Det gäller att ta vara på de små stunderna

I morse var det vitt på marken igen. Aprilväder redan i mars, känns inte bra. Förra veckan kom våren och i går kunde jag och Lillsmurfen vara ute en stund i vår sandlåda. Annars var helgen full av aktiviteter, i lördags var jag och mina små på lekland med en kompis, i går var vi i kyrkan nästan hela dagen, så att njuta några minuter i solen var otroligt skönt. Jag hade tid att blunda och slappna av. Han börjar bli stor och kan leka mer och mer själv, även om det förstås är mycket passning fortfarande.
Nu jobbar jag heltid. Det kommer jag med stor sannolikhet att göra även de närmaste åren. Dagarna blir ganska långa, tycker i alla fall jag, även om jag inser att det är såhär många har det. Träffas en liten stund på morgonen och ett par timmar på kvällen. Men nu är det så för oss, om pappan ska plugga, vilket vi hoppas, är det han som kommer att ta den mesta markservicen med barnen. Jag hoppas kunna ta ledigt enstaka dagar för att ha tid att bara vara hemma. Även om det ibland är jobbigt och intensivt att vara hemma med två småbarn. Men tiden kommer aldrig tillbaka. Det gäller att passa på. De senaste dagarna har jag funderat på hur mycket det faktum att Lillsmurfen är adopterad påverkar vår relation, eller hans trygghet snarare. Ibland funderar jag på hur mycket det faktum att hans lillasyster är funktionsnedsatt kommer att påverka honom. Saknar han sin mamma mer, får han för lite uppmärksamhet, kommer Lilla A att ta alltför mycket tid, tid som också han ska dela? Eller är det jag som saknar honom? Är det jag som har dåligt samvete för att det är jag som just nu jobbar heltid, när jag egentligen vill vara mer med mina barn? Behöver de mig mer?
Många frågor. Jag tänker också på min kollega med större barn som säger att man behövs faktiskt även sedan.
Under tiden försöker jag att ta en liten bit i taget.