Separationer. Att leva med ett syskon med funktionsnedsättning. Och vardag.

Fiskpinnar och potatismos. Nästan gott. Regn. Mörkt klockan 19. Vardag. Och i morse när jag lämnade Lillsmurfen i skolan ville han inte att jag skulle gå. Mycket nytt. Många nya kompisar. Bokstäver. Idrott och hälsa. Förändringar. Tappa tänder och bli stor. Cykla. Gå i simskola. Stor och väldigt liten. Mamma och pappa är fortfarande bäst. Två livsavgörande separationer och mamman blir också ledsen och funderar och funderar på skola, separationer och hur man ska göra. Han behöver kompisar, behöver leka (det är ju självklart, men det är inte roligt att lämna ett ledset barn och allt jag har lärt mig om adoptioner och anknytning tänker jag på hela dagen. Fast ändå inte - jag har lärt mig att det går över). Nästa fredag ska jag i alla fall vara ledig och vara med honom i skolan - hela dagen (viktigt att det är hela dagen). På måndag är förskolan stängd (planeringsdag) och jag ska vara hemma med Lilla A, vill inte att hon ska ha vikarier som inte kan tecken. Lilla A stor - men liten. Spiller vatten på Lillsmurfen så att han börjar gråta och säger Dumma dig! och gråter. Trött. Men ändå lite speciellt med ett syskon som tar längre tid på sig att lära sig saker.
Där är vi nu. Trötta och med tre blöta katter som har varit ute i regnet. Soffa. Netflix. Te. 

Tänk att förskolan snart är slut (eller hur trött är man när manglömmer smöret till muffinsen?)

Jag har ändå lärt mig en del som förälder. Jag minns när jag var föräldraledig med Lillsmurfen de första månaderna och knappt kunde laga mat. Eller rättare sagt, de första veckorna gjorde jag inte det, det fick pappan göra när han kom hem efter jobbet. Det var så intensivt, det gick i ett, Lillsmurfen var så liten men ändå inget spädbarn. Jag satt på golvet och lekte med honom, när det blev mer vår var vi ute mycket. Mat hade jag inte tid att tänka på, mer än till honom. Han måste ju ha fått i sig nåt. Jag måste ju ha fått i mig nåt.

Och i kväll, fyra och ett halvt år senare, var jag ensam med två små barn, pappan tittar på Storasysters musikal, och vi bakade muffins, tittade på tv, läste Bamse och borstade tänderna. Båda somnade dessutom. Nåt måste jag ha lärt mig. Eller så har barnen blivit äldre. Snart är förskolan slut för det ena, bara några veckor kvar. Fattar inte. Det tog många veckor i mörka snörika vintern 2013 att skola in honom, med en lillasyster som sondmatades och han hade varit hos oss bara 13 månader. Vi var trötta jämt och jag hade dåligt samvete och överanalyserade ordet anknytning och lillasyster hade Downs syndrom, som jag inte var särskilt ledsen över, men det var en omställning. 

Häromdagen hade jag avslutningssamtal i förskolan och fick höra att han kan leka med alla, gillar att bygga och att läsa, att klättra och vara ute. Det visste jag redan. Jag kan nog sluta oroa mig nu. Men vi glömde hälla i det smälta smöret i muffinsen. 

"Internationellt adopterade barn är utan undantag barn med särskilda behov"

De som säger så är de som arbetar på utbildningsföretaget Adoptis, som har kurser för förskollärare, lärare i fritidshem och grundskola, rektorer, dagbarnvårdare, socialtjänstarbetare, barnskötare med flera. Det är inte alltid synliga särskilda behov, men samtliga adopterade har varit med om att vuxna har brustit i omhändertagandet, de har upplevt separationer. Detta ska man veta om. Man har en speciell utsatt bakgrund som adopterad, vilket inte betyder att man behöver ha svårt för separationer och anknytning och tillit. Men man måste veta om det. Det är inte så lätt att arbeta i förskola eller skola, med alla krav som olika föräldrar ställer. Plus de som står i läroplanen och skollagen och.....Men tänk om kunskap om anknytning och tillit, för adopterade och adopterade med för den delen, blev en allmän kunskap. Så många som hade sluppit stånga pannan blodig då.
Måndag kväll, livet flyter på och går fort. Helgen var fin med kompisar på besök både lördag och söndag, fästingvaccin och Ukraina vann hela tävlingen, Zlatan slutade och duggregnet var flitigt, liksom blåsten. I morgon ska Lilla A till lungmottagning samt köpa nya skor. På fredag är jag ledig och åker med de intensiva och glada små barnen till kusinkonfirmation i Kalmar.
Adios.

Måste jag bära honom varje gång han vill bli buren?

Anknytning. Jag har skrivit om det förr och nu gör jag det igen. Anknytning är viktigt, det vet väl alla som har med barn att göra, eller borde veta. Som har med människor att göra. Störs den har man svårare att ha trygga relationer senare i livet. Adoptivföräldrar av i dag vet allt om anknytning. Vi är drillade och har diskuterat detta tills öronen har trillat av och munnen har gått sönder. Vi är experter. Vi har minst 100 högskolepoäng i anknytningsteori. Sova i samma säng, vagn där barnet ser föräldrarna. Sitta i knät, mata trots att barnet är fyra år gammalt när det kommer. Viktigt. Viktiga frågor. Svåra frågor. Men måste jag bära barnet varje gång det frågar efter att bli buret? Jag kanske faktiskt inte orkar just då. Som när vi är på väg till kosläpp och det är tjugofem grader varmt. Om han får sitta i mitt knä på kvällen, funkar det då? Ja. Så får det bli. Han sover ju bredvid mig varje natt. 

Anknytning - fem år senare

Det sägs att man förstår först efteråt, förstår viktiga livshändelser. Jag vet inte om det alltid är så, men jag vet att tiden går fort och att man aldrig får den tillbaka. Jag vet att jag kände mig jättestressad när Lillsmurfen kom, för att det var så mycket precis hela tiden, intensivt, inte en lugn stund. Jag minns att jag inte ens kunde börja med middagen, den fick pappan laga när han kom hem från jobbet. Efter ett tag kunde jag förstås laga mat och samtidigt ta hand om Lillsmurfen, han fick väl leka med något under tiden. Jag minns inte hur, men jag måste ju ha löst det på något sätt. Men jag var så medveten om att vi skulle ta igen anknytningen, jag tänkte att jag inte kunde släppa honom ur sikte en sekund och med små barn kan man ju nästan inte det, men jag var medveten om att med ett adopterat barn - ja då måste man vara extra närvarande. Då måste man ta igen anknytningen.

Det mesta gick bra med Lillsmurfen, eller allt gick bra. Allt går bra, men i dag kollade jag på några gamla bilder från vårt andra besök hos honom. Han var livrädd för pappan. Ville inte vara i närheten av honom. Han ser ledsen och otrygg ut på bilderna. Det slog mig att ett adopterat barn måste undra vad det är som händer, måste ta igen tryggheten. Ännu en gång. Måste överleva ett uppbrott till. 

Nu minns ju inte Lillsmurfen något annat än oss, Storasyster och Lilla A. Han minns inte att han inte var med oss sina första femton månader. Inte medvetet. Kroppen minns, någonstans, tror jag.

Och det slog mig hur viktigt det är med anknytning. Med tryggheten den ger. Även om jag min första tid med Lillsmurfen tyckte att vissa dagar var långtråkiga så kommer de aldrig tillbaka. Tänk att han snart slutar förskolan. Snart ska han knyta an till nya lärare. En annan sorts anknytning. 

Funderingar om anknytning och utrotning. Och ibland är det bara såhimla skönt när de somnar.

I dag har vi varit ute hela dan; klockan nio åkte vi till Skansen, kom hem klockan tre, tryckte i barnen godis och påskmust så att de skulle kunna springa lite till, ingen av dem (alltså de små, Storasyster fyller ju hela 15 år om två månader) sov mitt på dagen. Efter godiset gick vi till lekparken och spelade fotboll med några grannar och förskolekompisar, gungade och sprang runt. De somnade precis. Ibland är det obeskrivligt skönt när de somnar, ifall man själv orkar vara vaken ett tag till vill säga, några kvällar nu har jag somnat med Lillsmurfen och vaknat efter någon timme och varit helt mosig och lagt mig efter ett tag igen.

Jag har tänkt ut väldigt fina blogginlägg, som handlar om att inte ha varit med sitt barns första timmar och inte vara en som kan berätta om hur det var vid förlossningen, vilket väder det var och hur fort eller långsamt det gick. Och hur viktigt det därför är med en bra anknytning när man får varandra och att det är många som inte haft en bra anknytning eller relation till sina föräldrar/vårdnadshavare. Jag hoppas att alla adoptivbarn har haft det, men det finns många människor över huvud taget som inte har eller har haft det. Sorgligt. 

Sen har jag också funderat på varför vi vill utrota just Downs syndrom från världen. Gör vi det, tänker jag, så kommer säkert någon annan kromosomavvikelse att visa sig, tre kromosom 22. Eller en kromosom 19. Inte vet jag, men jag tror att naturen liksom ser till att det ibland blir någon form av avvikelse från mallen. Varför ska det vara majoriteten som är normal bara för att vi har bestämt det? 

Jag har många funderingar. Men nu vill jag titta på tv. Glad påsk! Det här är förresten den bästa årstiden: lagom varmt. Det går att knäppa upp jackan. Kvällarna är lite längre. Underbart! 

Anknytning - något man håller på med hela livet (i alla fall som adopterad)

Nu har jag ringt Duvnäs föräldrastöd igen, för att prata om ditt och datt och livet i allmänhet. För några dagar sedan läste jag ut Bära barnet hem av Cilla Naumann och kanske är det därför jag har börjat fundera på detta med anknytning igen och vad man bär med sig som adopterad. Ett adopterat barn har först blivit lämnat, av olika anledningar. Sedan har det under olika lång tid vuxit upp på barnhem, kanske också i ett fosterhem, med oftast väldigt många andra barn. Jag kommer ihåg när Lillsmurfen kom, hur duktig vi tyckte att han var. Det var han, särskilt på att äta. Han hade ju varit tvungen att bli duktig, för bor man över 100 barn i ett hem där 30 personer jobbar, då är det ingen som har tid att mata en, eller sitta med en i knät när man äter, eller trösta en när man är ledsen. Det finns bra barnhem, men det är inget hem för barn. Ett barn behöver föräldrar, någon eller några att knyta an till, att bli ammad av/matad av, hållen om.
Lillsmurfen är fortfarande duktig. Han är trygg. Men han har en bakgrund som många andra inte har. Det går aldrig att komma ifrån. Det måste man alltid komma ihåg som adoptivförälder. Barnet man har adopterat behöver ta igen den närheten. Kanske i flera år. Kanske hela livet.
Egentligen har det inte hänt något särskilt, jag ville mest ha någon att prata med, för av olika anledningar är vårt liv just nu extra intensivt. Men nu är det i alla fall mars och ljuset återvänder. Bara Lilla A somnar någon gång, jag behöver jobba lite grann.....

"Skulle det inte vara för anknytningen skulle det inte finnas adoptioner"

Ja, ungefär den meningen läste jag häromdagen. Jag kommer inte ihåg var och nu när jag letar kan jag inte hitta. Men jag fastnade för det. Som adoptivförälder läser man (nästan) allt man kommer över om anknytning, man är känslig (i alla fall vissa) för frågor om anknytning och man (i alla fall vissa) tänker på om anknytningen gått rätt till, man tänker på signaler och analyserar och analyserar.....eller kanske ibland. Eller så tänker man inte alls på det, för nu har man ju levt med ungen i flera år och han gillar att klättra i soffan, läsa Bamse och att äta pyttipanna. (Fast ibland när han blir arg och är trött sparkar han på sin mamma - är det ett tecken på nåt? I så fall på vad?)
Men tänk ändå - att anknytning är så viktigt. Livsviktigt. Alla behöver en trygg anknytning. Tänk så många barn det finns som behöver, men inte har, som skulle behöva. Som finns.
Det är sorgligt när man tänker på det.
I går eftermiddag hade vi vänner på besök, i dag har Lillsmurfen haft feber och jag var hemma med båda barnen. Storasyster var också hemma, sjuk. Och på måndag ska de äntligen flytta tillbaka till sin vanliga förskola här i området! Oj vad mycket enklare vårt liv kommer att bli! 

Att höra till

Senaste dagarna har jag läst ett häfte som heter "Familjer med adopterade och biologiska barn". Där kan man läsa flera olika historier om adopterade som inte riktigt känt sig hemma i sin familj, inte har känt att de har hört till, att deras intressen inte var lika viktiga, att föräldrarna har engagerat sig mer i de biologiska barnen. Gud förbjude att det är så i vår familj, tänker jag.

Man kan också läsa om adopterade som tillhör sin familj, som alltid har känt att de gör det. Jag tänker att det faktiskt var skillnad på att adoptera för säg, 30 år sedan, och i dag. Jag vet inte, men jag tror att man talar mycket mer om anknytning i dag, och om vikten av att den första tiden ta det lugnt med ett adopterat barn, vara med familjen, inte träffa för många människor. För det är ju faktiskt så att man har en annan bakgrund än ett biologiskt barn, man har varit med om minst två separationer. Man börjar om från noll när man får sin familj. 

I dag tänkte jag på vilken särskild, faktiskt, fast jag menar inte att vi på något sätt skulle vara förmer eller finare eller väldigt speciella, familj vi är. Ett skilsmässobarn, en adopterad och ett barn med funktionsnedsättning. Man kan säga att alla har särskilda behov. Tur att vi är så fantastiska föräldrar, ha ha ha ha ha ha. Eller kanske tur att vi är så himla vanliga snarare. 

I dag har vi varit inne nästan hela dagen, de små är en aning hängiga eller börjar bli, så eftersom det är så kallt är det skönt att ibland bara slappa. Fast en liten promenad hann vi med. 

"Är jag adopterad, eller?"

Ordet adopterad har vi nog inte använt så mycket; jag vet att jag har använt det när jag berättat för någon om Lillsmurfens bakgrund, men inte i samtal med honom. Han vet att han är född i Ryssland, att han bott på ett bebishus, att vi träffade honom på sommaren och kom hem före jul. Nu börjar han förstå mer och mer, även av sin egen bakgrund. I dag blev han sur för att han inte har bott i huset lika länge som Storasyster. Han undrade också varför vi har pengar när andra har krig. Det kan man verkligen fråga sig.

Det är roligt och spännande att vara med på den här resan och jag tänker mer och mer på varför det är viktigt med en bra anknytning. Mer om det en annan gång. Nu ska jag sova. I kväll var vi förresten på en föreställning med en marockansk nycirkusgrupp, inbjudna av Cirkus Cirkör. Bra! 

Adopterade och separationer

I dag lämnade jag på förskolan. Lilla A var okej, Lillsmurfen ville att jag skulle stanna. Dessa lämningar, när något av barnen är ledset, är inte kul. Det brukar alltid gå bra efter en stund, men det är lite mer känsligt, eller kan i alla fall vara, för adopterade. De har ju varit med om minst två separationer och ju mer jag läser på om separationer, adopterade och anknytning, förstår jag att de på något sätt alltid måste leva med minnet av dessa separationer, även om de inte minns dem medvetet.

Lillsmurfen är inte alltid ledsen när vi går till förskolan, egentligen ganska sällan, men vi är medvetna om hans känslighet. I dag vinkade han i fönstret. Och sedan gick det bra hela dagen. 

Vi skrev inget brev till förskoleföräldrarna. Det verkar gå bra ändå.

Många föräldrar verkar oroliga för att göra fel. För att sticka ut. Man vill göra som alla andra. Jag ska inte säga att detta är vanligare bland adoptivföräldrar och föräldrar till barn med funktionsnedsättning, för det är det inte, men ibland kan jag få för mig det. Adopterar man måste man vara hemma med barnet MINST ett år, så att anknytningen verkligen fungerar. Har man barn med Downs syndrom, är det vanligt att skriva ett brev till de andra föräldrarna när barnet ska börja förskolan, och förklara hur det påverkar barnet och de andra barnen, vad barnet kommer att behöva hjälp med. Och så vidare.

Vi har gjort allt fel. Var inte hemma mer än ett år med Lillsmurfen, har inte skrivit något brev, vilket naturligtvis vore bra. Men jag tror att om någon har frågor om Downs syndrom, kommer de efterhand. Och ingen av de föräldrar vi har träffat verkar tycka att det är särskilt besvärligt med Lilla A. 

Vad gäller Lillsmurfen kan jag tänka att han kanske borde ha varit hemma längre. (Samtidigt vet jag faktiskt inte hur det skulle ha gått till, i den situation som blev då.)

Men trots allt, det verkar gå bra ändå. Anknytningen till oss kunde inte ha gått bättre. Han är social och glad, kreativ och intelligent. Just nu är vi mest oroliga för maten. Men han äter faktiskt emellanåt. 

Vi är säkert helt normala. Tur det. För man vill ju inte sticka ut....

Vab, pepparkakshus och burkmat

I

I dag har jag vabbat för Lilla A, som gick hem tidigare från förskolan i går, med feber. I dag har hon varit piggare, men är snuvig. I morgon ska vi prova ut nya skor och gå på matträning. Jag tror att hon egentligen kan äta, det gäller bara att vara envis med henne så att hon förstår att äta, det är något man gör genom munnen jämt. Inte bara ibland. Jag har matat henne med gröt och pasta a la barnmatsburk i dag. Jag tror inte att allt går ner, men ganska mycket. (Och en del hamnar på golvet och i hennes hår.)

I morse lämnade jag Lillsmurfen på förskolan. (Pappan har varit också varit hemma men pluggat hela dan.) Tidigare har han velat vara hemma om jag eller pappan varit hemma med Lilla A, de gånger hon har varit sjuk men inte han.  Han är periodvis, till exempel just nu, väldigt klängig när vi lämnar honom, men så fort vi har gått går allt bra och han trivs, leker, springer och ritar. Det kanske låter löjligt, men det är, eller kan vara, speciellt med adopterade barn och separationer. Detta är ju en väldigt liten och kortvarig separation, att lämna oss för att vara på förskolan, men man måste ha i bakhuvudet att adopterade barn har gått igenom minst två, ibland tre (eller fler) separationer. Kanske minns de dem inte medvetet, men kroppen minns. När jag tycker att det är svårt brukar jag tänka på vad en förskollärare, själv adoptivförälder, skrev till mig en gång: Om barnet är ledset när man lämnar, vet man att anknytningen har gått bra. Är barnet ledset hela dagen på förskolan, vet man att det är något på förskolan som inte fungerar. Det är en liten tröst för mig i alla fall. Som alla mödrar (eller åtminstone som alla mödrar borde vara) blir jag ledsen när mina barn är ledsna. Då vet jag åtminstone att min anknytning har fungerat. 

Tidigare i kväll åt jag, Lilla A och Lillsmurfen upp pepparkakshuset. Nu ska vi bara ta ner julgardinen i köket och njuta av den sista amaryllisen som blommar för fullt. 

Efter det tog vi ett bad, lyssnade på radio, läste bok. Det kändes som en helt vanlig onsdag i mörka januari, i en helt vanlig familjs liv. Det var det också. 

Feber, inställt kalas och förskoleanknytning

I dag skulle Lilla A och hennes kompisar från Tittut ha haft kalas, för att fira alla barn som fyller år mellan oktober och februari i gänget. Eller rättare sagt, några hade kalas, men vi var tvungna att stanna hemma eftersom Lillsmurfen hade feber när han vaknade. Pappan gick på Storasysters dansuppvisning, vi andra gick en stund till lekparken och tillbringade resten av dagen hemma. Lillsmurfen är redan bättre.
I går slutade hans bästa fröken på förskolan, för att börja ett nytt jobb. Jag var orolig att han skulle bryta ihop och började fundera på alla teorier om adopterade och anknytning och adopterade och deras anknytning i förskolan. Man får tänka på att alla adopterade har varit med om minst två separationer och när de börjar i förskolan, kan den miljön påminna om barnhemmet, som inte alltid är ett glatt minne. Men det verkar gå bra för honom, han är ju ganska stor nu och har gått ett tag i förskolan. Hoppas att den nya fröken är minst lika bra, vi får se hur det blir på måndag.
För övrigt är vädret jättetråkigt, tvätten osorterad och jag ska snart byta från linser till glasögon.
Over and out. 

Ännu en vecka med nya utmaningar

Snipp snapp snut, så var den dagen slut. Ja, dagarna går fort. I dag har vi inte gjort nåt särskilt, tagit det lugnt, kollat lite på en film, ätit, lekt en stund i en lekpark en bit från oss. Jag har dammsugit och tvättat hela dan känns det som, Lillsmurfen har kollat på Ipaden, Lilla A har krupit och klättrat. Hon blir stadigare och stadigare, men det tar lite tid. Pappan har jobbat lite på övervåningen och på eftermiddagen åkte vi och handlade.
Nästa vecka är en viktig vecka i vårt liv. Lilla A ska börja förskolan och jag måste erkänna att det känns lite pirrigt. Pirrigt för att vi inte vet hur det kommer att gå för henne, pirrigt för att jag i alla fall under hösten kommer att jobba heltid och för att pappan ska plugga. Ja, pirrigt för att det är en ny fas i vårt liv. Tankar om anknytning kommer upp igen, nu ska Lilla A anknyta till personalen på förskolan - kommer det att gå? Ja, det är klart att det kommer att gå. På ett sätt känner jag mig lugnare nu än jag gjorde när Lillsmurfen skulle börja förskolan; kanske för att han är adopterad och vi inte visste hur han skulle reagera på separationen från oss. Allt har ju gått bra, i våras sa han ofta att han älskar sin förskola. De senaste dagarna har han dock varit lite ledsen för att han ska gå dit. Men hur ska man bete sig? Jag är helt säker på att barn mår bra av att gå i förskolan, de får lära sig det sociala samspelet och att anknyta till andra vuxna än föräldrarna. Det finns inte en chans att vi skulle ha kunnat ge Lillsmurfen allt det pedagogiska som han får på förskolan; han är aktiv, smart och social. Förskolan kan naturligtvis inte ersätta föräldrarna. Kanske skriver jag allt detta för att jag på nåt sätt har dåligt samvete. Ja, kanske det. Jag vet inte. Kanske är det en förälders lott att ha lite dåligt samvete hela tiden? 

Våra två världar. Eller tre.

I dag träffade vi på en annan familj med ett barn med Downs syndrom. Det är lite speciellt att göra det, man delar något som det är svårt för andra, utan barn med Downs syndrom, att förstå. Man har ett naturligt nätverk över hela Sverige, eller egentligen hela världen, och man kan prata om glädjeämnen och svårigheter som inte så många andra har tänkt på.
Likadant med adoption. Man delar något med andra som har adopterat, även om det i vårt fall inte är synligt utanpå. Men bara de som gått igenom en adoptionsprocess kan riktigt förstå vad det innebär. Det finns få andra som jag kan prata anknytning med på samma sätt som med andra adoptivföräldrar. Vår tredje värld, med särkullbarn/skilsmässobarn/bonusbarn, delar vi med ganska många. Men det är ändå en värld som inte fullt ut går att förstå om man inte har varit inne i den själv, tror i alla fall jag. Alla våra världar kan ha sina speciella glädjeämnen och bekymmer. Men jag måste säga att vårt liv innehåller få problem. Bara helt vanligt trots, helt vanlig svartsjuka och syskonbråk inom familjen och stolthet och kärlek när de träffar andra.
Nu är det sommar, kylig sådan, men skönt att vara ledig även om det fortfarande är intensivt. Just nu sitter Lilla A på golvet, eller rättare sagt kryper omkring och undersöker allt. Hon vill inte sova trots att hon är trött. Envis är hon. Mamman vill snart lägga sig. God natt. 

UPP-priset, Lilla A:s 15-månadersdag och att följa livets rytm

Vilken helg! I går var vi alla, inklusive min mamma, på UPP-prisutdelning som Svenska Downföreningen delar ut. Tom Alandh och Martina Schaub fick det i år, välförtjänt. Vi var borta några timmar mitt på dagen, träffade kompisar, åt god mat, lekte och tittade på djur. I dag var jag, mamma och de små i kyrkan en stund på förmiddagen. Jag är med i en församling där jag de senaste två helgerna varit med i ansvarsgruppen, men det är mest mamma som fått rycka in för mig. Det går inte riktigt ihop med två små barn, det blir mest stress. I dag bestämde jag mig för att ta en paus, känner mest att ingen mår riktigt bra. Måste följa livets, och framförallt barnens, rytm. De orkar inte åka iväg båda helgdagarna, tror jag.
I dag blir Lilla A 15 månader, lika gammal som Lillsmurfen var när vi fick honom. Har de senaste dagarna funderat mycket på anknytning och adoption och att allt gick så snabbt för oss; bara ett år efter att Lillsmurfen kommit, kom Lilla A. Vad betyder det för honom? Är han trygg? Har det gått bra? Vi gör allt vi kan, men ibland undrar jag om han hade varit annorlunda om han varit äldre när Lilla A kom.
Mer om detta en annan gång. Många tankar. Nu ska jag hämta Storasyster från gymnastik. 

Min lilla tjej och jag

Jag hade faktiskt ganska svårt att förstå att jag var gravid. Jag hade två missfall bakom mig och var föräldraledig med Lillsmurfen, som jag hade väntat på i fem år och gjort två adoptionsutredningar för att få. Jag var påläst till tänderna, visste allt om anknytning och ryska domstolar. (Att det inte riktigt går att förbereda sig för vad det innebär att få barn, är en annan sak.) Allt var nytt, det var jobbigt och fantastiskt och Lillsmurfen var med mig i stort sett 24 timmar om dygnet.
Sen blev jag gravid. Inte oplanerat, men jag kunde inte riktigt ta in det, tror jag.
Sen föddes Lilla A och hade Downs syndrom. Inte oväntat, vi hade pratat om det. Nu har det gått ett år, ett väldigt speciellt och tidvis väldigt jobbigt år. Sondmatning, knapp på magen. Lite jobbigt - men också alldeles fantastiskt. Att se Lilla A:s leende, att hålla henne, att se henne utvecklas, att höra henne skratta, se henne leka med Lillsmurfen och hans kompisar (eller i alla fall vilja vara med när de leker), att se henne studera och härma honom.
Jag skulle inte vilja byta med någon. Det är en omställning att få ett funktionsnedsatt barn, visst är det så. Vi vet inte riktigt vad livet kommer att innebära. Oro finns. För att hon inte ska få vara med, för att hon ska känna sig utanför. För att hon kommer att ta så mycket tid att de andra barnen känner att de inte får den tid de behöver.
Men sen ser jag på Lilla A. Envis som få, social.
Då tänker jag att det kanske kommer att gå bra ändå. Så nu är det min lilla tjej och jag. Och min lille kille förstås. Och jag tänker att jag är så innerligt tacksam. Och att livet, det är en nåd. 

Mitt liv som packåsna

Som mamma ska man klara allt: söva, borsta tänderna, leka, hämta, lämna, klappa, trösta, skratta, lösa konflikter, förhöra på läxor. Man ska också ta hand om skräp/påsar/mat/grejer som inte barnet vill ha. Jag minns en gång när min bror sa att vår mamma var packåsnan i familjen. Vi var väl antagligen på resa och mamma tog hand om de jackor och andra saker som vi inte ville bära på. Minns inte hur gamla vi var, ganska gamla tror jag, men vi förväntade oss ändå att mamma skulle ta hand om allt. Man ska alltid finnas till hands som mamma. Det är liksom bara så.
Jag tänkte på det i dag när Lillsmurfen lastade över lite spaghetti på mig som hade trillat ner och som han inte ville äta.
I kväll tänkte jag på det igen. Han somnade på min arm och när jag skulle resa mig och lägga honom i hans säng, låg han en stund på min mage. En mamma ska klara av sånt, man ska alltid finnas där. Kommer säkert att bli svårt, men det är också mysigt. Mysigt att vara behövd, mysigt när han somnar på min mage. Det kändes som andra natten vi hade varandra, på ett hotellrum i Archangelsk. Han hade somnat klockan åtta på kvällen men vaknade klockan tolv och var otröstlig. Det enda som hjälpte var att jag gick med honom i det lilla varma hotellrummet eller att jag stod upp med honom i famnen. Jag lutade mig mot tv-bänken för att få stöd. Då skrek han inte, men somnade gjorde han inte. Pappan fick inte ta i honom (vilket är lustigt att tänka på nu när Lillsmurfen är bästis och bundis med pappan. Jag tror inte att vi kunde ha fått en bättre anknytning, jag är oändligt tacksam för det).
Till slut somnade han på min mage klockan fyra på morgonen. Klockan sex gick vi upp för att flyga till S:t Petersburg. Lite sömnlöshet får man helt enkelt stå ut med som mamma. 

Mer om adopterade och förskolan och reklam för adoptis

Nu har vi fått plats i förskolan efter jul. Lite märkligt känns det att en sån liten människa ska börja - men han kommer då att vara två år och tre och en halv månad. Inte är det för litet och jag tror att allt kommer att gå bra. Han behöver kompisar, han gillar ju andra barn, och annan stimulans än från oss.
Men man vet aldrig. Med adopterade är det så att man egentligen inte vet vad de varit med om, mer än att de gått igenom minst två separationer, även om de inte kommer ihåg det. Lillsmurfen är två år, men hos oss, sin familj, har han bara varit i tio månader. Allt går bra med honom - men vi har inte haft barnvakt ännu, till exempel. Det har känts så viktigt med anknytningen.
När barn börjar förskolan går de också igenom en separation, från att hela tiden vara med föräldrarna; vilket kan väcka ångest och rädsla hos alla, men oftare hos barn som är adopterade.
Jag har höga tankar om förskolan och förskollärare. Förskollärarutbildningen är säkert också jättebra, men vad jag vet läser man inget om adopterade - olyckligt och trist tycker jag. Jag säger nu inte att inskolning och förskolan tar lång tid och är jobbig för alla adopterade, men för tillräckligt många - om det inte sker på deras villkor.
Därför är det så bra att adoptis finns, ett företag som erbjuder utbildning om adoptionsprocessen, om anknytning, om hur det påverkar små barn att bo på barnhem, om förskolestart och om vad alla som möter adopterade i jobbet behöver tänka på.
Jag ska i god tid före förskolestart förhöra mig om vad personalen vet om adopterade. Om de inte känner till adoptis tänker jag tipsa om dem. Lägger till dem i mina länktips.