Konstigt att så många står ut. Jag undrar hur stark en barnlängtan kan bli?

Skaffa barn eller få barn?

Jag har aldrig gillat uttrycket "skaffa barn". Kanske för att jag själv aldrig skaffat några (snart ska jag få barn men det har ju varit en lång väg dit), kanske för att det låter som att det är något man kan skaffa i en livsmedelsaffär på lunchrasten. Som smör eller batterier eller toapapper. Man behöver det och man köper det när det passar.

Jag vet att "skaffa barn" är ett uttryck. Men jag tycker att ord är viktiga (förmodligen borde jag själv bli mycket mer medveten om hur jag använder dem, men ingen är perfekt...men jag jobbar på det) och livet är inte inrättat så att man kan dribbla med det hur som helst. Barn är liksom inte en vara, barn är mänskligt liv, en gåva, en nåd. Inget man skaffar. För en del går det lätt att få barn och det är väl bara jag som tycker att just "skaffa" barn är slarvigt att säga. Eller det vet jag att det inte är. Men varför lever det kvar? Varför fortsätter vi att säga det och varför kan vi läsa rubriker som att det är "en trend att skaffa tre barn"? Varför matas vi hela tiden med bilder av perfekta familjer i kliniskt rena hem, med de lockhåriga barnen uppradade i den vita soffan, med mödrar som berättar om hur de både hinner pyssla, baka, dricka vin med väninnorna och ställa till med stora fester?

Livet ser ju inte ut så, inte för de flesta. Det vet vi ju. Men det kanske är för tråkigt med oglamourösa vardagar med dammråttor, pappershögar och någon som tjatar om att "nej, det heter inte skaffa barn".

Fast jag tänker nog tjata lite till.

Frustration

Jag startade denna blogg för att jag var så otroligt frustrerad. Jag ville att fler skulle få veta hur jobbigt det är att adoptera. Det utlöstes egentligen av att banken, Nordea, inte ville fylla i papperet "Intyg om familjens ekonomi", som var det enda papperet vi hade kvar att fylla i. Vår bankman sa att han inte kunde intyga att vår ekonomi såg ut som den gjorde, trots att vi har våra pengar där. De hade inga rutiner, sa han.

Jag både ringde och mejlade honom och hans chef, jag var där personligen, jag ringde kundtjänst. Men det var inget som hjälpte. Till slut hjälpte de oss i alla fall, genom att anlita en jurist som de brukar samarbeta med. Hon fyllde i papperet - men hon kunde inte godkänna det första gången jag var där, eftersom vi på något sätt måste ha räknat fel och fyllt i fel siffror. (Men jag tror att det var hon som räknade fel....) Jag fick gå dit dagen efter igen.

Jag var väldigt stressad, då för några veckor sen när vi skulle fylla i alla papper, andra omgången, för att de skulle kunna skickas till Ryssland för översättning. Jag var knappt på jobbet (åkte fram och tillbaka mellan läkarbesök och bankbesök) och om något gick mig emot, minsta lilla, började jag nästan gråta.

Nu är alla papper i alla fall i Ryssland. Nu är det bara frustrerande att vi inte fått resedatum. Men vi har samtidigt aldrig varit såhär nära.

"Vad ska du göra egentligen?"

I dag hände det. En man på jobbet - han jobbar på en annan avdelning - hade hört/läst att jag ska vara ledig från jobbet tag.
"Vad ska du göra nu?" frågade han.
"När jag ska vara ledig menar du? Jag ska vara föräldraledig."
"Eh...ja-ha..."

Han verkade lite förvånad. Men jag sa inget. Annars har jag känt mig lite tvingad att förklara att det handlar om adoption, när jag berättar att jag ska vara borta från jobbet ett tag. Väntar man barn genom att vara gravid är det ju ganska uppenbart att man är i åttonde månaden. Jag vet inte ens om jag är i sjunde eller åttonde månaden. Förhoppningsvis i nionde. Men jag vet inte.

Ett riktigt barn

I måndags såg jag andra delen av "Barn till varje pris". En kvinna som adopterat två barn och sedan oväntat blivit gravid och fött ett tredje barn, berättade att hon under graviditeten fått höra saker som "Grattis - nu får du äntligen ett riktigt barn!"

Jag vill be alla er som någon gång har sagt så att tänka efter: Vilken människosyn har jag? Vad betyder ett riktigt barn i mina ögon? Vad betyder det att vara en riktig människa?

För övrigt inget nytt. Är mentalt trött på att bara vänta.

Spännande? Nej, mest tråkigt faktiskt.

En kommentar jag ofta får när jag berättar att vi ska adoptera är: "Å, vad spännande!" Men jag kan säga att det är inte ett dugg spännande, i alla fall inte de flesta dagar. Jo, det är klart det är spännande och roligt och fantastiskt och ett äventyr och allt möjligt. Men för det mesta är allt bara en enda lång abstrakt väntan, papper att fylla i, frågor att besvara, läkare att besöka, visum att fixa, väntan, nyfikna frågor som man blir galen på, mera väntan.

Det är galet vad mycket väntan och ovisshet det finns i en adoptionsprocess. Men nu är vi närmare än någonsin. Jag vet det. Men en vanlig måndag när det blivit höst känns det faktiskt inte ett dugg spännande. Mest frustrerande.

Kläder

I helgen har vi köpt några kläder till den lille, samt en bärryggsäck, en toaring, ett par "Foppa-tofflor" och ett par kängor, allt second hand. Det känns lite mer verkligt plötsligt, att han faktiskt kommer att komma hit så småningom! Kläder är konkreta.

Annars är allt lika abstrakt som vanligt - vi vet inte hur mycket han har vuxit, hur han mår, om han fått fler tänder. Konstigt. Vi hoppas att han kommer snart!

Väntan i ovisshet gör ingen glad.

Reklam: Stålmannen, Moses & jag

I dag vill jag tipsa om boken Stålmannen, Moses & jag - adopterade berättar. Den är skriven av Dan och Lotta Höjer, utgiven av Utbildningsradion och handlar om hur det är att vara adopterade. Vi får möta flera barn och även vuxna som är adopterade från andra länder, vänder sig framförallt till barn mellan 9 och 12 år och är superbra!

Enkel, lättläst, begriplig, rolig, bra. Allt! Vilka fördomar möter man som adopterad? Vilka frågor? Tänker man ofta på det land där man är född?

Varför den heter Stålmannen, Moses & jag? Ja, det får ni räkna ut själva!