Hej då bloggen!

Japp, nu är det faktiskt slut på denna blogg. Jag har ingen energi mer att skriva på det här sättet. Vardagen tar tid: jobb, barn, simskola, Mulle och Strövarna, hämta, laga mat, läkarbesök, hörselhabiliteringen, kalas, fixa med kompisar, handla. Ja ni vet. Livet. Mycket har denna blogg varit med om och många är ni som läst den och följt oss. En resa har det varit och det är det sannerligen fortfarande, på olika sätt. Fullkomlig har jag ännu inte blivit, rätt gör jag inte alltid, trött är jag jämt.
Snart blir jag i alla fall invald i styrelsen för Svenska Downföreningen avdelning Stockholm och jag lovar att jag kommer att bli en mycket bättre människa då! Och en bättre förälder.
Till alla som står i adoptionskö vill jag säga en sak: håll ut. Till alla som har fått ett barn med Downs syndrom vill jag säga en sak: håll ut. Och kom ihåg att det finns ingen mer än du/ni som känner ert barn lika väl - vad som är "normalt" för en sjuåring avlad, född och uppvuxen med sina biologiska föräldrar, är inte alltid exakt samma "normal" som för en adopterad. Likadant med barn med funktionsnedsättning - håll inte på och jämför barn. Det är ingen idé. De är som de är och klarar olika saker. Och bli inte förvånad om det är inom vården ni träffar både de bästa och de mest okunniga; senast i fredags sa en sjuksköterska att "titta, hon närmar sig normalen", om Lilla A:s längd. Har man jobbat så länge inom vården som hon borde man veta att barn med Downs syndrom (det är ju så välkänt) har en egen tillväxtkurva; människor med Downs syndrom är i snitt 20 centimeter kortare än de utan. Men jag kommer aldrig att glömma alla läkare vi träffade när hon föddes, varav en sa: "Hon kommer att få ett bra liv." Eller alla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vi träffade när hon hade lunginflammation och låg på sjukhus två eller tre månader (minns inte längre), ett tag på intensiven. Fantastiska.
Och jag kommer aldrig att glömma att hur jobbigt det än var att skicka alla papper till Ryssland, hur trött och stressad jag än var, hur mycket byråkrati och väntan och oro och undran vi än hade. Så fanns alla människor vi behövde; på adoptionsbyrån, i Ryssland, i Sverige. Tolk. Taxichaufförer. Tjänstemän. Det var jobbigt. Men pojken med dubbla mössor (varav en stickad av hans mormor från Skåne) utanför hotellrummet i december för sex år sedan - ja han kom. Till slut kom han. Och nu har han rosa glasögon och är en mästare på Minecraft.
Till politiker vill jag säga: glöm inte att vi inte bara är plånboksägare, vi människor. Vi är medborgare i första hand, människor av kött och blod, människor med behov av olika slag. Allt går inte att spara på.
Hej då. (Okej, kanske det bara är en bloggpaus. Men jag säger hej då ändå.) 

Det här. Att känna sig otillräcklig.

I morse sov Lillsmurfen till fem i sju. Och det, det är i princip ett mirakel! Han sover otroligt sällan längre än till klockan sex, på helger går han ibland upp halv sex. Det är tidigt, i alla fall på helgerna - även om han lägger sig tidigt. Det är tidigt för föräldrarna. Han kan sätta på teven själv och göra frukost själv, men han vill fortfarande att vi är med. Klart vi är trötta. Klart han är trött. Och ibland är han så trött att han sitter under köksbordet och skriker - och det är inte så att jag tycker att det är mysigt. Ibland blir jag till och med arg, särskilt om han sparkar på mig samtidigt.
Men i dag, i dag sov han till sju och dagen var faktiskt mycket lugnare än den var i går. Han var piggare, gladare och lugnare och jag med. Jag kände mig inte lika otillräcklig som i går. Ibland analyserar jag allting och känner mig otillräcklig och blir trött på snack om rättvist/orättvist och funderar på om Lilla A med sin funktionsnedsättning får orättvist mycket mer tid av oss. Om funderar på hur han, som är adopterad, upplevde allting när Lilla A kom efter bara ett år. Det var intensivt. Ibland är det fortfarande intensivt, för ja, hon behöver mer stöd. Förmodligen tycker han att det är orättvist. Jag har faktiskt börja fundera på avlastning av något slag. Ska höra med habiliteringen.
Nu är det kväll. Barnen sover. Jag ska äta en macka. Hasse Alfredson har avlidit. Det. Är väldigt sorgligt. 

Vattkoppor och ändrade planer

Och juninatt som aldrig blir av. Jo, hos oss blir den av för vi är så trötta. Pappan som har somnat i fåtöljen. Barnen som har somnat i sina sängar, Lillsmurfen väldigt trött redan i morse (börjar han bli sjuk?). Lilla A som har haft vattkoppor och fortfarande är alldeles prickig, om än i mer rosa än röda nyanser nu. I tisdags åkte vi till barnakuten och fick penicillin mot infektion och medicin mot klådan. Och Lillsmurfen som vi inte vet om han har haft - oss veterligen har han aldrig haft det, men hade han det sina första 15 månader i sitt liv? Så kan det ibland vara att vara adopterad - den allra första tiden är det ingen som kan berätta något om. Blodprovstagning beställd.
Och vi som skulle ha åkt på teckenspråksläger på fredag men inte är välkomna den här gången - får Lillsmurfen vattkoppor på fredag smittar han hela lägret, varav två är sjumånaders bebisar och några barn är mer infektionskänsliga. Om någon i dag skulle ha frågat hur det är att ha ett barn med särskilda behov skulle jag ha svarat att livet ibland är mer bökigt. Vattkoppor är alltid bökigt (är det inte dags för dem att ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet?), men det kan bli extra bökigt vid särskilda omständigheter. Lilla A, till exempel, som för övrigt inte har några stora svårigheter i livet, är senare i utvecklingen och gör sin mamma väldigt trött ibland. Kladd med maten till exempel. Kasta mat. Jo, hon gör det fortfarande, ibland. Mycket mindre är för bara ett halvår sedan. Men i alla fall. Det är irriterande.
Vi ska åka på lägret i augusti i stället.
Och Lillsmurfen och hans kompis som kastade ner stenar i avloppsröret. Sugbil tillkallad. Dramatik. I   morgon slutar de förskoleklass. Tiden bara går. Storasyster är på niornas bal i kväll. Kul, men alldeles för upphaussat om du frågar mig. Vad gör skolan med de elever vars vårdnadshavare inte har råd att köpa klänning/kostym/fixa lösögonfransar/klippa sig? En fest, en rolig fest är jättebra. Bjud på varm korv och popcorn, sjung för eleverna och ha disco. Tycker jag.
Och jag. Som undrar när jag ska få tid att städa mitt skrivbord. Jag bara gräddar pannkakor åt en massa barn och deras kompisar hela tiden. Och det är ju ganska trevligt. När man tänker efter.
Examensfesten förra fredagen, för pappan som tar examen vilken dag som helst när han har klarat av några veckors praktik, och för Storasyster som slutar nian på onsdag. Den blev pytteliten. Bara en gäst. Som jag har känt i 31 år. Och det är ju fantastiskt!
Juninatt. Snart går jag och sover.

Föredrag del 2

Har nu börjat fundera på föredraget jag ska hålla i Växjö om tre månader. Jag tänker särskilda behov -eller rättare sagt jag tänker samma behov fast olika lösningar. Vi som är "i branschen" säger att alla internationellt adopterade barn har särskilda behov, just på grund av omställning och separationer tidigt i livet. Men vad är egentligen särskilda behov? Vi har ju alla behov, av lite av varje. Lösningarna måste däremot variera för att alla ska kunna ha det så bra det bara går. Men jag är långt ifrån färdig med detta föredrag.
I dag har vi lekt i parken en stund och varit hemma hos en klasskompis till Lillsmurfen och hans lillebror i princip hela dagen. Nu längtar vi efter snö. God kväll. 

Adoption och rasism

Det här är en värld som jag inte vet så mycket om, eftersom jag aldrig varit utsatt själv och eftersom Lillsmurfen inte avviker från den så kallade vithetsnormen i Sverige - alltså majoriteten av oss har vit hud. Men det finns en diskussion om adopterades avvikelse från den normen, om man är adopterad från ett afrikanskt land eller sydamerikanskt eller östasiatiskt. Svensk men med ett otypiskt svenskt utseende. I dagarna blossade diskussionen upp efter att Sanna Nielsen lagt upp en bild på sig själv föreställande en asiat, taget från den revy hon medverkar i just nu. En nidbild av en asiat. Vi är inte rasister, säger de som är med i revyn. Nej, men man kan agera rasisiskt ändå, säger de som känner sig utsatta för rasismen. Läs mer här
Vi måste kunna prata om detta. Det måste finnas en mix av människor på arbetsplatser, i politiken, på tv, i radio, i skolan, i reklamen. Annars riskerar vi att bara ha nidbilder av varandra. Som att personer med Downs syndrom hela tiden bara är glada, kramiga och musikaliska. Nej. De är människor. I första hand människor. Som du och jag. Som Carl Bildt. Som Hillary Clinton. Som Barack Obama.
Oj, vad jag känner att det är dags för mänskligheten att ta flera steg framåt. Hoppas på 2017.
God kväll. 

Och nu någonting som jag inte vet någonting om: att vara adopterad

Ja, det finns en debatt. Det finns en debatt om att adopterade alltid exkluderas från diskussioner om adoption. Till exempel finns det just nu ett upprop för att adopterade ska få bidrag från statskassan om att göra återresor och att söka sina biologiska rötter. Vi har än så länge ingen aning om hur Lillsmurfen kommer att vilja göra och hur mycket han vill ta reda på. Och jag tror, alltså jag tror, jag vet inte och det skiftar säkert från fall till fall, att de adopterade där adoptionen syns, alltså när två (eller en) vita föräldrar får ett barn med en mörkare hudfärg, funderar mer. Det verkar så, men jag har säkert fel. Jag konstaterar bara att det finns en diskussion som de flesta av oss inte märker, om och för adopterade, om att tillhöra ena eller andra kulturen. Bland annat.
Jag väljer att inte säga så mycket om den eftersom jag faktiskt inte är så insatt. Än så länge. Jo det är klart att vi under föräldrautbildningen fick fundera en massa på frågor om mobbning på grund av hudfärg, utseende, gener, anknytning, återresor. (Mest anknytning.) Men jag har inte haft de frågorna levande i mitt liv eftersom det har hänt så mycket annat och eftersom vi lever så i det som händer nu. Bidrag till återresor? Ja kanske det. Eller inte vet jag. Jag konstaterar bara att diskussionen lever. 

Man får också lära sig att väldigt många människor tror att de vet hur det är. Eller hur "de" är.

Ja, det kan faktiskt gälla både personer som är adopterade och personer med till exempel Downs syndrom. Andra människor, som man inte alls känner eller har en relation till, vet precis allt om hur det är att vara just adopterad eller leva med just Downs syndrom. Det har de läst, eller hört, eller sett. En del vet förstås - eller vänta, de vet hur just den person som de känner råkar vara. Inte hur till exempel mina barn är eller hur de känner sig. En del har en massa åsikter, många är experter. Intressant. Eller oroande. Eller helt enkelt bara väldigt jobbigt. 

En vecka, tre vab-dagar, 40 graders feber. Och lite tjafs. Och åsikter om adoptionsbidraget.

Ja vilken vecka. I måndags ringde förskolan och sa att Lilla A var hängig. Pappan hämtade, hon hade feber och sov i två och en halv timme på dagen. Tisdag, onsdag och torsdag var jag hemma med henne. I torsdags morse cyklade jag med Lillsmurfen till skolan, men han ville absolut inte att jag skulle gå, släppte inte mig och sa att han var yr och hade ont i huvudet. Mycket riktigt: febern steg på honom hela dagen; på kvällen hade han nästan 40 grader och kräktes, stannade hemma även på fredagen men blev hela tiden bättre. Och tur var väl det, för i går hade vi hans sexårs-kalas på en 4H-gård bland djur, ballonger och glass. Mycket lyckat! Jag älskar naturen och skogen mer och mer. I helgen har han sagt att han tycker att det är svårt med bokstäver och i dag sa han att inget i skolan var roligt, inte ens fritids. Det är förstås inte sant, men det är helt ny ordning för honom, kompisar han ännu inte har lärt känna, sitta stilla, räcka upp handen, skriva bokstäver, ha idrott och hälsa och musik. Båda gillar han, han är en väldigt bra klättrare och en väldigt bra sångare. Men det är mycket nytt och ibland svänger hans humör - och mitt med. Men jag ska försöka att bara ta det lugnt.
I dag var vi på Lida friluftsgård på Friluftsfrämjandets aktivitetsdag och jag säger det igen: som jag älskar skogen. Mindre stress, mer utrymme, färre konflikter, alla är mer på lika villkor, vilka kläder man har spelar ingen roll bara de är praktiska. Grilla korv, rulla pinnbröd, dricka varm choklad och få frisk luft. Tack Gösta Frohm. Jag får energi, jag kopplar av, känner mig mindre stressad.
Den här veckan har jag också förstått att det finns adopterade som vill att staten ska betala ett bidrag för att de ska kunna söka sina rötter. Jag har full förståelse för att man vill söka sina rötter, till det har alla rätt, men jag konstaterar bara att där är vi inte ännu. Vi har heller ingen aning om hur mycket Lillsmurfen vill ta reda på. Men det vore spännande att få åka till Ryssland med honom. 

Separationssvårigheter, vab, 50-årsfest och värme

Jodå, nu har ens kompisar börjat fylla 50, tro det eller ej. Har precis kommit hem från en fest och båda barnen har somnat (Storasyster var inte med). Roligt! Trevligt!
I veckan har vädret varit fantastiskt och tidigare i dag njöt vi av ännu en dag på Mulle med en härlig skogsvandring till Fjällfinas kåta. Lillsmurfen är egentligen  för stor för Familjemulle nu, han fyller sex år på måndag, men för att börja Strövarna, om han vill vara med där, måste man vara sju. Jag tänker att det är som en utflykt; frisk luft och skog är alltid bra, även om han kanske tycker att det blir långtråkigt ibland. I går var han ledig från skolan och var med mig på jobbet, vilket inte var lika spännande som han hade tänkt sig. Men med Ipad, mobiltelefon och några tuschpennor gick det bra.
I tisdags var pappan hemma med Lilla A som varit lite snuvig och jag tog Lillsmurfen till skolan, jag skulle iväg på ett jobb i Motala men tåget gick inte förrän före 10. Det var omöjligt att släppa honom. Han klamrade sig fast vid mig och jag skulle kunna skriva något om adopterade och separationer, men eftersom han inte alls är likadan när pappan lämnar honom, så gör jag inte det. Lillsmurfen har inga stora problem, eller inga alls egentligen. Han är en vanlig sexåring som hade en lite annorlunda start än de flesta av oss. Han är mammig i perioder. Lilla A är mammig jämt. Men eftersom den här bloggen handlar om bland annat adoption, tänker jag att det i alla fall är bra att påminna sig om de adopterades annorlunda start med minst två separationer tidigt i livet. Det är mycket nytt nu, med skolstart och nya klasskompisar och andra krav. Jag gick hem med honom igen i tisdags, han tittade på film i stort sett hela dagen, med Lilla A och pappan.
I onsdags var jag hemma med Lilla A. I torsdags och i går gick hon i förskolan.
Nu ska vi glo lite på tv.
Ajö. 

Kära skog, tack för att vi har dig. Tack också för Pokémon och lekland.

Intensivt, käre Watson, intensivt. Hänga tvätt, Ipad, tv, Mulle, fika, leka, handla present, vattna, ta promenad med Pokémon Go, gå på kalas på lekland och bli jättetrött. Läsa, titta på film, laga mat, torka snor, tvätta håret.
Jag är glad att vi bor nära skogen, där jag kan andas och slappna av.
Har fått boken Adopterad från annat land. Ska läsa. En annan dag.

Är det roligt med tre glada mongon?

Ja, kanske är det roligare med glada mongon än med ledsna. Jag undrar för jag läste om någon som hade kallat sig själv och sina två vänner för just tre glada mongon. På skoj alltså. Och lagt upp en tokrolig bild.
Sen undrar jag också ifall det hade varit så att Lillsmurfen hade varit född i ett afrikanskt eller asiatiskt land och haft en annan hudfärg än den traditionellt svenska. Hade jag då tyckt att det hade varit okej med en bild på en flinande asiat med sneda ögon och hatt på ett godisomslag? Denna bild togs bort på just detta godisomslag, efter påtryckningar av bland andra adopterade.
Vad är okej? Vad är inte okej? Nidbilder är väl aldrig okej. Förstärkande av fördomar. Människor må vara födda mer eller mindre mörka och med en eller två kromosomer hit och dit, men är det egentligen viktigt?
Jag tycker inte att det är roligt att kalla sig själv och sina två vänner för tre glada mongon. Ordet mongolid används inte längre mer än i nedsättande sammanhang. Dessvärre finns det fortfarande alltför många nedsättande sammanhang - ibland är utvecklingen som att ta ett steg fram och två tillbaka.
Saknar jag humor? Nej. Något som inte är roligt är helt enkelt inte roligt. Och Lilla A....jag tänker att de skulle träffa henne. Hon är inte sitt syndrom. Hon är en människa faktiskt.
Trots dessa funderingar har helgen varit fin, Lillsmurfen har lekt med ett par kompisar, vi har lekt i lekparken, bakat, jag och min pappa var på konsert i Berwaldhallen i går och i dag lekte vi med grannar, sprang Skogsmulleloppet och spelade minigolf. Soligt, varmt, lite regn och lite blåst. 

I dag för fem år sedan fick vi det magiska samtalet....

"Hej, det är från Barnen framför allt. Nu har vi en pojke till er."
Mer magiskt kan det inte bli. (Att vänta barn och att få barn är precis lika magiskt oavsett om man får dem från magen eller genom ett telefonsamtal från ett annat land. Trust me.) Efter en del turer och en del bedrövelser, fanns han. Han var vår. I dag har han lekt hela dagen lång i sol och blåst och om några veckor börjar han fritids.
Ryssland stängde något år senare som adoptionsland, trots att det finns uppåt en miljon barn där som skulle behöva få ett hem, en familj. Vilken gigantisk problematik. Vilken tragedi för barnen. För det är för barnens skull som adoption behövs; jag vet att det finns en massa olika och kluvna och förbjudna känslor och tankar runt adoption, men för de flesta adopterade blir livet bra. Många barn behöver en helt vanlig familj med kärlek och småtjafs och tandborstning. De barnen finns. Jag hoppas att alla som väntar på det magiska telefonsamtalet snart får det. 

En ödmjukhet inför adoption

Galet svårt. Galet frustrerad. Jag läser denna mejlväxling mellan en adopterad och en längtande adoptivförälder och får bara fler frågor och fler tankar och tänker att det är väl så det är med bra texter: de ger inga direkta svar, de får en att tänka efter. Kvinnan som skriver är adopterad från Sydkorea och vet ingenting om var hon är född eller om sin biologiska mamma eller andra släktingar. Varför lämnades hon på gatan? Var var hon först? Har hon biologiska släktingar? Han som ska adoptera, tillsammans med sin fru, skriver att det förmodligen finns mycket att fundera på i länder som tillåter internationella adoptioner; som sexualindervisning och abort. Och att om hundra år kanske vi har ett helt annat alternativ till adoption än vi kan tänka oss i dag. Men i dag finns dessa barn och kanske är det bättre för dem att växa upp i familjer som älskar dem än exempelvis på ett barnhem.

Jag tycker adoption är en väldigt komplex fråga, kanske mer komplex än jag tänkte på för fem år sedan; det kommer nya röster hela tiden. Vilket är bra tycker jag. 

För övrigt: vi är trötta. Tur att det snart är semester. 

Varför är det bra att veta om att han är adopterad?

Nu vill jag inte tjata om detta, men det gör jag ändå. Lillsmurfen kommer att klara sig galant i skolan, men när jag hade avslutningssamtal i förskolan häromdagen ville jag ändå skicka med att det kan vara bra för de nya lärarna att veta att han är adopterad. Av två anledningar: det är ingen bra idé att säga till barnen att de ska be sina föräldrar berätta om hur det var när de föddes, eller be barnen att ta med sig bebisbilder på sig själva. Jag hörde talas om adopterade tvillingpojkar som ombads göra just det. Men de kom till Sverige när de var fyra år. De hade inga bilder på sig själva innan dess. Lärarna måste inkludera alla slags familjebildningar.

Den andra anledningen är att det kan vara känsligare med separationer för adopterade barn. Jag säger inte att det är det för Lillsmurfen, men det kan vara det och det kan vara bra att känna till. Bra och relativt nyutbildade lärare vet detta, det vet jag. 

I dag har vi haft ännu en dag med sol, lek och kompisar. I dag spelade jag brasskvintett med några kompisar på övervåningen. Börjar bli en vana. 

God natt. 

"Internationellt adopterade barn är utan undantag barn med särskilda behov"

De som säger så är de som arbetar på utbildningsföretaget Adoptis, som har kurser för förskollärare, lärare i fritidshem och grundskola, rektorer, dagbarnvårdare, socialtjänstarbetare, barnskötare med flera. Det är inte alltid synliga särskilda behov, men samtliga adopterade har varit med om att vuxna har brustit i omhändertagandet, de har upplevt separationer. Detta ska man veta om. Man har en speciell utsatt bakgrund som adopterad, vilket inte betyder att man behöver ha svårt för separationer och anknytning och tillit. Men man måste veta om det. Det är inte så lätt att arbeta i förskola eller skola, med alla krav som olika föräldrar ställer. Plus de som står i läroplanen och skollagen och.....Men tänk om kunskap om anknytning och tillit, för adopterade och adopterade med för den delen, blev en allmän kunskap. Så många som hade sluppit stånga pannan blodig då.
Måndag kväll, livet flyter på och går fort. Helgen var fin med kompisar på besök både lördag och söndag, fästingvaccin och Ukraina vann hela tävlingen, Zlatan slutade och duggregnet var flitigt, liksom blåsten. I morgon ska Lilla A till lungmottagning samt köpa nya skor. På fredag är jag ledig och åker med de intensiva och glada små barnen till kusinkonfirmation i Kalmar.
Adios.

Anknytning - fem år senare

Det sägs att man förstår först efteråt, förstår viktiga livshändelser. Jag vet inte om det alltid är så, men jag vet att tiden går fort och att man aldrig får den tillbaka. Jag vet att jag kände mig jättestressad när Lillsmurfen kom, för att det var så mycket precis hela tiden, intensivt, inte en lugn stund. Jag minns att jag inte ens kunde börja med middagen, den fick pappan laga när han kom hem från jobbet. Efter ett tag kunde jag förstås laga mat och samtidigt ta hand om Lillsmurfen, han fick väl leka med något under tiden. Jag minns inte hur, men jag måste ju ha löst det på något sätt. Men jag var så medveten om att vi skulle ta igen anknytningen, jag tänkte att jag inte kunde släppa honom ur sikte en sekund och med små barn kan man ju nästan inte det, men jag var medveten om att med ett adopterat barn - ja då måste man vara extra närvarande. Då måste man ta igen anknytningen.

Det mesta gick bra med Lillsmurfen, eller allt gick bra. Allt går bra, men i dag kollade jag på några gamla bilder från vårt andra besök hos honom. Han var livrädd för pappan. Ville inte vara i närheten av honom. Han ser ledsen och otrygg ut på bilderna. Det slog mig att ett adopterat barn måste undra vad det är som händer, måste ta igen tryggheten. Ännu en gång. Måste överleva ett uppbrott till. 

Nu minns ju inte Lillsmurfen något annat än oss, Storasyster och Lilla A. Han minns inte att han inte var med oss sina första femton månader. Inte medvetet. Kroppen minns, någonstans, tror jag.

Och det slog mig hur viktigt det är med anknytning. Med tryggheten den ger. Även om jag min första tid med Lillsmurfen tyckte att vissa dagar var långtråkiga så kommer de aldrig tillbaka. Tänk att han snart slutar förskolan. Snart ska han knyta an till nya lärare. En annan sorts anknytning. 

Funderingar och försvunna meningar

Någonstans i boken Att bära barnet hem, som jag inte kan sluta fundera på, står det så fint formulerat om adoption, att som förälder till ett adopterat barn inte veta vad som hände barnet de första timmarna, månaderna, åren. Att man inte var där och inte kan berätta hur mycket barnet åt, hur ofta eller lite det sov eller hur mormor/farmor kom och hjälpte till. Att barnet inte hade någon att knyta an till. Att man inte var där.

Att man inte var där. Att det inte finns någon dokumentation. Inga foton. 

Senaste veckorna har detta bara slagit mig flera gånger. Tyvärr hittar jag inte de meningarna i boken just nu. 

Jag ska snart sova, känner mig inte helt frisk från en förkylning som jag har haft i veckor, jag somnade klockan åtta när jag la Lillsmurfen, och vaknade en och en halv timme senare. Pappan tittar på tv. Storasyster tittar förmodligen på Youtube. 

God natt. 

Jag vet att man inte ska vara överkänslig, men...

...det är ändå någonting med ord. Vad folk säger. Att många säger bebis om Lilla A, "akta bebisen" senast i går när vi var på Tekniska museet. Hon följer sin tillväxtkurva, människor med Downs syndrom har en egen och blir i snitt 20 centimeter kortare än människor utan Downs. Hon ser därför för ett otränat öga inte ut att vara mer än ett eller ett och ett halvt år, men har levt i tre.

Det var också något jag hörde i dag som fick mig att känna mig lite halvledsen eller fundersam. "Det är något fel i huvudet på dem allihop." Jag är, som jag skrivit förr, inte perfekt, jag skriver detta lika mycket till mig själv eftersom jag också säger en massa saker som kanske inte är helt... perfekta. Vad använder vi för ord om och till varandra egentligen? Vad innebär det att möta någon med respekt, att tala om någon annan med respekt? 

Vad menar vi till exempel när vi säger att inte kunna få egna barn? Eller frågar en adopterad om hen saknar sina riktiga föräldrar? 

Något att fundera vidare på. För oss alla. 

Men det är också tillåtet att tycka lite synd om sig själv

Eller, ja, kanske. Man kanske inte ska tycka synd om sig. Eller, jag vet inte. Det kanske är tillåtet. Det är i alla fall tillåtet att se att man har det jobbigt ibland, jobbigare än många andra. Man kan till exempel ha tre barn, en adopterad femåring, en treåring med Downs syndrom och en tonåring. Alla har olika behov. Det kan vara mycket för vem som helst. Mycket energi går det åt, ifall ni undrade.

God kväll. 

Anknytning - något man håller på med hela livet (i alla fall som adopterad)

Nu har jag ringt Duvnäs föräldrastöd igen, för att prata om ditt och datt och livet i allmänhet. För några dagar sedan läste jag ut Bära barnet hem av Cilla Naumann och kanske är det därför jag har börjat fundera på detta med anknytning igen och vad man bär med sig som adopterad. Ett adopterat barn har först blivit lämnat, av olika anledningar. Sedan har det under olika lång tid vuxit upp på barnhem, kanske också i ett fosterhem, med oftast väldigt många andra barn. Jag kommer ihåg när Lillsmurfen kom, hur duktig vi tyckte att han var. Det var han, särskilt på att äta. Han hade ju varit tvungen att bli duktig, för bor man över 100 barn i ett hem där 30 personer jobbar, då är det ingen som har tid att mata en, eller sitta med en i knät när man äter, eller trösta en när man är ledsen. Det finns bra barnhem, men det är inget hem för barn. Ett barn behöver föräldrar, någon eller några att knyta an till, att bli ammad av/matad av, hållen om.
Lillsmurfen är fortfarande duktig. Han är trygg. Men han har en bakgrund som många andra inte har. Det går aldrig att komma ifrån. Det måste man alltid komma ihåg som adoptivförälder. Barnet man har adopterat behöver ta igen den närheten. Kanske i flera år. Kanske hela livet.
Egentligen har det inte hänt något särskilt, jag ville mest ha någon att prata med, för av olika anledningar är vårt liv just nu extra intensivt. Men nu är det i alla fall mars och ljuset återvänder. Bara Lilla A somnar någon gång, jag behöver jobba lite grann.....