Konsten att kunna höra "Mamma, jag trodde att du var borta" utan att bryta ihop

Just nu sitter jag i en hotellsäng i Malmö. Jag är här med jobbet, vi ska vara med på en konferens i morgon, och som vanligt tycker jag att det är lite konstigt att vara borta. Inte för att jag varit det särskilt mycket (kanske är det därför jag tycker att det är konstigt).
I morse var Lilla A på läkarbesök och Lillsmurfen följde med. Sen åkte vi till förskolan och jag var på jobbet lagom till lunch. Jag berättade för Lillsmurfen att jag skulle vara borta i kväll och att jag kommer hem i morgon kväll. Han förstod och accepterade och vi sa hej då innan jag skulle gå från förskolan, men han kom ändå till mig precis innan jag skulle gå och var ledsen. "Jag trodde att du var borta", sa han. Jag hann trösta honom och sen kröp han upp i en av förskollärarnas knä. Jag vet att han är helt normal och att det är normalt att sakna sin mamma och jag vet att jag förmodligen måste träna på att detta kommer att hända fler gånger, och så vidare. Men jag tycker ändå att det är jobbigt att höra det och tänker på hans historia - att han har varit med om två separationer tidigt i sitt liv. Att han är adopterad och att han kanske är känsligare för separationer ligger hela tiden långt fram i mina tankar.
Allt har gått bra hemma i kväll och jag kommer ju som sagt hem i morgon. Lilla A hade sagt "mamma" väldigt frågande och Lillsmurfen hade somnat senare än vanligt. Men som sagt - allt har gått bra. Det är nog mig själv jag måste övertyga om detta.
Nu ska jag sova.