Som i Lettland på 40-talet?

Det händer en massa nu kring fosterdiagnostik, eller rättare sagt eftersom jag är en aning intresserad av ämnet, tycker jag att det pratas en hel del om det. I radion till exempel har det debatterats. Om huruvida alla landsting ska införa det blodprov som säkrare än annat visar om sannolikheten för Downs syndrom eller andra kromosomavvikelser är stora. (Som om våra barn är reducerade till kromosomavvikelser! Ha! och Bah! Du skulle ha sett när Lilla A spelar piano, dansar, sjunger, tecknar, busar, skrattar, gungar, vinkar, gråter, skriker, går på pottan, klappar katten, äter glass, blir sur, kramas. Högst levande.) Varför ska just Downs syndrom pekas ut? Dessa människor lever ju i snitt tills de är 60 år, har vänner och dansar bugg. Jobbigt? Ja. Det är klart jag är orolig ibland. Det är klart att det kräver andra saker av en förälder till ett barn med funktionsnedsättning - men samtidigt vet vi så lite om varandras liv, tänker jag. Det är klart att det är högst allvarligt när assistansen diskuteras och skärs in och ner. Det är klart vi funderar på vad som händer om våra barn är den sista generation med Downs syndrom som föds.
Tankar. Oro. Rädsla. Ilska. Rädd att gå tillbaka som det var på 40-talet - som Glada Hudikteaterns ledare Pär Johansson skriver om i en krönika; han har precis varit i Lettland och är glad att vi i Sverige har kommit längre, så att säga. Vilket vi har, i människosyn eller hur man nu ska förklara det (det är så lätt att den som vill missförstå också gör det). Och nu gäller det alltså att vi inte backar bandet till 40-talet igen.
Och mitt i alltihop en storebror som inte alltid gillar det hans lillasyster gör (det gjorde inte min storebror heller). En storebror som har börjat läsa och i morgon fyller sju år. Livet pågår helt enkelt i högsta grad. Oavsett kromosomantal. 

Assistans, miljö och fosterdiagnostik

Jajamänsann, bara lätta ämnen tänker jag på, hela tiden! Klimathotet är akut, men bara vi får åka på våra semestrar till Thailand så är vi nöjda. En helgresa kan vi också tänka oss, då och då. Och det kan ju jag med. Men jag har ångest och jag undrar hur det ska gå när det om 30 år är risk för alldeles för varma somrar i Sverige. Då är mina barn mitt i sitt vuxna liv, fortfarande ganska unga, och ska ha helt normala liv med jobb, bostadslån och biobesök. Vattennivån kommer att höjas. Donald Trump spelar golf och åker flygplan medan folk i hans fantastiska hemland (det är säkert fantastiskt, också, jag har aldrig varit där) dör. På grund av klimatet.
Här hemma dras assistansstödet in till allt fler, som behöver hjälp i princip dygnet runt. Deras liv kartläggs in i minsta sekund och de blir utfrågade om det verkligen inte går att torka sig på ett annat, snabbare sätt, när de har bajsat på toaletten. Jo, det gör det säkert. Den som utreder går sedan hem och skiter och läser tidningen på toaletten och fastnar för en artikel och blir sittande där i tre minuter extra. Som om inget hade hänt.
Och alltfler landsting inför NIPT-testet och undrar om inte blivande föräldrar skulle vilja abortera foster med hög sannolikhet för Downs syndrom.
Själv vill jag dra i nödbromsen.
Nu får det väl vara nog?
Förutom det hade vi en fin helg med sammanlagt tre kalas - roligt, intensivt. Och fint väder! 

Är det sjukvården som vill utrota Downs syndrom?

Har varit på semester sen sist. Haft det bra. Har varit hemma några dagar och har fina dagar här hemma också. Solen och värmen har kommit (för att stanna ett tag?) och pappan har jobbat i trädgården medan jag lekt med barnen och deras kompisar; arrangerat, fixat, lagat mat, gungat. Ganska skönt, men mycket. Nu sover alla utom jag; pappan har satt upp staket och förberett för häckplantering i två dagar nu och är helt slut, Lillsmurfen vaknar i princip varje morgon klockan sex och Lilla A lite senare men leker intensivt och snappar upp saker hela tiden. Och de springer runt mellan trädgårdarna, studsar studsmatta och badar i pool och i sjö. Inte konstigt att de är trötta.
Jag är också trött, men det är rätt skönt att vara vaken själv också. Storasyster är hos pojkvän och är inne på andra veckan av tre sommarjobbsveckor.
Har funderat en del på en debattartikel om fosterdiagnostik jag läste. Har funderat på varför jag själv är engagerad - blev ju intervjuad av Smålandsposten förra veckan (hade laddat upp med en massa tankar om fosterdiagnostik men det ska bara bli ett tråkigt porträtt på mig, eller jag hoppas att det inte blir tråkigt men det är intressantare med fosterdiagnostik och alla frågor kring det). Har en fundering: är det läkarvetenskapen och sjukvården som vill ha bort Downs syndrom från mänskligheten? Är  vi för jobbiga? Kräver vi för mycket av sjukvården? Vore det enklare om det inte fanns människor med Downs?
Ja, på ett sätt kanske. De kräver ju andra insatser, inte bara av sjukvården, än av oss andra 99,9 procent. Fast vi kräver kanske en del vi också? Vi kan ju få cancer, vi kan dricka för mycket och få leverskador och krocka med våra bilar. Vi kan misshandla varandra. Downs syndrom är förenligt med liv. I högsta grad. Människor med denna kromosomavvikelse, inte sjukdom, går i förskola, skola, gifter sig, går danskurs, jobbar som fotomodeller och skådespelare. Inte alla visserligen. En del behöver stöd i sin dagliga verksamhet och kommer aldrig att ha ett "riktigt" jobb (vilka ska vi ta bort nästa gång?). Men lever, det gör de. De gungar, skrattar och läser böcker.
Ändå fick jag en känsla av att läkare (i alla fall han som skrev artikeln) vill utrota Downs syndrom och råder blivande föräldrar som gör tester att göra abort om fostret med stor sannolikhet har Downs syndrom.
Det är inte sjukvården som ska bestämma om en kvinna ska göra abort eller inte. Visst är det annorlunda att leva med Downs syndrom. Vissa gånger kräver det mycket mer av dig som förälder och av omgivningen. Men det är inte farligt. 

Vilken information är viktig att få innan man fattar beslut om att genomgå eller avstå fosterdiagnositk?

Ja jösses, vilken stor fråga. Men den har jag precis svarat på eftersom jag vill bidra till all forskning som jag känner till om Downs syndrom. En fråga var om informationen bör innefatta Downs syndrom och i så fall vilken information. Vad tycker du? Varför vill du veta om ditt barn har Downs syndrom? Varför är det viktigt? Varför är det inte viktigt? Varför ska man peka ut just Downs syndrom?
Vad jag svarade? Jag svarade att informationen om fosterdiagnostik bör förklara att den också innebär risker, att man inte kan veta ett dugg om vilket barn man får, att allt kan hända och att Downs syndrom inte är farligt. Och lite till. 

Gärna rockade sockor men först rejäl forsterdiagnostik

Kom ihåg hur glada alla var i tisdags, den 21 mars, på Internationella Downs syndrom-dagen. Kom ihåg att alla sa att olika var bra. Kom ihåg att alla sjöng (eller kanske inte alla, men många, fler än förra året) Rocka sockorna-låten. Roligt! Underbart! Tänk en verktygslåda med tio identiska skiftnycklar - den skulle vara värdelös. Olika är bra.
Kom också ihåg att fosterdiagnostiken blir vassare och vassare och att många väljer bort barn som har Downs syndrom. Jag är som jag sagt förut för abort, av tusen anledningar. Men det är också viktigt med rätt information före under och efter en abort. Downs syndrom är annorlunda, men inte farligt.
Det var härligt att så många rockade sockorna! Det är roligt, och bra, att fler människor med Downs syndrom och andra funktionsnedsättningar faktiskt syns i tv, i reklam, i samhället. Det är fantastiskt! Precis det håll jag vill att världen ska gå - mot öppenhet (och även om mycket går att åt andra hållet får vi inte sluta kämpa).
Och mer från veckan: vi hade möte med förskolechefen i torsdags, som lovade att en pedagog ska gå teckenkurs nu i vår, att en ska gå i höst och att Lilla A ska få den träning i språket hon behöver. Nu är det bara att ligga i och se till att det blir så. Kämpa vidare. Det skickar jag med till mig själv.
I går började Lillsmurfen på Strövarna, pappan var med. Själv åkte jag till badhuset med en överlycklig Lilla A. Och våren är här nu, på riktigt. Sol, cykel, våfflor och glass.
God natt. 

Fosterdiagnostik för mammans eller barnets skull?

Nu har jag äntligen sett lite grann av det seminarium om fosterdiagnostik som bland annat Svenska Downföreningen ordnade i Almedalen i början av juli - Vi har tekniken men har vi etiken?. Det är ju en oerhört komplex fråga, som panelen också var inne på - det finns inga enkla och korta svar, även om en del vill få det till det. Vi har tekniken - strunta i etiken.
Men när jag sitter och tittar blir det ändå så att det handlar om mig, om oss, om Lilla A. Kan jag se objektivt på detta? Är jag inte bara en enkel liten mamma som inte skulle ha två barn om jag inte hade fått ett med en kromosomuppsättning som avviker från den de flesta andra har? Det blir känslor. Såklart blir det känslor. Ska jag bortse från dem?
Kan jag förstå att tekniken går framåt? Kan jag ta in att abort är naturligt för de allra flesta om det visar sig att fostret på minsta sätt avviker? Kan jag se in i en framtid där fler normavvikare inte finns - autister, personer med ADHD, läs- och skrivsvårigheter, blonda, svaga, brunögda? Ja, var går gränsen? Vad vill vi veta? Vad händer med människosläktet om vi blir alltmer homogena? Kommer människan att dö ut och spelar det någon roll?
Jag vet inte. Vad vet du?
Seminariet: https://www.youtube.com/watch?v=ufM3KVAl3zM

Snart är det Almedalsveckan! Och Svenska Downföreningen är med!

Vi har tekniken. Har vi etiken? Det är rubriken på ett seminarium under Almedalsveckan på Gotland nästa vecka. Det handlar om fosterdiagnostik och det allt enklare sättet, ett blodprov, att ta reda på så mycket som möjligt om det väntande fostret. Om det har Downs syndrom till exempel.

Ja, har vi etiken? Vad är etiskt? Vad är oetiskt? Vem är oetisk och vem är etisk? Det är lätt att ha åsikter och det är lätt att döma och det är lätt att kritisera. Därför är det så viktigt att fundera och diskutera och analysera och undra. Vi valde att inte göra några tester alls. Andra vill göra tester för att eventuellt kunna förbereda sig. Alla måste välja. Men då måste man också ha information om vad det är man väljer och vad man väljer bort. 

Låt oss hoppas att seminariet väcker många tankar. 

Exakt det här ogillar jag med sociala medier

Häromdagen hände det tydligen något i vår lokala Ica-affär. Någon hade uppfört sig illa och någon annan skrev om det i den Facebook-grupp som finns för området där vi bor. Flera kommentarer, i stil med att personen som uppfört sig illa borde portas från affären, ja från hela området för tid och evighet. Jag vet inte vad som hände. Det verkade inte som om någon av alla som kommenterade gjorde det. Ett fåtal personer var där. Det är klart att man inte får uppföra sig illa. Det är klart att man inte får göra någon annan illa. Självklart. Men de som jobbar i affären får kalla på hjälp om det blir hotfullt, de som jobbar i affären har rutiner för att hantera ärenden. Tänker jag. Få personer vet ju vad som hände, men många hade en åsikt om både vad som hade hänt och vad man skulle göra med personen. Ännu fler kunde läsa om det på Facebook. Där sprids saker snabbt och de flesta tar ställning direkt: för eller emot. Bu eller bä. Snäll eller elak. Rätt eller fel. Innanför. Utanför. Dum. God. Det är det som skrämmer mig. Rykten. Det här med att döma direkt verkar ha tagit över i stället för att besinna sig och tänka efter en stund. Det finns alltid flera förklaringar. Kanske var personen som gjorde en impulsiv handling just impulsiv. Kanske hade personen en funktionsnedsättning. Kanske behövde den hjälp. Självklart måste man lära sig. Men det är precis därför jag inte läste kommentarerna efter den debattartikel om fosterdiagnostik jag skrev i Aftonbladet för ett tag sen (ett mycket längre tag sen än jag minns nu). Jag vill inte ha svartvita kommentarer. Jag orkar inte med dem. 

Det finns mycket att glädjas åt, trots allt

Världen är i krig. Flyktingkris. Miljökatastrof. Ja, vad ska man säga?

Jag gläder mig åt att en tjej med Downs syndrom är omslagsflicka som brud i en bröllopstidning, att en kille med Downs är med i en annons för Polarn och pyret. Och att fosterdiagnostik ska diskuteras på ett seminarium i Almedalen. Och att jag har planterat en solros.

Vi måste börja prata om fosterdiagnostik

Tycker i alla fall jag. Först: jag är glad att vi har aborträtt i Sverige. Sen: vad är det värsta som kan hända? Det här nya testet, blodprovet som har börjat införas, det kallas för Downs-testet. Och jag undrar: vad är det värsta som kan hända med att få ett barn med Downs syndrom? De åker ju skidor och bakar bullar som vem som helst. Nej, man vet inte vilken grad av utvecklingsstörning de har. Men, livet, man vet aldrig vad som väntar där.

Vad är nästa steg? Göra test för att se om barnet har dyslexi? 

Jag vet. Jag är hopplöst efter. Omodern. Det går väl redan att beställa det perfekta barnet. Tur att jag redan har fått mina. 

Och - omodern som jag är - kan inte alla vi som fortfarande tycker att det är intressant med saker som livsvärde, livsvillkor, mänsklighet, solidaritet, gemenskap, hjälpsamhet och rättigheter förena oss och börja diskutera några viktiga frågor? 

Kan det verkligen stämma att det inte har fötts några barn med Downssyndrom i Stockholms län i år?

När det var avslutning på Tittut för ett par veckor sedan, berättade ledarna att det inte har kommit några nya barn till dem i år, barn födda med Downs syndrom. Bara ett par barn, ett fött i år, ett fött senare hälften av 2014. Det låter märkligt om det inte skulle ha fötts några barn i Stockholms län i år med Downs syndrom. Visserligen är Tittut frivilligt, men de flesta kommer dit. Är det så att det nya fosterdiagnostiktestet redan gett utslag, så att säga? Vill vi inte ha Downs syndrom i vårt samhälle? Vad vill vi egentligen ha i vårt samhälle? Vilket samhälle vill vi ha? Vilka människor vill vi ha? Frågor man kan fundera på, eller måste fundera på tycker jag, oavsett hur många barn som går på Tittut. Jag är i alla fall glad för alla dem vi har träffat där.

I dag har Lillsmurfen och jag varit på kalas på ett lekslott. En förskolekompis till honom fyllde år och planen var att jag skulle ta med Lilla A också, men eftersom hon var dålig i går stannade hon hemma och jag måste säga att det var rena semestern för mig. Lillsmurfen sprang runt med sina kompisar och vi vuxna kunde prata och dricka kaffe i soffan. Skönt! Barnen kom bara ibland, när de var trötta eller ville dricka vatten eller gå på toa. 

Eftermiddagen ägnade vi åt altanhäng, lite vattenspridare och mycket solkräm. 

En fåtöljspaning:aborträtten kommer att bli alltmer ifrågasatt

Nu ska jag göra en så kallad fåtöljspaning: jag tror att aborträtten kommer att bli mer och mer ifrågasatt, inte minst för att Kristdemokraternas nya partiordförande har ett förflutet inom Livets ord och nyligen sparkade partiets gruppledare i riksdagen. Ebba Busch Thor vill ha människor omkring sig som tycker som hon. Det finns också en liten men växande kvinnorörelse mot abort, och en växande rörelse för att sjuksköterskor ska kunna vägra att utföra abort.

Man kanske skulle kunna tro att jag är emot allt vad fosterdiagnostik och abort heter. Det är jag nu inte, livet är alldeles för komplext för att jag ska kunna ha några bestämda åsikter om det, mer än att jag tycker att abort inte ska användas som preventivmedel, självklart, och att de som gör abort måste få samtala med professionell personal både före och efter. Bli lyssnade på. 

Jag hoppas att frågan om abort diskuteras. Vill vi att sjuksköterskor ska kunna vägra att utföra dem, till exempel? 

Adoptionsbidraget är inte höjt, folkstormen har uteblivit

För någon vecka sedan talade representanter för Adoptionscentrum med barnministern. De talade om att adoptionsbidraget inte har höjts sedan 2001, men att kostnaderna under den tiden har fördubblats. Det kostar flera hundra tusen att adoptera, adoptionsbidraget är 40 000 kronor. Adoption är en klassfråga. Endast de som har råd kan göra det. Jag skrev om detta också år 2011: http://moderbloggen.blogspot.se/2011/11/adoption-en-klassfraga.html
Jag läser också att Adoptionscentrum talade om det underliga i att den äldste i ett adoptivföräldrapar får vara max 43 år, medan den äldste i en IVF-behanlding får vara 56. Detta är svåra och stora frågor, precis som frågan om fosterdiagnostik (ibland önskar jag att jag valde att enbart blogga om matlagning, trädgårdsarbete, vad barnen åt till frukost och vilka lekar de leker och hur gulliga de är när de sover). Men för den skull ska man inte låta bli att tala om dem; tvärtom. Det är endast genom att föra upp dem på dagordningen som vi kan få en ändring. Om det är så att vi ser olika på adoptivföräldraskap och IVF-behnadlingar är det bra att tala om det och fundera på varför. Om det är så att vi tror att framtiden är full av förbeställda barn som genom fosterdiagnostik garanteras inte ha några som helst avvikande gener, kromosomer eller beteenden, är det viktigt att vi talar om det.
Vill vi ha det så?
Vad tycker du? Och varför?
Okej, lite om dagen: jag jobbade igen. Pappan var hemma med Lilla A, hon var en aning hängig, så jag ringde till den mobila enheten på sjukhuset när jag kom hem men vi avvaktar till i morgon. Jag tror hon blir lite hängig av penicillinet och hon åt och drack lite innan hon somnade. Min pappa kom för att stanna över helgen, Lillsmurfen och han lekte lite, läste och vi åt. Det regnade. Jag plockade in disk i diskmaskinen, gick ut med soporna, sövde Lilla A och nu är det afton. 

Idioterna kan tala för sig själva

Det finns många elaka människor i världen. Det finns också många kloka, som inser att samhället måste vara till för alla, för att det helt enkelt blir bättre då. Jag blev nästan liksom skadeglad när jag för ett tag sedan fick reda på att det under år 2013 föddes 176 barn med Downs syndrom, fler än det någonsin har gjort, om jag kommer ihåg rätt. Jag vet inte om skadeglad är rätt ord, men det kändes så, mitt i den här debatten och det här samhällsklimatet där det erbjuds ett blodprov för att ta reda på om fostret man bär har någon kromosomavvikelse. Nu vill jag förstås inte att alla ska ha en kromosomavvikelse - men det är heller ingen risk, med tanke på att det ändå föds ungefär 100 000 barn per år i Sverige, eller något liknande. Jag är heller inte emot fosterdiagnostik.

Men jag vet att alla de barn som föds nu med någon form av funktionsnedsättning, har mycket större chans att ha ett bra liv än tidigare generationer. Deras föräldrar är mer pålästa, läkarvetenskapen vet mycket mer om dem, lärare och habilitering vet vilket bra liv det går att ha och tror på de här barnen (alltså, nu vet jag att det finns dåliga exemplar av både föräldrar, lärare och läkare, men generellt sett). De själva kommer också att kräva sin rätt. Nu är det dags. Ett samhälle för alla, efter vars och ens förutsättningar. Nu finns ingen återvändo - det är det jag måste jobba för, tro på och peppa mig med. Jag tar för givet att alla får plats. Så det så. 

Magsjuka, Bvc, delningar

Häromdagen kollade jag och en kollega på min debattartikel om fosterdiagnostik från i höstas. Den låg kvar och enligt en uppgift under artikeln hade den delats 3 600 gånger på Facebook. Det verkar otroligt, särskilt om det stämmer. Tänk att så många är intresserade av fosterdiagnostik - är det bra eller dåligt, så att säga? Bra att det diskuteras i alla fall, men jag måste säga att jag inte riktigt förstår argumentet att "dessa människor kostar pengar och var kommer de pengarna ifrån? Träden?" (Det var faktiskt en som hade skrivit så i kommentarsfältet. Ja, vi kan sluta betala skatt över huvud taget. Då skulle vi inte ens kunna åka lokaltrafikbuss och den åsikten kan man antagligen också ha. Tänk så mycket pengar vi skulle ha om vi kraftigt vidtog åtgärder för att kraftigt minska till exempel alkoholrelaterade olyckor och sjukdomar (det görs säkert mycket, men kostnader för just alkoholrelaterade sjukdomar och olyckor är typ jättehöga). Bara en tanke.

Häromdagen var vi på Bvc med Lillsmurfen för att mäta och väga och prata om mat. Jag är egentligen inte så orolig längre, eftersom han både äter och växer på längd och i vikt. Men det är bra att kolla. Om ett par veckor ska vi till Södertälje sjukhus igen, för att kolla hans halsmandlar. Han tog bort en polyp för ett par år sedan och vi misstänker att han behöver ta bort halsmandlarna nu. 

Och nu är det fredagskväll igen. På söndag skulle vi äntligen ha träffat ett par kompisar igen som vi inte har träffat på ett par månader, men i dag ringde de från förskolan och sa att Lilla A blivit magsjuk igen. Ännu en lugn helg väntar. 

Nu har radion ringt igen

Radion hörde av sig. Programmet Människor och tro ska göra ett avsnitt om fosterdiagnostik och intervjua människor (fler än jag tror jag) om deras känslor och omgivningens reaktioner när beskedet om att barnet hade en funktionsnedsättning kom. Bra att det tas upp, kul att jag får frågan. I morgon ska jag intervjuas och jag tror det skulle sändas nästa vecka. Nu däremot, ska jag snart sova. 

Vilka väljer vi bort?

Det är svårt det här, eftersom jag inte är emot abort. Det finns helt enkelt för många skäl till abort för att vara emot, tycker jag. Men samtidigt är det ju ett faktum att en abort är att välja bort. Jag har skrivit om det förut, men eftersom jag då och då funderar på det, skriver jag om det igen. Hur långt kan fosterdiagnostiken gå? Vilka är det som inte passar in? I går såg jag en mamma och hennes son på pendeltåget, sonen var kanske sju, åtta år, men mentalt var han yngre. Sonen skrek mamma ett par gånger, sen hade de ett samtal där mamman förklarade att ett flygplan inte kan köra i en tunnel, men däremot bilar, bussar och tåg. Passar den pojken in i samhället? Visst kommer han att behöva mer stöd än de flesta andra, men har vi inte råd med det? Har vi råd att inte ha ett heterogent samhälle? Vad missar vi om alla skulle vara precis likadana, om livet skulle vara fritt från friktion?

Nu ska jag skriva en helt annan sak: Nu ska jag äta cornflakes. Hej då. 

Sjukveckan går mot sitt slut med kompislek på egen hand, smak på gröt och ett radioprogram jag kunde ha varit med i

Häromdagen sändes ett radioprogram i Sveriges radios Karlavagnen om personer med funktionsnedsättning. Redaktionen hade läst mitt debattinlägg på aftonbladet.se och frågade om jag kunde vara med. Jag sa faktiskt nej. Kände att jag inte hade tid; programmet skulle sändas på kvällen, då jag antingen sover eller är uppe med Lilla A som ofta vaknar och är vaken ett par timmar. (Jobbigt, men nu har vi frågat habiliteringen om det finns något vi kan göra.) Är glad att frågan om fosterdiagnostik diskuteras. Är inte glad åt många människors fördomar, rädsla och kommentarer på debattsidor och i sociala medier. Är glad åt att jag verkar ha så bra släktingar, kollegor och vänner, jämfört med andra alltså. Jag antar att jag/vi kommer att höra en massa frågor och kommentarer, men en del verkar ha fått bryta med hela sin släkt och vänskapskrets när de fått ett barn med funktionsnedsättning. Jag vet faktiskt ite vad jag ska säga om det - är det sorgligt, tragiskt eller vad är det? Är det rädsla? Jag tänker att det mest är de som är rädda som förlorar på det.
Jag hoppas i alla fall att utvecklingen kommer att gå framåt de närmaste tjugo åren; jag tar inspiration av kvinnors, svartas, homosexuellas kamp. Om tjugo år i Sverige behöver ingen med funktionsnedsättning skämmas längre. Det är vad jag hoppas och jobbar för. (Och flera kamper kan ju utkämpas samtidigt, det handlar väl helt enkelt om mänskliga rättigheter som verkar vara väldigt svårt för vissa.)
Vi har varit hemma hela veckan med förkylningar och feber, Lillsmurfen gjorde ett gästspel på förskolan i torsdags men hade ju feber när han kom hem. I morgon tar vi nya tag. I eftermiddags lekte Lillsmurfen med en förskolekompis på egen hand, det vill säga ingen av oss var med - första gången det hände och han saknade oss lite, men allt gick bra. Lilla A åt lite gröt - jag tror i alla fall att en del gick ner.
Dagarna har känts sega, men det går så fort i alla fall. Fem veckor till jullovet, två veckor till första advent.
God afton. 

Jag kan inte bestämma om folk ska ha barn med "medfött handikapp". Det får de bestämma själva. Jag önskar bara sans i debatten.

Nej, jag har inte läst kommentarerna på min debattartikel på aftonbladet.se häromdagen. Jag orkar inte och har inte haft tid heller. I dag såg jag att någon hade twittrat till mig och frågat om jag tycker att folk ska ha barn med "medfött handikapp". (Handikappad är ett ord man inte använder längre, för övrigt.)
Jag vet inte. Det får människor bestämma själva. Det jag önskar är att vi diskuterar den stora frågan fosterdiagnostik på ett sansat sätt och att "folk" får rätt information. Men beslutet - det är tack och lov mitt bara när det gäller mig.
För övrigt har jag efter tre dagars vabbande själv blivit förkyld.
God natt. 

Och här kan ni läsa min debattartikel om fosterdiagnostik (fast rubriken tycker inte jag stämmer)

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article19822227.ab