Föräldraskap och sårbarhet

Mamma har berättat att morfar ibland sa till henne: "Vänta tills du får egna barn". Det var när hon tyckte att han tjatade, oroade sig för mycket eller var allmänt jobbig i hennes ögon.
Mamma har påmint mig om detta genom åren. Innan man får barn tänker man att man aldrig kommer att tjata, inte oroa sig, inte på något enda sätt kommer att vara som sina egna föräldrar; framförallt inte göra om deras misstag.
Sen står man där. Jag är inte ens "riktig" förälder ännu, men tjatar flera gånger om dagen, oroar mig, frågar, uppmanar. Jag är förmodligen jättejobbig. Men man blir ju så sårbar när man får barn, eller när man får syskonbarn eller kompisbarn också för den delen. Det kan ju faktiskt hända dem vad som helst.
Jag är till och med lite orolig för hur katterna klarar sig när vi reser bort.
Jag kommer att bli en riktig hönsmamma. Kanske blir man det extra mycket när man får barn som lite äldre än snittet. Eller så är det en läggningsfråga.
Och jag tänker att det är bättre att tjata en gång för mycket än en gång för lite.