Häromdagen sändes ett radioprogram i Sveriges radios Karlavagnen om personer med funktionsnedsättning. Redaktionen hade läst mitt debattinlägg på aftonbladet.se och frågade om jag kunde vara med. Jag sa faktiskt nej. Kände att jag inte hade tid; programmet skulle sändas på kvällen, då jag antingen sover eller är uppe med Lilla A som ofta vaknar och är vaken ett par timmar. (Jobbigt, men nu har vi frågat habiliteringen om det finns något vi kan göra.) Är glad att frågan om fosterdiagnostik diskuteras. Är inte glad åt många människors fördomar, rädsla och kommentarer på debattsidor och i sociala medier. Är glad åt att jag verkar ha så bra släktingar, kollegor och vänner, jämfört med andra alltså. Jag antar att jag/vi kommer att höra en massa frågor och kommentarer, men en del verkar ha fått bryta med hela sin släkt och vänskapskrets när de fått ett barn med funktionsnedsättning. Jag vet faktiskt ite vad jag ska säga om det - är det sorgligt, tragiskt eller vad är det? Är det rädsla? Jag tänker att det mest är de som är rädda som förlorar på det.
Jag hoppas i alla fall att utvecklingen kommer att gå framåt de närmaste tjugo åren; jag tar inspiration av kvinnors, svartas, homosexuellas kamp. Om tjugo år i Sverige behöver ingen med funktionsnedsättning skämmas längre. Det är vad jag hoppas och jobbar för. (Och flera kamper kan ju utkämpas samtidigt, det handlar väl helt enkelt om mänskliga rättigheter som verkar vara väldigt svårt för vissa.)
Vi har varit hemma hela veckan med förkylningar och feber, Lillsmurfen gjorde ett gästspel på förskolan i torsdags men hade ju feber när han kom hem. I morgon tar vi nya tag. I eftermiddags lekte Lillsmurfen med en förskolekompis på egen hand, det vill säga ingen av oss var med - första gången det hände och han saknade oss lite, men allt gick bra. Lilla A åt lite gröt - jag tror i alla fall att en del gick ner.
Dagarna har känts sega, men det går så fort i alla fall. Fem veckor till jullovet, två veckor till första advent.
God afton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar