I dag för fem år sedan i Ryssland....

Om jag hade vetat allt jag vet nu den 14 december 2011. Om jag hade vetat hur många pannkakor jag skulle grädda. Hur många snorpapper jag skulle slänga. Hur många gånger jag skulle få jaga och hur många konflikter det skulle bli. Om jag hade vetat vad jag vet nu. Hur mycket matvägran som kan finnas. Hur många misstag jag skulle göra. Hur otillräcklig jag är. Hur mycket oro. Hur svårt det är. Hur tidigt du skulle vakna, vardag som helg, året om. Hur svårt det ibland skulle vara att lämna i förskola och skola. Hur mycket jag skulle bli klättrad på. Hur många volter i soffan.
Hade jag vetat det den 14 december 2011. Hade jag gjort om det? Ja.
Den 15 december 2011 förändrades vårt liv totalt. Tack. 

Pulka, kalas och efterlängtad Rysslandsträff

Helgen har bjudit på fullt ös: en stunds pulkaåkande i solsken i går, sen hem och sova innan det var dags för kalas hela eftermiddagen. Lillsmurfen vaknade klockan 4 (!) på morgonen i går och somnade nog inte om så hemskt länge. Alltså behövde han sova, sen var det kalas på ett lekland i tre timmar! Hoppa, klättra, springa, fika lite, springa mer.
I dag tog vi en promenad till affären och sen åkte vi på en efterlängtad träff för familjer med barn födda i Ryssland - en del bor här, andra bor lite här och var. Ett av barnen var fött i Litauen, ett (Lilla A) i Sverige, resten i Ryssland och det var säkert 15-20 barn med familjer som kom. Så roligt att äntligen få träffa några av dem man bara träffat på nätet förut och roligt för barnen. Lillsmurfen har ju sin kompis M som också är född i Ryssland, som vi träffar "jämt", och det är upp till honom om han vill ta reda på mer om sitt födelseland och åka tillbaka dit en vacker dag. Det vet vi inte nu, men därför känns det viktigt att tala om Ryssland då och då, att hålla historien levande, så att han vet att hans historia och hans födelseland finns. Häromdagen frågade han "hur ni gjorde med mig" när han föddes - kom han också ut från min mage genom ett streck (Lilla A föddes med kejsarsnitt)? Vi var inte där när han föddes. Han såg lite besviken ut, men pappan försäkrade honom om att alla får familj på olika sätt; en del genom magen, andra från ett flygplan, andra åker bort, andra är två mammor eller två pappor och kanske får barn med varandra.
Det är bra att han nu har träffat fler som han kan dela sin historia med. 

En vecka, tre vab-dagar, 40 graders feber. Och lite tjafs. Och åsikter om adoptionsbidraget.

Ja vilken vecka. I måndags ringde förskolan och sa att Lilla A var hängig. Pappan hämtade, hon hade feber och sov i två och en halv timme på dagen. Tisdag, onsdag och torsdag var jag hemma med henne. I torsdags morse cyklade jag med Lillsmurfen till skolan, men han ville absolut inte att jag skulle gå, släppte inte mig och sa att han var yr och hade ont i huvudet. Mycket riktigt: febern steg på honom hela dagen; på kvällen hade han nästan 40 grader och kräktes, stannade hemma även på fredagen men blev hela tiden bättre. Och tur var väl det, för i går hade vi hans sexårs-kalas på en 4H-gård bland djur, ballonger och glass. Mycket lyckat! Jag älskar naturen och skogen mer och mer. I helgen har han sagt att han tycker att det är svårt med bokstäver och i dag sa han att inget i skolan var roligt, inte ens fritids. Det är förstås inte sant, men det är helt ny ordning för honom, kompisar han ännu inte har lärt känna, sitta stilla, räcka upp handen, skriva bokstäver, ha idrott och hälsa och musik. Båda gillar han, han är en väldigt bra klättrare och en väldigt bra sångare. Men det är mycket nytt och ibland svänger hans humör - och mitt med. Men jag ska försöka att bara ta det lugnt.
I dag var vi på Lida friluftsgård på Friluftsfrämjandets aktivitetsdag och jag säger det igen: som jag älskar skogen. Mindre stress, mer utrymme, färre konflikter, alla är mer på lika villkor, vilka kläder man har spelar ingen roll bara de är praktiska. Grilla korv, rulla pinnbröd, dricka varm choklad och få frisk luft. Tack Gösta Frohm. Jag får energi, jag kopplar av, känner mig mindre stressad.
Den här veckan har jag också förstått att det finns adopterade som vill att staten ska betala ett bidrag för att de ska kunna söka sina rötter. Jag har full förståelse för att man vill söka sina rötter, till det har alla rätt, men jag konstaterar bara att där är vi inte ännu. Vi har heller ingen aning om hur mycket Lillsmurfen vill ta reda på. Men det vore spännande att få åka till Ryssland med honom. 

Lillsmurfen och jag

I dag var det skolstart. På riktigt tänker jag inte skriva, för fritids är också skola och nästan viktigare, i alla fall minst lika viktigt. Viktigt att lära sig leka, vara med i gruppen, behandla alla med respekt, lära sig om olikheter. Men i dag var det läsårsstart för Lillsmurfen och jag var med på förmiddagen. Tänk vad han har blivit stor! Han blev uppropad av rektorn i matsalen, tillsammans med alla andra förskoleklassbarn, ettor, tvåor och treor. Jag frågade om det var kul, men det var det inte, sa han, för man fick bara sitta och vänta. Rasten var kul däremot, och att sjunga. Jag sjöng med. När jag gick till jobbet ville han inte att jag skulle gå, så klart, så nu har jag lovat att vara med en hel dag nästa gång.
När han la sig berättade jag som vanligt historien om bebisen som föddes i Ryssland. Fast den kom in på en massa annat, som att man inte kan hoppa nerför en brant och bara ta emot sig med lillfingret.
God kväll. 

"Alla i hela världen var födda i Ryssland. Men vi förstod varann för vi pratade svenska."

– Mamma, vi säger att alla barn var på bebishuset i Ryssland. W och S också. Till och med M. Men vi pratade svenska så vi förstod varann.
– Var alla där?
– Ja, alla i hela världen. Kan inte du berätta hela historien?
– Det var en gång en bebis som....
– Men jag var rädd för att ni inte skulle träffa mig igen.
– Var du rädd för det när du var på bebishuset?
– Ja.
– Men sen kom vi ju och hämtade dig och åkte hem till Sverige.
– Ja, fast jag trodde inte att jag skulle få mat.
– Men det fick du ju.
– Ja. Och sen hämtade ni mig och vi kom hem till Sverige.
– Minns du bebishuset?
– Nej. Men alla var födda i Ryssland och bodde på bebishus. 

" För Lilla A fanns ju inte då. Var hon död?"

- Det var en gång en bebis som bodde i ett bebishus i Ryssland. Där hade han det jättekul med en massa andra bebisar. En dag kom mamma, pappa och Storasyster och hälsade på honom för mamma och pappa skulle adopterade honom.
- För Lilla A fanns ju inte då. Var hon död?
- Nej.
- Eller nej, hon var som Jenny.
- Jenny?
- Ja, i Insidan ut. Alltså hon var som ett ägg. Sen föddes hon.
- Ja.
- Det var som på Naturhistoriska museet, då såg vi ägg och bebisen som föddes efter en, två, tre, fyra, fem, sex månader tror jag.
- Efter nio månader.
- Ja, nio, tio månader. Fortsätt historien.
- Historien?
- Ja, vad hände sen?
- Sen kom vi hem och då var du femton månader. Jag orkar inte berätta mer för jag håller på att somna.
- Håller du verkligen på att somna?
- Ja.
- Jaha. Sen blev hon två år och de lekte. Sen blev hon tre år, minns du det, och hon fick ett tåg med extra räls för det behövdes mer räls. Jag fick jättemycket räls.
- Mmm. Nu får du blunda och slappna av.
- Okej. 

"Är Ryssland ett annat land?"

– Mamma, berätta min historia.
– Det var en gång en liten bebis som bodde i ett bebishus med en massa andra bebisar.
– Gjorde jag verkligen det?
– Ja.
– Varför?
– Din Rysslandsmamma kunde inte ta hand om dig så du fick bo på ett bebishus.
– Varför då?
– Jag vet inte.
– Är Ryssland utomlands?
– Ja.
– Är M utomlands?
– Nej inte nu längre, hon har kommit hem. Hon är ju också född i Ryssland.
– Jag vet, kan vi leka med henne?
– Ja.
– Bor morfar utomlands?
– Nej, han bor i Växjö.
– Berätta mer!
– Sen kom mamma, pappa och Storasyster och hälsade på och vi blev så glada! Och du åt kex och somnade i pappas famn. Sen kom vi två gånger till och kom vi hem precis före jul för fem år sen och Storasyster blev så glad! Efter jul kom mormor och sen morfar och på våren åkte vi till Kalmar och hälsade på kusinerna. Sen julen efter kom Lilla A. Hon föddes i Huddinge.
– Är England utomlands?
– Ja, och Finland och Norge och Danmark och Lettland. Om man bor i Sverige alltså, då är de länderna utomlands.
– Och en gång åt jag tio korvar, tio stycken! Kommer vi att åka till England igen?
– Ja, flera gånger förmodligen.
– Okej, god natt.

I dag för fem år sedan fick vi det magiska samtalet....

"Hej, det är från Barnen framför allt. Nu har vi en pojke till er."
Mer magiskt kan det inte bli. (Att vänta barn och att få barn är precis lika magiskt oavsett om man får dem från magen eller genom ett telefonsamtal från ett annat land. Trust me.) Efter en del turer och en del bedrövelser, fanns han. Han var vår. I dag har han lekt hela dagen lång i sol och blåst och om några veckor börjar han fritids.
Ryssland stängde något år senare som adoptionsland, trots att det finns uppåt en miljon barn där som skulle behöva få ett hem, en familj. Vilken gigantisk problematik. Vilken tragedi för barnen. För det är för barnens skull som adoption behövs; jag vet att det finns en massa olika och kluvna och förbjudna känslor och tankar runt adoption, men för de flesta adopterade blir livet bra. Många barn behöver en helt vanlig familj med kärlek och småtjafs och tandborstning. De barnen finns. Jag hoppas att alla som väntar på det magiska telefonsamtalet snart får det. 

Hur ska det gå för de ryska barnhemsbarnen?

På Facebook finns en grupp som heter Children of the state, som handlar om flera hundra barn födda i Ryssland, boendes på barnhem och som väntar på att bli adopterade till USA. Det är bara det att Ryssland inte tillåter adoptioner till USA längre (ej heller till Sverige). Många av dessa barn hade träffat sina föräldrar när "bannlysningen" kom.

Det går säkert att säga mycket om adoptioner. Men vad ska hända med alla de barn som finns på barnhem? Adoptioner är ju till för deras skull. Bara i Ryssland finns flera hundra tusen barn på barnhem. 

Och i FN har det uppdagats fler sexuella övergrepp på barn i konfliktområden, utförda av FN-personal. Jag kan inte riktigt ta in allt. Jag går till lekparken och gungar med de finaste små människorna i världen och försöker att inte tänka på hur många andra barn har det. 

Födelse, död och vab

I morse på väg till förskolan frågade Lillsmurfen hur stor, eller rättare sagt liten, man är när man föds. Han sa också att han föddes i Ryssland för tre månader sen. Han visste inte exakt hur han fick ihop det med att han är fem år, men det är roligt att han funderar. Han funderar också mycket på döden just nu, hur gammal man är när man dör, om alla ska dö, att han inte vill dö. Han pratar också väldigt mycket och har svårt att klä på sig ytterkläderna på morgonen och äta upp sin mat när det är middag. I går reste jag mig från bordet och sa att vi var klara. Då åt han upp bums. Och i morse gick jag ut med Lilla A. Då klädde han på sig och kom på en gång.

Vi var på tre-årskontroll med Lilla A, allt såg bra ut. Sen åkte vi till förskolan och både i går och i dag var hon väldigt ledsen när jag gick därifrån. Det brukar hon inte vara. I eftermiddags ringde de och sa att hon var hängig, så jag hämtade dem tidigare och i morgon blir det vab. Pappan är dunderförkyld. Nu börjar det, men jag är tacksam över att hösten var så vab-fri som den var. 

"Jag har också varit i din mage, mamma"

I dag kom de magiska orden "Mamma, jag har också legat i din mage." Om vi hade varit en familj där allt hade flutit på ungefär som det brukar, hade jag kunnat säga: "Ja, det har du, du och Lilla A." Men nu är vi ingen "normal" familj (okej, de första som känner sig normala räcker här upp en hand) utan en fantastisk familj (ha ha), så jag fick säga "Nej, du har vuxit i våra hjärtan och vi hade längtat och längtat när du kom till oss i Ryssland. Du har legat i en Rysslands-mammas mage och Lilla A har legat i min mage."

Vi närmar oss. Han såg glad ut. 

"Är jag adopterad, eller?"

Ordet adopterad har vi nog inte använt så mycket; jag vet att jag har använt det när jag berättat för någon om Lillsmurfens bakgrund, men inte i samtal med honom. Han vet att han är född i Ryssland, att han bott på ett bebishus, att vi träffade honom på sommaren och kom hem före jul. Nu börjar han förstå mer och mer, även av sin egen bakgrund. I dag blev han sur för att han inte har bott i huset lika länge som Storasyster. Han undrade också varför vi har pengar när andra har krig. Det kan man verkligen fråga sig.

Det är roligt och spännande att vara med på den här resan och jag tänker mer och mer på varför det är viktigt med en bra anknytning. Mer om det en annan gång. Nu ska jag sova. I kväll var vi förresten på en föreställning med en marockansk nycirkusgrupp, inbjudna av Cirkus Cirkör. Bra! 

Gud, pepparkakor och adoptions-ja

I dag för fyra år sen gick adoptionen igenom. Lillsmurfen var vår! I dag firade vi med att baka pepparkakor med hans trogna lekkamrat M, också hon född i Ryssland. Firade att vi känner varandra, firade att vi har varandra, firade att våra barn är våra. Eller egentligen var det inte alls därför vi träffades, men man kan ju tänka så i efterhand, för det är sannerligen värt att fira! 

I går hade vi en hemmadag, i dag var vi först i kyrkan (halvtråkigt men roligt med tomte efteråt som gav barnen godis). Jag vet fortfarande inte exakt vad jag tror, men tycker att kyrkan är en bra plats för möten mellan generationer och för medmänsklighet, i dag såg jag anslag om att hjälpa hemlösa EU-migranter och att fira jul i gemenskap, till exempel. Sen åkte vi till kompisen och hennes mamma och bakade, lekte, fikade och skrattade. Fullt ös. Mamman är lika trött som barnen. Men hon ska nog titta på tv en stund. God kväll. 

Plötsligt säger han: "Jag minns inget från Ryssland. Jag vill åka dit."

Häromkvällen började vi titta på filmen Annie (men tittade inte klart), om Annie som bor på barnhem. Lillsmurfen, fem år, som vet att han är född i Ryssland och har bott på ett bebishus, säger: "Jag minns ingenting från Ryssland. Jag vill åka dit och kolla."
Jag vet inte, men jag tycker att det är ganska avancerat för en femåring att säga så, eller har jag fel? Är det bara jag som stolt mamma som tycker det?
"När du blir äldre kan vi göra det", sa vi. Sen pratade vi inte mer om det. Spännande att vara med på hans resa. 

Tänk om alla de här ryska barnen kunde få föräldrar

Tänk om allting var annorlunda. Tänk om det gick att prata om adoption i Ryssland, tänk om alla barn med funktionsnedsättning fick växa upp i sina familjer. Tänk om inga barn skulle lämnas tillbaka till barnhemmen efter några månader.
Ja, tänk om det var så. Tänk om Ryssland var ett land man kunde adoptera från i dag. Tänk så många fler barn som kunde få ett hem. Läs mer här 

Fyra år senare: snart klar

När Lillsmurfen kom köpte jag denna bok, en "ditt-första-år"-bok för adopterade. Mer om hur föräldern/föräldrarna fick det magiska telefonsamtalet från ett annat land om att de har ett barn, än om din första tand. Nu börjar jag äntligen bli klar och inser hur otroligt mycket som har hänt i allas våra liv de senaste åren. I dagarna är det fyra år sedan vi kom hem från vår första resa till Ryssland. Resten är historia, som det heter. 

Nu har värmen kommit och i fredags kväll badade vi. I förmiddags var jag och barnen i lekparken en och en halv timme. Snart ska vi till Lillsmurfens kompis för ännu en lekfylld eftermiddag. Och första veckan i förskolan har gått alldeles utmärkt. 

Nästan som syskon

Vilken dag! Vilken aktivitet! Mamma, jag och barnen åkte till stan klockan elva i förmiddags, åt lunch på berömt hamburgerställe, köpte skor till Lillsmurfen, träffade vänner och fikade på Kulturhuset där det var fullt av folk. Klockan fyra gick vi på fredagsdans, i dag var det flamenco och barnen lärde sig att klappa, stampa och säga ol'e. Kul! Innan vi åkte hem köpte vi wienerbröd till Storasyster som har namnsdag, åkte hem, åt och la barnen som somnade på fem minuter. Inte ens Lilla A har sovit på hela dagen, det är nog första gången i sitt liv hon inte har sovit på dagtid. Är man envis och nyfiken så är man.

Dagens finaste var när en tjej på Kulturhuset frågade om Lillsmuren och hans kompis var syskon, för att de lekte så bra ihop (precis som att syskon alltid leker bra ihop, men det var ändå fint). Det är den kompisen som vi har träffat mest av alla skulle jag tro, sen Lillsmurfen anlände till vårt liv. Hon är också född i Ryssland och från första stund har de lekt bra med varandra. De liknar dessutom varandra. Flera gånger har jag och hennes mamma tyckt att de skulle kunna vara syskon. Man kan nog säga att de är det. Det känns bra, på ett dubbelt sätt liksom. De har ju gjort samma resa in i våra liv. 

I dag anlände häckväxterna från gårdagens bildgåta. 

Nu ska jag hänga upp gardiner i lekrummet. God afton. 

"Mamma, berätta Lillsmurfen-historien"

"Det var en gång en bebis, som bodde i ett stort land som heter Ryssland. Där bodde han med en massa andra bebisar. Mamma och pappa var hemma i Sverige, med Storasyster. En dag ringde en tant och sa: "Nu kan ni åka och hämta er lilla bebis". De blev så glada och åkte dit och träffade Lillsmurfen. Sen fick de åka hem, men sen fick de åka en gång till. Då hade Lillsmurfen vuxit. Sen fick de åka en tredje gång, de åkte flygplan och fick åka länge. Den gången fick Lillsmurfen följa med hem och alla blev så glada. Storasyster blev också glad. Sen levde de lyckliga i alla sina dagar." 

Och han bara skämtar

Herr president i Ryssland har varit borta från offentligheten några dagar. I dag skämtade han tydligen om sin frånvaro. Jag tycker att han borde sluta skämta och börja jobba för barnen i landet som behöver föräldrar.
För jag kan inte sluta tänka på en mening som vår adoptionsorganisation Barnen framförallt skrev i sitt senaste nyhetsbrev: Barn har rätt till föräldrar. Föräldrar har inte rätt till barn.
Tänk, att det är så det är. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn, men det är en mänsklig rättighet att växa upp i ett kärleksfullt hem med förälder/föräldrar som ser till ens allra bästa och som älskar en. Alla gör inte det. Tänk om alla kunde få göra det.
Länkar till en fin blogg som bland annat skriver om detta: http://www.fotosidan.se/blogs/chasid/sondagsreportaget-de-glomda-barnen-i-ryssland.htm

I dag hade jag tänkt skriva något om mänskliga rättigheter. Men så hände Paris.

Just nu är det många tankar som far omkring. Det lilla livet mot det stora: Barnens utveckling, deras frågor, deras trötthet efter första dagen i förskolan på drygt två veckor. Storasysters ambition att höja betygen. Det politiska livet i Sverige, adoptionssituationen i Ryssland med flera länder. Mänskliga rättigheter, krig, ockupationer, skratt, högläsning, jobb och att få ihop vardagen. Glädje över en gammal kompis förlovning. Abortlagstiftningen och om det är en mänsklig rättighet att få födas.

Men jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu vill jag bara höra och läsa nyheter om det som hände i Paris tidigare i dag. Omvärlden känns alltmer osäker. 

Samtidigt sitter vi i soffan och dricker te. Barnen har somnat. Just vi, just nu, lever i den bästa av världar.