En vecka, tre vab-dagar, 40 graders feber. Och lite tjafs. Och åsikter om adoptionsbidraget.

Ja vilken vecka. I måndags ringde förskolan och sa att Lilla A var hängig. Pappan hämtade, hon hade feber och sov i två och en halv timme på dagen. Tisdag, onsdag och torsdag var jag hemma med henne. I torsdags morse cyklade jag med Lillsmurfen till skolan, men han ville absolut inte att jag skulle gå, släppte inte mig och sa att han var yr och hade ont i huvudet. Mycket riktigt: febern steg på honom hela dagen; på kvällen hade han nästan 40 grader och kräktes, stannade hemma även på fredagen men blev hela tiden bättre. Och tur var väl det, för i går hade vi hans sexårs-kalas på en 4H-gård bland djur, ballonger och glass. Mycket lyckat! Jag älskar naturen och skogen mer och mer. I helgen har han sagt att han tycker att det är svårt med bokstäver och i dag sa han att inget i skolan var roligt, inte ens fritids. Det är förstås inte sant, men det är helt ny ordning för honom, kompisar han ännu inte har lärt känna, sitta stilla, räcka upp handen, skriva bokstäver, ha idrott och hälsa och musik. Båda gillar han, han är en väldigt bra klättrare och en väldigt bra sångare. Men det är mycket nytt och ibland svänger hans humör - och mitt med. Men jag ska försöka att bara ta det lugnt.
I dag var vi på Lida friluftsgård på Friluftsfrämjandets aktivitetsdag och jag säger det igen: som jag älskar skogen. Mindre stress, mer utrymme, färre konflikter, alla är mer på lika villkor, vilka kläder man har spelar ingen roll bara de är praktiska. Grilla korv, rulla pinnbröd, dricka varm choklad och få frisk luft. Tack Gösta Frohm. Jag får energi, jag kopplar av, känner mig mindre stressad.
Den här veckan har jag också förstått att det finns adopterade som vill att staten ska betala ett bidrag för att de ska kunna söka sina rötter. Jag har full förståelse för att man vill söka sina rötter, till det har alla rätt, men jag konstaterar bara att där är vi inte ännu. Vi har heller ingen aning om hur mycket Lillsmurfen vill ta reda på. Men det vore spännande att få åka till Ryssland med honom. 

Adoptionsbidraget är inte höjt, folkstormen har uteblivit

För någon vecka sedan talade representanter för Adoptionscentrum med barnministern. De talade om att adoptionsbidraget inte har höjts sedan 2001, men att kostnaderna under den tiden har fördubblats. Det kostar flera hundra tusen att adoptera, adoptionsbidraget är 40 000 kronor. Adoption är en klassfråga. Endast de som har råd kan göra det. Jag skrev om detta också år 2011: http://moderbloggen.blogspot.se/2011/11/adoption-en-klassfraga.html
Jag läser också att Adoptionscentrum talade om det underliga i att den äldste i ett adoptivföräldrapar får vara max 43 år, medan den äldste i en IVF-behanlding får vara 56. Detta är svåra och stora frågor, precis som frågan om fosterdiagnostik (ibland önskar jag att jag valde att enbart blogga om matlagning, trädgårdsarbete, vad barnen åt till frukost och vilka lekar de leker och hur gulliga de är när de sover). Men för den skull ska man inte låta bli att tala om dem; tvärtom. Det är endast genom att föra upp dem på dagordningen som vi kan få en ändring. Om det är så att vi ser olika på adoptivföräldraskap och IVF-behnadlingar är det bra att tala om det och fundera på varför. Om det är så att vi tror att framtiden är full av förbeställda barn som genom fosterdiagnostik garanteras inte ha några som helst avvikande gener, kromosomer eller beteenden, är det viktigt att vi talar om det.
Vill vi ha det så?
Vad tycker du? Och varför?
Okej, lite om dagen: jag jobbade igen. Pappan var hemma med Lilla A, hon var en aning hängig, så jag ringde till den mobila enheten på sjukhuset när jag kom hem men vi avvaktar till i morgon. Jag tror hon blir lite hängig av penicillinet och hon åt och drack lite innan hon somnade. Min pappa kom för att stanna över helgen, Lillsmurfen och han lekte lite, läste och vi åt. Det regnade. Jag plockade in disk i diskmaskinen, gick ut med soporna, sövde Lilla A och nu är det afton. 

Nix, jag har inte glömt adoptionsbidraget

Nu är det ett år sen jag skickade namninsamlingen om högre adoptionsbidrag till diverse politiker. I höstas nån gång skrev två riksdagsledamöter från (KD) en motion om precis samma sak. Häromdagen mejlade jag en av dem och frågade vad som har hänt med motionen. Så, nej, jag har inte glömt frågan. Det kommer bara så mycket annat i vägen hela tiden. Typ livet. 

KD har skrivit en motion om högre adoptionsbidrag

I dag fick jag svar av Adoptionscentrums, AC,  ordförande Jan Göransson. AC har ju också uppvaktat politikerna i frågan om adoptionsbidraget. Jan Göransson berättar att två ledamöter i KD har skrivit en motion om att de tycker att adoptionsbidraget ska höjas. Glädjande - samtidigt skriver han att nu är det upp till oss att uppvakta så många riksdagsledamöter som möjligt i frågan. 
Bara att sätta igång! Jag har egentligen inga tips på vilka ledamöter man kan mejla, men jag skulle föreslå bland andra Barbro Westerholm, Folkpartiet, som svarade på min namninsamling. 
Här är motionen (2012/13: KD 659)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheten att höja och indexera adoptionsbidraget.

Motivering

Adoption är en möjlighet för ett barn som av någon anledning mist sin mamma och pappa att få en ny familj. Samtidigt får vuxna som längtar efter barn en möjlighet att bli förälder.

Det centrala vid alla adoptioner är att adoptionen ska vara för barnets bästa. FN:s barnkonvention ställer särskilt stränga krav och dess artikel 21 föreskriver att staterna ska säkerställa att barnets bästa beaktas främst. Det innebär att inga andra intressen – vare sig ekonomiska eller politiska, vare sig hos adoptanternas eller ursprungsföräldrarnas – får ta över eller ens jämställas med barnets. Här har socialtjänsten, adoptionsorganisationerna och den ansvariga myndigheten MIA ett stort ansvar för att detta efterlevs.

Antalet inhemska spädbarnsadoptioner i Sverige är ytterst begränsat, med knappt ett 20-tal adoptioner per år. Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA, uppger samtidigt att sedan 1969 har ungefär 49 000 barn kommit till Sverige genom internationella adoptioner och att det varje år kommer cirka 800 barn till Sverige genom adoption. För att underlätta internationella adoptioner infördes 1988 ett adoptionsbidrag på 20 000 kronor, utifrån ambitionen att samhället skulle hjälpa till med ungefär hälften av de kostnader som då var förenade med en internationell adoption. 2001 höjdes bidraget till det dubbla, 40 000 kronor, vilket då motsvarade omkring 40 procent av den genomsnittliga adoptionskostnaden. Nu har kostnaderna ökat ytterligare och Adoptionscentrum – en av de större intresseorganisationerna för adoptionsföräldrar i Sverige – anser att genom att höja adoptionsbidraget till två prisbasbelopp skulle bidraget återigen uppgå till omkring 40 procent och genom att knyta bidraget till basbeloppet skulle en rimlig indexering samtidigt ske. I 2013 års siffror skulle detta motsvara 89 000 kronor. Detta skulle genom att minska adoptivföräldrarnas ekonomiska belastning även gynna barnet.

Utifrån barnperspektivet finns det anledning att uppmuntra till adoption, så att barn som exempelvis får börja sitt liv på ett barnhem kan få en egen familj genom adoption. Därför bör regeringen se över möjligheten att höja och indexera adoptionsbidraget.

Stockholm den 4 oktober 2012
Mikael Oscarsson (KD)	Roland Utbult (KD)

Insändare, förskolebesök och förkylning

Nu har jag precis skickat iväg en insändare till tre adoptionsorganisationer, om att kanske starta en ny namninsamling för högre adoptionsbidrag, eller göra något annat för att få upp frågan på dagordningen. Jag vet inte - kanske de redan har gjort mycket? Men jag tror att frågan går att uppmärksamma mer, över huvud taget tror jag att det går att uppmärksamma adoption mycket mer. Barnen finns, alldeles för många, väntande föräldrar finns. Vi får se vad som händer nu, men det känns som ett uppdrag för min del är avslutat; jag har inte mycket ork till någonting mer än jobb och familj nu. Nu får organisationerna svara och så får jag se vad nästa steg blir.
I dag var pappan och Lillsmurfen på den förskola han ska starta på om två månader, om allt går som planerat. Det känns lite konstigt att han är så stor, att lämna honom. Men jag vet att han behöver det, han behöver leka och träffa fler jämnåriga. Han är trygg med oss och behöver annan stimulans. Och vill han vara hemma kan han vara det eftersom jag kommer att vara hemma igen.
I dag gick jag hem efter lunch. Förkyld, igen som sagt. Inte kul. Får se hur jag gör i veckan. Jag ska bara jobba fyra veckor till - ofattbart och lite konstigt att bara komma in och vända på jobbet. Men livet är livet. 

Blir snart insändarskribent

Nu är det dags att ta tag i saker och ting - har just börjat på ett brev till adoptionsorganisationerna om min namninsamling för högre adoptionsbidrag - och vill veta om vi, många tillsammans, kan göra något för att väcka frågan. Kanske tar tid, men om vi är många kanske vi hörs bättre.
Nu är det läggdags. God natt!

Förlossningsbrev

Nu har jag varit duktig och skrivit ett så kallat förlossningsbrev, som sjukhuspersonalen ska läsa, så att de vet hur jag vill ha det. Har fått tänka igenom vilka smärtstillande medel jag kan tänka mig, vad jag har för förhoppningar och vad jag är orolig för.
Kan fortfarande inte låta bli att jämföra med adoptionen - tänk om vi hade fått lämna ett önskebrev på hur vi ville att adoptionen skulle gå till. För det första skulle den gå fortare. För det andra skulle adoptionsbidraget vara högre. För det tredje skulle vi bara ha behövt göra en resa, inte tre. Säkert finns det fler önskningar som jag inte kommer på nu.
Men en förlossning och en adoption är ju två helt olika saker, även om barn är slutmålet vid båda.

Vi är många som vill höja adoptionsbidraget

Det har gått nästan ett år sen jag startade namninsamling för högre adoptionsbidrag. Tiden går fort och det har varit ett intensivt år och jag hade tänkt göra mer, men har helt enkelt inte orkat eller haft den tiden.
Jag har i alla fall mejlat de olika adoptionsorganisationerna för att fråga om de kan göra något för att få frågan på riksdagspolitikernas dagordning. Ett par av dem har svarat att de inte riktigt har tid; de är för små. Men den största, Adoptionscentrum, driver också frågan. Ordföranden svarade mig för ett tag sen att några i styrelsen har mött olika politiker, bland annat Maria Larsson (KD), barnminister.
Det är bara att hoppas att allt vårt engagemang leder nånvart. För det lär komma fler barn till Sverige genom adoption. 

Därför vill jag höja adoptionsbidraget

Äntligen ska ni få reda på varför jag vill höja adoptionsbidraget:
1988 infördes ett statligt adoptionsbidrag på 20 000 kronor. Då fanns en ambition från samhället att täcka ungefär hälften av kostnaderna, vilket det då också gjorde. 2000/2001 höjdes bidraget till 40 000 kronor, men kostnaderna är i dag av en helt annan kaliber. Vi har lagt ut cirka 350 000 kronor på adoptionen, inklusive resor och hotell. Mediankostnaden för en adoption är i dag 225 000 kronor.
Adoption får inte bli en klassfråga. Om bidraget inte höjs, blir det det. Om det inte redan är det.
Jag tror att fler skulle se adoption som ett alternativ tidigare om bidraget höjdes, vilket förmodligen skulle spara pengar, ångest och tid. Dessa barn finns redan. Behovet är fortfarande stort.
Men - tänker du. Att adoptera är väl frivilligt? Ja, men ja utgår från att de flesta barn i Sverige kommer till på frivillig basis. Och som sagt, jag vill inte att adoption ska bli en klassfråga. De flesta som adopterar kan inte få barn och har redan gått igenom IVF-försök, som de kanske fått betalda från landstinget. Hur många som "faller ifrån" då, vet jag inte. En del vill inte adoptera, men många kan nog tänka sig det, tror jag. Då ska inte plånboken få avgöra.
Så tycker jag.

Mejlat till adoptionsorganisationerna om upprop för högre adoptionsbidrag

Det är vad jag gjort just nu. Vad de svarar vet jag ju inte ännu, men jag skrev att det är ganska svårt att göra sig hörd som privatperson.
Får se vad det leder till.
Nu ska jag kolla lite på OS! God afton. 

Nu har jag betalat resterande studielån med adoptionsbidraget. Tack för det staten. Men min åsikt är fortfarande att adoptionsbidraget ska höjas.

I dagarna fick jag adoptionsbidraget på 40 000 kronor insatt på mitt konto. Mitt resterande studielån var på 35 000 kronor, så jag betalade av det. Det känns ju fint, nu har staten betalat till sig själv. Men jag tycker fortfarande att adoptionsbidraget, som inte har höjts på flera år, måste upp. Mediankostnaden för en adoption är 225 000 kronor. Jag tror jag ska kontakta adoptionsorganisationerna för att fråga om de vill vara med på ett upprop. Namninsamlingen verkar ju ingen bry sig om.

Svar om adoptionsbidrag från Barbro Westerholm (FP)

Häromdagen fick jag faktiskt ett svar angånde namninsamlingen för högre adoptionsbidrag. Barbro Westerholm, riksdagsledamot för Folkpartiet och dess socialpolitiska talesperson, skriver att Statens Medicinsk Etiska Råd arbetar på en bok om assisterad befruktning. Ett av avsnitten kommer att handla om adoption som ett alternativ till assisterad befruktning. Barbro Westerholm skriver att hon är medveten om obalansen mellan kostnaden för enskilda för adoption, och för assisterad befruktning.
Hon kan inte lova något. Men jag tycker ändå att det kanske kanske känns lite bra att frågan om adoption finns på en dagordning. 

Påminnelsemejl till politikerna

Jag har inte hört något från någon av politikerna angående namninsamlingen för högre adoptionsbidrag. Nu har jag därför skickat ett påminnelsemejl. Får se om nån hör av sig. 

Namninsamling för högre adoptionsbidrag, någon?

Det är mycket väntan och tid till att fundera i dag. Just nu funderar jag på att starta en namninsamling för högre adoptionsbidrag på bloggen. Vad tror ni om det? Skulle du skriva på? I dag är bidraget 40 000 kronor per barn från staten. Jag kan säga att det inte är någonting. Vi har rest tre gånger, ätit, bott på hotell, betalat för stämplar, inbjudningar med mera. Vi har betalat för administrationen. Jag har inte räknat ut hur mycket pengar vi har lagt ner, men 40 000 kronor räcker inte långt. Det kommer cirka 900 barn till Sverige varje år genom adoption (ungefär), så jämfört med hur mycket pengar som betalas för x antal IVF-behandlingar varje år (en summa jag inte vet hur stor den är, men har hört att varje behandling kostar 30 000 kronor), tycker jag nog att adotionsbidraget kunde vara högre. Staten vill väl att folk ska föröka sig, så att det blir fler framtida skattebetalare. Kanske skulle fler kunna tänka sig adoption om bidraget vore högre. Ensamstående till exempel. Det finns mycket att fundera på, inget är naturligtvis svartvitt. Men en namninsamling att mejla till lämplig minister får det nog bli.

Surrogatmödrar, insenimation och andra sätt att få barn

Det är mycket tal om surrogatmödraskap och insenimation nu. Eller det är nog mycket tal om att få barn över huvud taget. Två tv-serier berättar om alla som i dessa babyboomstider inte får barn - deras känslor, hopp, oro, förtvivlan. Och hur de väljer att gå vidare.
En del väljer att få barn via surrogatmödrar, andra inseminerar sig och några adopterar. Vad som är rätt för en är naturligtvis inte rätt för någon annan. Alla vägar till barn är bra. Jag vill dock bara påpeka att vi i dagarna blir sju miljarder människor på jordklotet. Det finns redan massor av barn. Jag tycker därför att alternativet adoption borde lyftas fram tydligare och tidigare. Enligt egen erfarenhet och enligt vad många andra berättat, berättar ivf-läkare och annan sjukvårdspersonal inget om adoption, om det alternativet. Kanske finns det de som gör det, men jag får en känsla av att man bara ser till sitt eget, man vill inte lyfta fram några andra alternativ.
Moderaterna ska utreda surrogatmödraskap i Sverige, Centern vill arbeta för att ensamstående kvinnor ska få insemineras i Sverige, men riksdagen säger nej.
Det är också så att vid en direkt fråga säger de flesta riksdagspartier (om Sverigedemokraterna och adoption finns en del att läsa på nätet, men före 2010 satt de inte i riksdagen och det var de aktuella riksdagspartierna som fick frågan) att de ska arbeta för att höja adoptionsbidraget. Men sedan händer ingenting. Jag har i alla fall inte märkt något. För många ensamstående som funderar på adoption kanske bidraget på enbart 40 000 kronor är för lite, eftersom det oftast kostar ett par hundra tusen att adoptera.
Det är bra att det talas om olika vägar att få barn. Det är bra att man får tre betalda ivf-försök, upp till en viss ålder, men jag tycker att man borde tala om alla möjliga sätt att få barn, att alla som arbetar med barnlösa borde göra det. Jag tycker att de olika kostnaderna ska sättas i relation till varandra. Självklart är det så att det inte bara är från Sverige folk vill adoptera, självklart beror det också på barnens födelseländer hur lång tid det tar att adoptera. Och en massa andra saker, det finns inga enkla svar.
Men jag skulle ändå önska att vi talade mer om adoption som en möjlighet att få barn. Barn som redan finns, som behöver ett hem och en familj och som bara väntar.