Hallå, vi finns

Ibland undrar jag om Lilla A kommer att ha kompisar i vårt närområde. Hon är senare i utvecklingen och hon ser inte ut som alla andra. Många vet inte vad Downs syndrom är. En del barn glor och en del föräldrar vet inte heller vad Downs syndrom är.

Andra sekunden känner jag mig inte alls orolig, för det finns både barn och vuxna som vet vad Downs syndrom är, och Lilla A är väldigt social och orädd. Dessutom verkar det som om hon än så länge kan hänga med på det mesta, så egentligen tror jag inte att det kommer att bli några stora problem. Annorlunda. Men inte problem. (Och vem bestämmer egentligen vad som är annorlunda?) 

Nästa vecka börjar en ny tv-serie som heter Hallå, vi finns också. För det gör vi, alla vi som inte exakt faller in i de snäva ramarna som vi har skapat åt oss själva. Vi finns. Vi tar plats. Vi syns. Alla är inte vita medelålders män, tro det eller ej. 

Och i dag hade vi kalas med Lilla A:s Tittut-kompisar. Det är så skönt att vi har varandra. Tacksam.