Sista brevet till Ryssland

Så skönt. Nu har jag skickat sista återrapporten till Barnen framför allt, för vidare färd till Ryssland. Beskrivning, berättelse och bilder. Nu är det över och det är faktiskt en lättnad. Resan är inte över, jag hoppas att vi rent fysiskt kan göra en eller fler resor till Ryssland när Lillsmurfen blir äldre. Om han vill förstås, men det vore kul, tycker i alla fall jag.
Men nu kan vi slippa tänka på att vi måste ta bilder för att kunna skicka. Nu kan vi ta bilder för att det är kul (precis som att vi inte har gjort det hittills, det har vi förstås, men det är mer känslan).
Att adoptera är en otroligt lång och speciell process. Jag minns hur stressad jag var för tre år sedan, att jag började gråta när jag körde fel (jag har jättedåligt lokalsinne så att jag körde fel är inte så förvånande), att jag var blek, att all energi gick åt till att samla alla dessa papper. Jag är glad att det är över nu. Jag är över huvud taget glad att Lilla A snart fyller två, att Lillsmurfen fyller tre år med oss, att vi börjar få ordning på livet. Det är fortfarande intensivt, vi är trötta hela tiden, men det känns som att det börjar stabilisera sig lite. Trots novembermörkret.
God natt.