Mindre läckage, nyinskolning, hopp

Pappan och Lilla A kom hem redan i fredags. Helgen har varit fin och jag hoppas, hoppas, hoppas att det finns hopp om framtiden. Det vill säga att Lilla A ska lära sig att äta, att det ska sluta läcka mat från hennes mage och att vi ska få sova.....Det har läckt mindre i helgen. Men jag är så luttrad så jag räknar inte med någonting längre. Livet får gärna motbevisa mig....
Snart: Aktuellt. Sen: god natt.
I morgon ska jag skola in Lilla A på förskolan igen, hon hade ju lite uppehåll ett par dagar. 

Slang på magen och en kväll för mig själv

Saker jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva: min dotter har fått en slang på magen. I dag åkte Lilla A in tillsammans med sin pappa, eftersom jag jobbar och för att jag blir lite för nervös när det gäller operation. Nu blev det ingen operation, inget nytt ingrepp, eftersom de använde det hål där knappen suttit (jag vet, det låter som science fiction om man inte har upplevt det själv). Nu hoppas vi alla att det går bra, att det blir bättre och att slangen kan tas bort om tre månader, när den ska kollas. Och att hon då äter helt själv.
Jag jobbade halva dagen i dag, både lämnade och hämtade Lillsmurfen, och sen åkte vi till sjukhuset och hälsade på. När vi kom hem var det läggdags för honom, så jag har haft en kväll för mig själv. Konstigt. Men det ska bli skönt att sova en hel natt.
God afton. 

Vems bebis? Vår bebis!

Läser en bok, Vems bebis? av Stina Wirsén. Den handlar om katten som är adopterad, och hans mamma och pappa som åker flygplan och hämtar honom.
– Som du.
– Där är jag.
När katten blivit större, har mamman en bebis i sin mage.
– Som Lilla A.
– Och som jag.
– Nej, du var inte i min mage.
– Vems mage var jag i då?
– Du hade en magmamma.
– Vem då?
– Jag vet inte.
– Mamma, när får jag vara i din mage?
– Du kommer inte att vara i min mage. Vi hämtade ju dig på ett bebishus.
– Och åkte flygplan.
– Ja.
– Och då var jag bebis.
– Ja.
Vet inte om jag är den bästa pedagogen, eller ens den bästa föräldern. Men det kanske jag inte behöver vara, bara jag är bäst för mina barn. Men det är inte de lättaste frågorna i världshistorien. Fast jag/vi är ju inte först med att besvara dem.
I morgon ska jag till sjukhus med Lilla A och pappan ska på upprop. Ännu en ny fas i vårt liv.
God natt. 

Ibland när jag tycker att det är lite jobbigt tänker jag på Irak

I kväll var jag ensam en stund med barnen igen, pappan var på föräldramöte i Storasysters skola. Lillsmurfen kollade på tv och Ipad, Lilla A var trött mest hela tiden, men jag ville inte att hon skulle somna för tidigt. Stackarn, jag höll henne vaken och vi tog ett bad (alla tre). Men. Trött var hon, så hon fick somna medan hon fick mat. Det gjorde att jag hade lite tid för Lillsmurfen också. Skönt. Det är mycket med inskolning nu och det är mycket för honom också, med nya rutiner. Han har varit lite ledsen ett tag på förskolan, vill vara med pappa hela tiden. Och det kanske inte är så konstigt, men jag tycker att det är jobbigt att han är ledsen. Samtidigt är han inte det, varken när han är där eller när jag kommer hem. Han mår bra, men det är ändå lite jobbigt.
i veckan ska Lilla A opereras igen. Det är mycket för oss alla med det.
Men när jag tycker att det är lite jobbigt, då tänker jag på Irak. 

En sak i taget här bor i staden

När jag säger "En sak i taget" till Lillsmurfen börjar han sjunga En sak i taget här bor i staden, på melodin till "En sockerbagare här bor i staden". En kombination av att jag nog ganska ofta säger En sak i taget till just honom som har flera saker på gång samtidigt, och att jag/vi har sjungit ganska mycket. Jag kan dessutom sjunga vardagliga fraser på någon känd melodi.
Och samtidigt är det helt sant: en sak i taget. Jag är också en person som vill göra allt nu, samtidigt, på en gång. Jag vill att vi ska resa till flera länder samtidigt, jag vill att Lillsmurfen ska börja med någon aktivitet (förutom Mulle som jag och barnen ska gå på fyra lördagar i höst. Lillsmurfen har gått varje termin sedan våren 2012), jag vill att övervåningen ska vara klar. Men nu måste vi ta det lite lugnt. Pappan ska plugga, jag ska åtminstone under hösten jobba heltid (tror jag, vi vet ännu inte hur schemat på högskolan ser ut. I dag när jag åkte hem kände jag också tydligt att nej, heltid vill jag inte jobba de här första åren, så vi får se efter jul) och Lilla A ska göra en ny operation nästa vecka. Vi kommer att hinna både det ena och andra, Lillsmurfen, som faktiskt bara är fyra år (om några veckor) kommer att gå på många aktiviteter om några år. Jag kommer att hinna jobba, pappan kommer att få jobb, vi kommer att resa men kanske bara till ett land i taget....Och så vidare. Nu är vi här, nu måste vi se hur det här går.
Å andra sidan har jag hittat en massa jag och barnen kan göra i höst: konstvisning på Moderna museet, instrumentprovning på Musikaliska, fredagsdans på Kulturhuset. Med mera. Och Junibacken måste vi ju hinna med.....
Allt kommer väl att sluta med att vi alla blir förkylda hela hösten. Och det kanske är skönt att vara hemma och ta det lugnt. 

En trött mamma, en trött pappa, milkshake, förskola, slang på magen.

Ja, allt händer på en gång. Och det är jag glad för, framförallt för att kirurgerna äntligen har ett besked angående Lilla A:s knapp och läckage. I dag var hon och pappan på sjukhuset, fick "milkshakes" med måltidsersättning som hon kan dricka. Hon dricker ju vatten, mycket hamnar utanför, men hon gör det i alla fall, kanske hälften kommer ner. Dricker hon dessa milkshakes oftare kan vi sluta att ge henne mat via knapp. Knapp ja, det ska hon inte ha längre. Hon kommer att få en slang på magen. Säkert obekvämt och en aning otympligt, men det finns inga alternativ nu, knapp har uppenbarligen inte fungerat och sond i näsan är otänkbart - hon skulle dra ut den hela tiden. Eller hennes små kompisar på förskolan skulle dra ut den. I dag började hon förskolan, fast i morgon på riktigt, eftersom hon var på sjukhus först. Allt gick bra, hon lekte med en pojke i sin grupp och när det var dags att gå hem ville hon stanna kvar. Det bådar gott, även om det såklart är skillnad när mamma eller pappa inte är där. Förskolan har så kallad tredagarsinskolning, som jag är skeptisk mot, men enligt många fungerar det bra. För Lillsmurfen tog det flera veckor med inskolning och förskolan var flexibel. I dag lämnade jag honom och nu är det inga problem, han leker på en gång, är ju en aktiv och social kille. Men med hans historia är det inte konstigt att man kan vara mer känslig för uppbrott och avsked - det är speciellt när adopterade börjar förskolan. Jag tror att den kunskapen börjar sprida sig bland förskollärare, vilket jag är glad för.
Vi hoppas såklart att allt går bra, att det blir bättre och bättre, vi är så trötta nu. På allt. I natt var jag uppe en gång varje timme tror jag. Jag har "jour" fram till klockan 4 på morgonen, då pappan tar över. Att ha det så ett ganska långt tag sliter.
Ja, så har vi det. Tvätten ligger oftast osorterad i Ikeakassar, just nu ligger soffkuddsöverdragen osorterade på soffan eftersom de är tvättad men inte ditsatta igen, Storasyster började sjuan i dag, pappan var på ett kort möte på hennes skola i kväll, vi orkar inte alltid plocka undan disken, vi äter inte gourmetmat varje dag (inte ens varannan....;-)). Och så vidare. Men jag tror att det är många som har det så, med eller utan slang på magen.
God afton. 

Sista barnet från Ryssland?

Nu har barnen från Ryssland kommit hem till sina svenska familjer, barnen som det för ett antal månader sedan berättades om i svensk media. Plötsligt meddelade Ryssland att landet inte ville adoptera barn till länder som godkände samkönade äktenskap. En del familjer hade redan träffat sina barn och ingen visste om de skulle få träffa dem igen. Den ångesten kan jag inte tänka mig in i, inte för föräldrarna, inte för barnen. Men de adoptioner som hade påbörjats är avslutade och barnen är hemma. Tacksamhet. Lättnad.
Frågan är dock om detta var de sista barnen födda i Ryssland som adopterades till Sverige. Adoptionscentrum och Barnen framförallt hoppas att de kan fortsätta sina verksamheter i landet, men vet inget ännu. Det finns många barn som väntar och längtar efter sina föräldrar. Mellan 500 000 och 1 000 000 i Ryssland.
Men det är ju inte jag som bestämmer i Ryssland.
http://www.mynewsdesk.com/se/adoptionscentrum/pressreleases/nu-har-barnen-fraan-ryssland-faatt-sina-familjer-1040654

Ännu en vecka med nya utmaningar

Snipp snapp snut, så var den dagen slut. Ja, dagarna går fort. I dag har vi inte gjort nåt särskilt, tagit det lugnt, kollat lite på en film, ätit, lekt en stund i en lekpark en bit från oss. Jag har dammsugit och tvättat hela dan känns det som, Lillsmurfen har kollat på Ipaden, Lilla A har krupit och klättrat. Hon blir stadigare och stadigare, men det tar lite tid. Pappan har jobbat lite på övervåningen och på eftermiddagen åkte vi och handlade.
Nästa vecka är en viktig vecka i vårt liv. Lilla A ska börja förskolan och jag måste erkänna att det känns lite pirrigt. Pirrigt för att vi inte vet hur det kommer att gå för henne, pirrigt för att jag i alla fall under hösten kommer att jobba heltid och för att pappan ska plugga. Ja, pirrigt för att det är en ny fas i vårt liv. Tankar om anknytning kommer upp igen, nu ska Lilla A anknyta till personalen på förskolan - kommer det att gå? Ja, det är klart att det kommer att gå. På ett sätt känner jag mig lugnare nu än jag gjorde när Lillsmurfen skulle börja förskolan; kanske för att han är adopterad och vi inte visste hur han skulle reagera på separationen från oss. Allt har ju gått bra, i våras sa han ofta att han älskar sin förskola. De senaste dagarna har han dock varit lite ledsen för att han ska gå dit. Men hur ska man bete sig? Jag är helt säker på att barn mår bra av att gå i förskolan, de får lära sig det sociala samspelet och att anknyta till andra vuxna än föräldrarna. Det finns inte en chans att vi skulle ha kunnat ge Lillsmurfen allt det pedagogiska som han får på förskolan; han är aktiv, smart och social. Förskolan kan naturligtvis inte ersätta föräldrarna. Kanske skriver jag allt detta för att jag på nåt sätt har dåligt samvete. Ja, kanske det. Jag vet inte. Kanske är det en förälders lott att ha lite dåligt samvete hela tiden? 

Kulturfestival och återrapport (den sista!)

I dag har jag, Lillsmurfen och Lilla A varit i stan hela dan. Kulturfestival råder tills i morgon och vi träffade våra kompisar som är de vi träffar oftast av alla kompisar, skulle jag tro. Mamman är en gammal kompis till mig, som jag känt i över 20 år, och dottern är född i Ryssland och också adopterad. Det känns fantastiskt att ha den kontakten, vi träffades första gången med barnen i mars 2012 och sen dess har vi nog träffats varannan vecka i snitt. I dag åkte vi karusell, åt glass och tittade på en dansföreställning och en teaterföreställning. Lilla A var djupt koncentrerad under dansföreställningen, men på teaterföreställningen sov hon. Men det är så roligt att se att hon är nästan mest koncentrerad av alla barn när hon ser dans eller någon annan föreställning. När hon och jag var på en dansföreställning i juni, följde hon också med vad som hände väldigt noga.
Pappan var hemma och fixade lekrummet, vi ska måla det och sortera leksaker så att det blir lättare och roligare att använda. Visst hade det säkert varit bra för Lillsmurfen att träffa sin kompis själv, men jag tror att den tiden kommer. Än så länge har det ofta varit jag, han och Lilla A som gjort saker och jag tror att det måste bli så ett tag, eftersom pappan både ska plugga och bygga färdigt övervåningen. Men jag tror också att vi mer och mer kommer att göra saker ett barn och en förälder. Det behövs ibland. Resten av gångerna får de ta del av varandras världar och jag är helt säker på att de båda kommer att lära sig massor av det.
Snart ska vi skicka in den sista återrapporten och berätta hur adoptionen går. Jag är så tacksam att detta blir den sista återrapporten, så slipper vi tänka på det sen. De som har adopterat från Ryssland efter ett visst datum 2013, måste skicka in rapporter tills barnet blir 18. Tack och lov att vi slipper! Det verkar kanske löjligt, men när jag fick mejlet från Barnen framförallt i går, som berättade att det var sista återrapporten, kände jag hur en sten föll från mina axlar. Ja, faktiskt. Jag slappnade av. Snart är den biten över. Då återstår bara resten av det fantastiska, krångliga, underbara, konstiga livet! 

Egentid, på konferens med jobbet.

I dag och i morgon är vi på planeringsdagar med jobbet. Det är första gången jag är borta från hela familjen samtidigt. Just nu sitter jag på rummet och behöver inte laga mat, ingen klättrar på mig, jag behöver inte läsa för någon eller inte svara på frågor. Det känns både konstigt och skönt och framförallt känner jag hur trött jag är. Men innan jag lägger mig är det middag. Ska försöka hålla mig vaken.....

Te, tv och jag

I kväll har jag varit ensam med barnen, pappan och Storasyster var på konsert med The Fooo på Skansen (tillsammans med några tusen andra tonårstjejer och några föräldrar). Jag kommer ihåg när jag kunde vara lite nervös, eller vad man ska säga, orolig kanske, för att vara ensam med Lillsmurfen. Alltså på kvällarna, på dagtid var jag ju det hela tiden ett tag. Det var så intensivt och han var så...nyfiken på allt. Och aktiv. Senare tyckte jag att det var lite småjobbigt att vara ensam med båda barnen, för att det var dubbelt så intensivt. 

I kväll har det varit riktigt skönt. Lillsmurfen lekte en stund med en granne, sen gick vi in, han tittade lite på Ipaden, vi tog ett bad, åt och sen var det läggdags. Jag har precis gett mat till Lilla A, som sov hela tiden (alltså hennes "vanliga" mat som hon får i pumpen). Jag kunde dricka en kopp te och titta på nyheterna på tv. Riktigt behagligt. De växer upp. Jag vet att det kommer att vara många intensiva dagar för mig, för oss, men nu är jag inte lika nervös längre. Och som sagt, de blir ju båda äldre. 

Nu ska nog även jag sova. Förhoppningsvis hela natten, som omväxling. 

Konsten att äta, del 2

I går var Lilla A och pappan på sjukhuset igen, på en "matkoll". Nutritionssköterskan kollade hur Lilla A åt, och sköterskan sa att det finns hopp. Det var ju skönt! Hon sa att Lilla A kan äta, hon vet precis hur man gör, det är bara att fortsätta att träna med henne, ge henne mjölk och välling på flaska och lite mat. Det är bra att hon sitter med när vi äter, för då härmar hon. Vilket hon redan gör.
Kirurgen var där också. På tisdag ska de göra en gastroskopi. Lite läskigt, tycker jag, men jag kommer ju inte att vara med. På tisdag ska Lilla A egentligen börja på förskolan, men det får bli på nästa onsdag i stället.
Fortsättning följer. 

Dessa förskolelämningar

I morse när pappan lämnade Lillsmurfen på förskolan var han ledsen. Självklart gick det över, men jag vänjer mig aldrig. Inte ens när det inte är jag som lämnar. Jag vet inte om man blir extra känslig som förälder till ett adopterat barn - avsked, lämna, rycka upp....kanske. Kanske inte. Jag vet bara att det är jobbigt för i stort sett alla föräldrar. Och att det går upp och ner. Det har inte riktigt kommit igång på förskolan ännu, alla har inte kommit tillbaka och det är en delvis ny grupp. Lillsmurfen tycker det är superkul att gå i förskola.
Själv tycker jag att det är kul att sova. God natt. 

Konsten att äta

Sommaren dröjer sig kvar ett tag till. I går tog vi ett kvällsdopp. Så skönt! Den här sommaren har vi tagit fler kvällsdopp än dagdopp, det har nästan varit för varmt.
I helgen har vi inte gjort något särskilt, vi tyckte att vi behövde ta det lite lugnt efter första jobb- och förskoleveckan. En helg går så fort! Jag inser det nu.
Vi kämpar på med Lilla A:s mat. I morgon ska hon och pappan till sjukhuset igen, så att en nutritionssjuksköterska ska se hur hon äter och ge oss goda råd utifrån det. Hemma matar vi henne (ibland) med mat, ibland vill hon ha, ibland inte. Det bästa är om hon får mat genom pumpen och samtidigt får något att äta, till exempel blåbärspuré. I dag åt hon lite yoghurt, eller rättare sagt hon härmade Lillsmurfen när han åt yoghurt. Tog skeden och drog den lite över tallriken. Hon vet hur man gör i teorin i alla fall och jag känner att det nog finns hopp. Det är bara att ha tålamod (och ibland är det lättare sagt än gjort). Nästa vecka ska pappan och Lilla A träffa kirurgen igen, som då ska komma med något slags besked. Det läcker fortfarande från hålet. Tröttsamt förstås, inte minst för Lilla A. Vi är fortfarande beroende av Alvedon.
God natt. 

De viktiga orden, del 2

Nu kom jag på vad jag glömde skriva om i går. De viktiga orden. Hade egentligen tänkt skriva att vi tidigare i somras pratade med Storasyster om språket i sociala medier. Ord som skrivs om eller till någon annan. Hora till exempel, som numera betyder allt från kompis till - ja, tjej man inte gillar, eller annat.
Tycker vi vuxna att det är okej? Om nej, vad kan vi göra åt det? Är det pinsamt om vi gör nåt åt det? Lägger vi oss i? Menar man inte hora när man säger hora? Vilka ord sa vi till varandra som inte våra föräldrar gillade? CP kanske. Mongo. Det sägs väl fortfarande för den delen. Ord som får en helt annan innebörd om man känner en person med CP-skada, eller som har Downs syndrom. Borde inte alla känna nån som känner nån som känner nån med ett funktionshinder? Och borde inte alla känna till vad hora betyder? Det ringer en varningsklocka när jag hör någon säga att "det är väl inte så farligt, de menar ju inget med det." Till slut blir det helt andra konsekvenser av det där, när gränserna flyttas. När man är i fler och fler sammanhang där det är okej att säga hora. Och sen flyttas gränserna lite till, och lite till.
Vad tycker du? Hur viktiga är orden? Och vilka ord är riktigt viktiga? 

De viktiga orden

Ja, inte är jag perfekt på något sätt. Jag gör massor av fel. Men jag tycker ändå att det är viktigt med hur vi använder orden. "Skaffa" barn tycker jag inte om, till exempel. Inte heller egna barn om dem man fött själv och inte adopterat. "De hade problem att få egna barn så de adopterade." De barn man har är ens egna, oavsett om man hämtat dem i ett annat land eller om man krystat fram dem från sin kropp. Jag försöker påpeka det då och då.
Jag gillar heller inte alla förutfattade meningar som finns om personer med Downs syndrom, att de alltid är glada och sociala till exempel. Tänk om man skulle använda det om blåögda: "Blåögda personer är alltid så glada och sociala." Det är visserligen positiva förväntningar, men det är generaliseringar. "Alla judar är bra på friidrott", "alla vänsterhänta röstar på Sverigedemokraterna". Tänk om jag skulle skriva det. Det är viktigt hur vi använder orden. Orden har betydelse. Ord är makt. Ord kan förtrycka, eller befria.
En människa, till exempel, är ju så mycket. Inte bara vänsterhänt, adopterad, moderat, fiolspelare. Inte bara en person som har Downs syndrom, utan en person i första hand.
Hur använder du dina ord? 

Att få vara liten

Syskonkonflikter? Ja. Svartsjuka? Ja, det händer. Glädje? Ja. Kärlek? Definitivt. Det hände mycket i Lillsmurfens liv hans första två år. Han bröt upp två gånger, fick sina föräldrar, fick en storasyster och en lillasyster. Han är smart, aktiv, framåt, social, ibland trotsig. Ibland vill han bara vara liten och omhändertagen. I går lekte han att vi hämtade honom från bebishuset, han låg i en kartong som vi hade, stängde den, "de" ringde och sa att det fanns en bebis i kartongen och att vi skulle hämta bebisen.
Andra natten han var hos oss, på ett hotellrum mitt i vintern (fast det var supervarmt på rummet), hade han svårt att sova. Han var nöjd bara när jag gick med honom i det lilla rummet, eller höll honom i famnen. Men somnade gjorde han inte, inte förrän det var två timmar kvar innan vi skulle stiga upp igen. Då somnade han till slut på min mage. Häromkvällen hade han svårt att somna igen (vilket han annars inte har, han somnar oftast fort och sover som en stock). Jag la honom på min mage. Sjöng. Och han somnade. Vilka äventyr vi ändå har varit med om. 

Dax att ställa klockan

Sex veckors semester är till ända och i höst väntar nya rutiner igen. Lilla A börjar förskolan och pappan börjar plugga. Klart att allt känns pirrigt och nytt och nervöst. Igen. Hur ska det gå för henne på förskolan? Kommer hon att få kompisar? Hur kommer inskolningen att gå? Allra innerst inne är jag inte orolig, men jag är ändå orolig. Men det ska faktiskt bli skönt med rutiner; jag gillar att jobba och jag gillar det förutsägbara. Också. Det ska bli skönt med någon form av vardag i vårt liv. Nu är det bara knappen och maten som ska ordnas, resten kommer att fixa sig av sig självt. Lilla A har börjat teckna själv, hon lär sig fort genom att härma, snart står hon själv. Hon och Lillsmurfen har börjat interagera, hon gillar människor.
Nu är det snart helt mörkt utanför mitt fönster. Lilla A är fortfarande vaken och rullar runt på golvet, men snart ska jag ändra på det.
God natt. Jag hoppas också på en god morgon. 

"Kom ni och hämtade mig då?"

- Varför kommer maten ner i Lilla A:s mage?
- Hon har inte riktigt lärt sig att äta själv. Det kan ta lite längre tid för henne.
- När jag var liten, då kunde inte jag äta själv. Då matade du mig.
- Nej, det var inte vi som gjorde det.
- Vem var det då?
- Det var en tant som var på bebishuset där du bodde, i Ryssland.
- Var inte ni med då?
- Nej.
- Varför?
- Vi hade inte dig från början.
- Varför då?
- Det var bara så.
- Varför kom ni och hämtade mig?
- För att vi ville ha dig. De ringde och sa att nu finns det en bebis som väntar på er.
- Varför ringde de?
- För att vi var din mamma och pappa.
- Var var ni då?
- Vi var här.
- Kom ni och hämtade mig då?
- Ja.
- Kunde inte jag gå då?
- Jo, det kunde du precis.
- Vad hände när ni hämtade mig?
- Du kom till ett hotell och så var du med oss. Du kom med två andra killar som kom till sin mamma och pappa.
- Vad sa killarna?
- De sa inte så mycket, de var också små.
- Men nu är jag stor.
- Ja, nu är du större.
- När jag var liten hade jag Downs syndrom.
- Nej, det hade du inte.
- Jo, när jag var pytteliten hade jag det.