Jag har varit med om en del omvälvande händelser i livet, men ingen som den här. Det går inte att jämföra med något, det går utanför allt. För det uppfyller en helt, det tar hela livet i anspråk.
Man kan absolut leva ett fantastiskt toppenbra liv utan barn, det är faktiskt både jag själv (fram tills nu) och många jag känner bevis på. Det är slitigt att ha barn, det är oroligt och ibland blir man galen på dem. Man måste hela tiden sätta någon annan än sig själv i första rummet.
Jag är jättetrött och jag har inte hittat någon bra rytm ännu, jag är fortfarande förvirrad ibland. Det är fruktansvärt intensivt att komma rakt in i 1,5-årsåldern med ett barn som går själv och är nyfiken och vill ta reda på allt och lär sig ord och gester och vilka lådor man får dra ut och vilka man inte får dra ut - men behöver bevakas hela tiden.
Men när jag tänker på att han varit vår i bara en månad, måste jag säga att han är fantastisk. Han är fantastik för att han är han, han är fantastisk för att han lär sig så fort. Men också för att han klarar sig så bra, för att han är så tillitsfull och trygg. Jag har aldrig varit med om någon som så helt hämningslöst litar på mig. Vår son är både intelligent och har humor. Han är jordklotets bästa barn och nu är han vår.
Jag är trött och förvirrad och frustrerad ibland - men när jag får det där leendet, den där blicken, när han pussar mig genom att öppna munnen och blöta ner hela mitt ansikte med saliv och snor och ser totalt lycklig ut. Då är det värt allt.
Tänk att han blev vår. Det är klart att det var meningen.
Och tänk att så många föräldrar faktiskt just nu känner så - att de har jordklotets bästa barn, att det faktiskt finns många väldigt älskade barn. Det är också fantastiskt!
Visst är det märkligt att vi alla får just det barn som är menat för oss, att vi oftast knyter an till varandra och blir en familj, genom kärleksband och kärlekshandlingar. Vi har inga blodsband som gör oss till familj, men vi har kärleksband som ger precis samma sak och det är stort och ett mirakel! Jag vill bara önska er lycka till på er färd. Jag minns den perioden som du är i nu, som tungt, svettigt, förälskelse, förvirring, fantastiskt och en stor magisk bubbla, där bara vi tre rymdes. En helt underbar och urjobbig omställning att bli mamma, klara av att vara yrkesarbetande och hinna med en relation till maken också. Jag var tvungen att söka mig ut och började att sjunga i kör, för att kunna andas ut, ansvaret och omställningen tog sin tid.När de andra barnen kom var det jobbet redan gjort då var det mer att finna rutiner för hur man skulle hinna med allt jobb som blev.
SvaraRaderaJag önskar er all lycka!
Tack!
SvaraRadera