Mellanrumsbarnen

 Om man har barn och träffar andra som har barn, jämför man dem gärna. Kanske omedvetet, men det brukar bli så. Man frågar om längd, tal, vikt, begåvningar, kunskaper. Man vill inte att barnet ska avvika. I alla fall tror jag att det är så. Eller så vill man veta att det utvecklas enligt något slags snittkurva, för att annars kanske sätta in något slags hjälp.
Men senaste tiden, faktiskt de senaste åren, har jag tänkt på att jag gillar mellanrummen mer och mer. Som att vänta på grön gubbe vid övergångsstället. Eller när det fortfarande är vinter, men börjar bli vår. När det fortfarande liksom finns chans att slappna av.
Eller när man får ett barn som ställer sig utanför de där snittkurvorna (jodå, visst finns det längd- och viktkurvor för barn med Downs syndrom också), som kommer att utvecklas i sin egen lilla takt, lära sig mycket, men ha svårt för annat. Som är mellanrumsbarn. Går inte att jämföra, behöver inte jämföra dem med andra hela tiden.
Visst är det en omställning och visst är det mycket oro. Också. Visst kommer det att bli annorlunda. Och cool är jag definitivt inte hela tiden.
Men jag gillar mellanrum, pauser.