Föreningen för ryska adoptioner. Och bokfunderingar.

Ja, nu är det nog dags att sluta blogga snart. Jag har funderat ett tag på att ge ut bloggen i bokform, i alla fall de första två åren eller så, för att ha det samlat och för att vår resa inte är lik så väldigt många andras, även om inget förstås är nytt under solen. Att få två barn på ett år är många som fått, adopterat - hur många som helst. Få ett barn med Downs syndrom - har hänt tusentals. Men i alla fall! Vi får se framåt augusti eller så. Kanske blir det en bok.
Nu har jag också börjat fundera på om vi ska gå med i Föreningen för ryska adoptioner, bara för att på något sätt. Lillsmurfen funderar nog inte just nu så väldigt mycket på adoptionen, men häromkvällen pratade vi om att vi inte var med när han föddes och att han har en Rysslandsmamma. Han vet det eftersom han hört det många gånger men det tar tid att förstå. Knappt jag gör det, jag har ju alltid varit hans mamma. Men han har ju faktiskt en annan historia.
Sommaren har i alla fall kommit, vi har varit ute alla fyra dagar under helgen, med olika kompisar och grannar varje dag. Sprungit, lekt, grillat korv, fikat och haft vattenkrig (även mamman). Härligt! 

Kusiner, hörselhabilitering, föredrag i Växjö - en innehållsrik vecka

Söndag kväll. Tvätt, pyttipanna och femton minuters lek i parken. Trötta barn och trötta föräldrar. För några timmar sen kom vi hem från en helg i Växjö, där jag äntligen höll mitt lilla föredrag på en kvinnofrukost i Equmeniakyrkan - allt gick bra men jag hade förstås förberett mig lite för mycket och ville berätta allt om adoptioner och allt om Downs syndrom. Det gick inte, det blev lite stressigt på slutet, men jag tror att det blev bra ändå. Om jag ska göra det igen kan jag göra det lite bättre, och lite bättre och lite bättre.....det var roligt och lärorikt. Och så fick jag träffa gamla bekanta.
Lunchen och eftermiddagen spenderade vi med min pappa och min bror och hans familj i simhallen, med vattenrutschkanor och äventyrsbad. Framåt kvällen promenerade vi hem till hotellet där vi bodde och barnen somnade på fem sekunder sen. Kul hade vi haft! Och intensivt! Kusinerna träffas inte så ofta så det blir liksom extra spännande när vi väl gör det.
I onsdags var jag, logopeden från habiliteringen, förskolechefen och två pedagoger från förskolan på hörselkonsultation på hörselhabiliteringen för att framförallt förskolan skulle lära sig mer om hur man kan jobba med barn med hörselnedsättning. Det var intressant och det känns faktiskt som om förskolan är på gång - de som ska "ta över" arbetet med Lilla A är intresserade och nyfikna och vill lära sig mer om både tecken som stöd och språkutveckling i allmänhet. Lilla A känner de redan så jag hoppas att det blir bra nu. I veckan hämtade vi också hennes glasögon; nästa utmaning är att passa ihop hörapparater och glasögon - just nu trillar ena hörapparaten av hela tiden. Ibland är det mycket pyssel.
En av damerna på kvinnofrukosten frågade vad Lillsmurfen tyckte om att ha fått en lillasyster. Jag svarade att det får han svara på själv när han blir äldre - men visst har det varit otroligt intensivt och det var väldigt körigt för oss de första två åren av hennes liv, och han hade bara varit hos oss ett år när hon kom. Jag skulle inte rekommendera någon att få barn så tätt och jag skulle inte rekommendera någon att ha en bebis som får lunginflammation. Men nu var det så. Han vet inget annat; en gång för några år sen sa han: "Mamma jag hade också Downs syndrom när jag var liten." "Nej det hade du inte. "Jo när jag var pytteliten hade jag det." Hur mycket han förstår vet jag inte, för honom är det så här livet är. I dag sa han att det skulle vara pinsamt om någon såg Lilla A:s blöja när vi leker i lekparken. Han vet att hon inte är exakt som alla andra fyraåringar. Men hans lillasyster är hon.
Nu ska snart mamman sova också. 

Vad vill man veta om jag ska hålla ett föredrag?

Jag har blivit inbjuden till min gamla kyrka Växjö Equmeniakyrka (före detta missionskyrkan) i vår, på en så kallad kvinnofrukost. Samtal, lite föredrag, frukost och lite mer samtal. Ser fram emot det men undrar hur jag ska lägga upp det. Vill man veta mer om adoption i största allmänhet eller om Downs syndrom? Eller både och? Eller vill man veta allt om vår resa - eller tre - till Ryssland, via missfall, kyrkbröllop, bonusbarn och adoptionsprocess? För min del tycker jag nog att det dels är viktigt att berätta så mycket som bara möjligt för så många som bara möjligt om Downs syndrom. Att det inte är en sjukdom till exempel. Att man till slut inte tänker på att ens barn har Downs - det är ju ens barn helt enkelt. Och det är också viktigt att tala om adoption; hur det går till, att man inte väljer barn, att köerna är ohemult långa. Att det finns en diskussion om adoptionens för- och nackdelar. Eller? Vad skulle du vilja höra? 

Och nu någonting som jag inte vet någonting om: att vara adopterad

Ja, det finns en debatt. Det finns en debatt om att adopterade alltid exkluderas från diskussioner om adoption. Till exempel finns det just nu ett upprop för att adopterade ska få bidrag från statskassan om att göra återresor och att söka sina biologiska rötter. Vi har än så länge ingen aning om hur Lillsmurfen kommer att vilja göra och hur mycket han vill ta reda på. Och jag tror, alltså jag tror, jag vet inte och det skiftar säkert från fall till fall, att de adopterade där adoptionen syns, alltså när två (eller en) vita föräldrar får ett barn med en mörkare hudfärg, funderar mer. Det verkar så, men jag har säkert fel. Jag konstaterar bara att det finns en diskussion som de flesta av oss inte märker, om och för adopterade, om att tillhöra ena eller andra kulturen. Bland annat.
Jag väljer att inte säga så mycket om den eftersom jag faktiskt inte är så insatt. Än så länge. Jo det är klart att vi under föräldrautbildningen fick fundera en massa på frågor om mobbning på grund av hudfärg, utseende, gener, anknytning, återresor. (Mest anknytning.) Men jag har inte haft de frågorna levande i mitt liv eftersom det har hänt så mycket annat och eftersom vi lever så i det som händer nu. Bidrag till återresor? Ja kanske det. Eller inte vet jag. Jag konstaterar bara att diskussionen lever. 

Gråt, tandagnisslan och frustration över vikariebrist

Nu är vi inne i en period när Lillsmurfen inte vill släppa mig när jag lämnar i skolan. Han klamrar sig fast. Jag börjar genast tänka: adoption, känslighet för separationer. Men han är aldrig så när pappan lämnar honom. Och i dag hade jag kontakt med mamman till en av hans kompisar, inte adopterad, som sa att han ibland var likadan. Med henne. Aldrig med sin pappa. Jag tänker på när han började i förskolan och det var såhär. Inte kul. Men det går över. Jag försöker att vara lugn och tydlig. I kväll när han skulle sova var han så trött att han skrek. Inte kul. Men jag försöker att bara ta det lugnt.
Lilla A började förra veckan på en lek- och kommunikationsgrupp, anordnad av habiliteringen. För att lära sig leka i grupp (kan hon ganska bra skulle jag nog säga), för att kommunicera mer och mer (hon är väldigt kommunikativ men behöver komma igång mer med språket). Hon går med sin förskoleresurs, som inte följer Lilla A hela tiden utan anställdes till gruppen, som är vanligt nu för tiden. Det går bra. Men redan i morgon är det problem - det är vikariebrist i förskolan och de kan (troligen) inte gå på gruppen. Dåligt, tycker jag. Det är inte Lilla A:s fel att det är vikariebrist. Lilla A har rätt till det stöd som hon har rätt till. Jag tycker att de ska gå, men kanske behövs resursen i förskolan. Alltså jag fattar detta med vikarie- och lärarbrist. Omges av det dagligen, har arbetat på Lärarförbundets tidningsavdelning i 18 år. Vet mer än de flesta om skolans tillkortakommanden, glädjeämnen, svårigheter, utmaningar och om duktiga, engagerade elever som sätter betyg på 250 elever, ger av sig själva men alltid kan göra mer. Det är inte så att jag inte förstår. Men i det här fallet är det bestämt att Lilla A behöver ett annat stöd än de flesta i hennes omgivning, nu får hon det men i morgon får hon det inte. Det är fel. Och jag tänker: "ska det vara såhär nu? Måste vi hela tiden kämpa för Lilla A:s rättigheter?" Jag trodde att mänskliga rättigheter var en självklarhet i Sverige 2016. Men det är det inte. Ser man sig omkring finns det många uppförsbackar. 

Separationer. Att leva med ett syskon med funktionsnedsättning. Och vardag.

Fiskpinnar och potatismos. Nästan gott. Regn. Mörkt klockan 19. Vardag. Och i morse när jag lämnade Lillsmurfen i skolan ville han inte att jag skulle gå. Mycket nytt. Många nya kompisar. Bokstäver. Idrott och hälsa. Förändringar. Tappa tänder och bli stor. Cykla. Gå i simskola. Stor och väldigt liten. Mamma och pappa är fortfarande bäst. Två livsavgörande separationer och mamman blir också ledsen och funderar och funderar på skola, separationer och hur man ska göra. Han behöver kompisar, behöver leka (det är ju självklart, men det är inte roligt att lämna ett ledset barn och allt jag har lärt mig om adoptioner och anknytning tänker jag på hela dagen. Fast ändå inte - jag har lärt mig att det går över). Nästa fredag ska jag i alla fall vara ledig och vara med honom i skolan - hela dagen (viktigt att det är hela dagen). På måndag är förskolan stängd (planeringsdag) och jag ska vara hemma med Lilla A, vill inte att hon ska ha vikarier som inte kan tecken. Lilla A stor - men liten. Spiller vatten på Lillsmurfen så att han börjar gråta och säger Dumma dig! och gråter. Trött. Men ändå lite speciellt med ett syskon som tar längre tid på sig att lära sig saker.
Där är vi nu. Trötta och med tre blöta katter som har varit ute i regnet. Soffa. Netflix. Te. 

Man tror nästan inte att det är sant....adoptionsbidraget höjs!

Hurra! Adoptionsbidraget höjs till 75 000 kronor! Från 40 000. Nu kan man undra varför. Det kan man säkert. Budgeten måste ju gå ihop, alla kan inte leva på bidrag med mera. Men som gravid som förlöstes med ett akut kejsarsnitt kostade jag mer. Så att ni vet. Allt kan liksom inte jämföras mot varandra rakt av.
Och jag tror givetvis att den namninsamling jag hade här på bloggen för fem år sedan har bidragit till det höjda bidraget... ha ha:-)
http://www.mynewsdesk.com/se/adoptionscentrum/pressreleases/adoptionsbidraget-hoejs-till-75-000-kr-1570127

Separationssvårigheter, vab, 50-årsfest och värme

Jodå, nu har ens kompisar börjat fylla 50, tro det eller ej. Har precis kommit hem från en fest och båda barnen har somnat (Storasyster var inte med). Roligt! Trevligt!
I veckan har vädret varit fantastiskt och tidigare i dag njöt vi av ännu en dag på Mulle med en härlig skogsvandring till Fjällfinas kåta. Lillsmurfen är egentligen  för stor för Familjemulle nu, han fyller sex år på måndag, men för att börja Strövarna, om han vill vara med där, måste man vara sju. Jag tänker att det är som en utflykt; frisk luft och skog är alltid bra, även om han kanske tycker att det blir långtråkigt ibland. I går var han ledig från skolan och var med mig på jobbet, vilket inte var lika spännande som han hade tänkt sig. Men med Ipad, mobiltelefon och några tuschpennor gick det bra.
I tisdags var pappan hemma med Lilla A som varit lite snuvig och jag tog Lillsmurfen till skolan, jag skulle iväg på ett jobb i Motala men tåget gick inte förrän före 10. Det var omöjligt att släppa honom. Han klamrade sig fast vid mig och jag skulle kunna skriva något om adopterade och separationer, men eftersom han inte alls är likadan när pappan lämnar honom, så gör jag inte det. Lillsmurfen har inga stora problem, eller inga alls egentligen. Han är en vanlig sexåring som hade en lite annorlunda start än de flesta av oss. Han är mammig i perioder. Lilla A är mammig jämt. Men eftersom den här bloggen handlar om bland annat adoption, tänker jag att det i alla fall är bra att påminna sig om de adopterades annorlunda start med minst två separationer tidigt i livet. Det är mycket nytt nu, med skolstart och nya klasskompisar och andra krav. Jag gick hem med honom igen i tisdags, han tittade på film i stort sett hela dagen, med Lilla A och pappan.
I onsdags var jag hemma med Lilla A. I torsdags och i går gick hon i förskolan.
Nu ska vi glo lite på tv.
Ajö. 

I dag för fem år sedan fick vi det magiska samtalet....

"Hej, det är från Barnen framför allt. Nu har vi en pojke till er."
Mer magiskt kan det inte bli. (Att vänta barn och att få barn är precis lika magiskt oavsett om man får dem från magen eller genom ett telefonsamtal från ett annat land. Trust me.) Efter en del turer och en del bedrövelser, fanns han. Han var vår. I dag har han lekt hela dagen lång i sol och blåst och om några veckor börjar han fritids.
Ryssland stängde något år senare som adoptionsland, trots att det finns uppåt en miljon barn där som skulle behöva få ett hem, en familj. Vilken gigantisk problematik. Vilken tragedi för barnen. För det är för barnens skull som adoption behövs; jag vet att det finns en massa olika och kluvna och förbjudna känslor och tankar runt adoption, men för de flesta adopterade blir livet bra. Många barn behöver en helt vanlig familj med kärlek och småtjafs och tandborstning. De barnen finns. Jag hoppas att alla som väntar på det magiska telefonsamtalet snart får det. 

Adoptionsutmaningar

Läser i senaste tidningen från vår adoptionsorganisation, Barnen framför allt, att utmaningarna för internationell adoption är många. En är ekonomin, färre internationellt adopterade barn till Sverige innebär lägre inkomster till organisationerna. En annan är att hitta familjer till alla barn som behöver en familj - om någon hade velat ha dem. Äldre barn och barn med särskilda behov behöver också en familj. Jag orkar inte just nu skriva mer om dem, men jag hoppas att de får växa upp i en familj.

För övrigt har vi lata (men alltid intensiva) dagar med semester, mormor, skärgårdstur, drakflygning och glass. Hoppas att det blir lite varmare bara....

Häromdagen hade vi en sån här dag

I dag har det regnat och varit sol. Jag har varit i Nyköping, funderat på inkludering, pedagogik, funktionsnedsättningar, adoptioner, företag som inte betalar skatt och gode män som snor åt sig pengar, Panamaläckor, miljarder och vad bra skogen är för oss människor. Allt detta är väldigt komplexa frågor som jag kan utveckla en annan gång. Just nu väljer jag att berätta att på nationaldagen hade vi picknick med Svenska Downföreningen med solsken, sångstund och häst och vagn. Lillsmurfens kompis och hennes kompis var med. Det var jättetrevligt! 

Måste jag bära honom varje gång han vill bli buren?

Anknytning. Jag har skrivit om det förr och nu gör jag det igen. Anknytning är viktigt, det vet väl alla som har med barn att göra, eller borde veta. Som har med människor att göra. Störs den har man svårare att ha trygga relationer senare i livet. Adoptivföräldrar av i dag vet allt om anknytning. Vi är drillade och har diskuterat detta tills öronen har trillat av och munnen har gått sönder. Vi är experter. Vi har minst 100 högskolepoäng i anknytningsteori. Sova i samma säng, vagn där barnet ser föräldrarna. Sitta i knät, mata trots att barnet är fyra år gammalt när det kommer. Viktigt. Viktiga frågor. Svåra frågor. Men måste jag bära barnet varje gång det frågar efter att bli buret? Jag kanske faktiskt inte orkar just då. Som när vi är på väg till kosläpp och det är tjugofem grader varmt. Om han får sitta i mitt knä på kvällen, funkar det då? Ja. Så får det bli. Han sover ju bredvid mig varje natt. 

Seminarium i riksdagen om adoption

Heja Adoptionscentrum! Häromdagen ordnade de ett riksdagsseminarium om adoption, där representanter bland annat talade om att många blir utan barn eller kan inte adoptera syskon, enbart för att en del kommuner använder den så kallade 42-årsregeln som en lag. Det är ingen mänsklig rättighet att bli förälder, men det är en mänsklig rättighet för barn att ha föräldrar. Om ett par vill adoptera och den ena är 35 och den andra 43 går det kanske inte i många fall i dag. Där borde finnas en flexibilitet. De pratade också om att BVC och skolhälsovård borde ta hänsyn till åldern på barnet då det kommit till familjen. Kommer man när man är fyra år har man mycket att ta igen och kanske inte ligger på samma nivå som jämnåriga i alla avseenden, barn som har haft föräldrar hela livet. På det hela taget känns det positivt att denna fråga lyftes upp i riksdagen. Adoptionscentrum lämnade en kravlista, läs här.
Nu: tv. Lillsmurfen såg lite hängig ut i kväll, undrar hur den spännande fortsättningen blir?

Så många barn, så få adoptioner

Adoptionerna till Sverige minskar, det har jag förmodligen skrivit många gånger förut. Fler barn får familjer i det land de är födda i, vilket ju är bra. Det finns många många barn som fortfarande behöver en familj, som växer upp på institution. Nu är det inte så att man bara kan adoptera ett barn vilket som helst, till exempel gatubarn som man kan känna sånt medlidande med. Inget hem, ingen familj, ingen som bryr sig. Adoption är förstås mycket mer komplicerat än så. Många familjer får vänta länge för att få barn via adoption i dag. Ändå finns det många barn som skulle behöva familj.
Jag återkommer i frågan. Nu ska jag sova. 

Hur ska det gå för de ryska barnhemsbarnen?

På Facebook finns en grupp som heter Children of the state, som handlar om flera hundra barn födda i Ryssland, boendes på barnhem och som väntar på att bli adopterade till USA. Det är bara det att Ryssland inte tillåter adoptioner till USA längre (ej heller till Sverige). Många av dessa barn hade träffat sina föräldrar när "bannlysningen" kom.

Det går säkert att säga mycket om adoptioner. Men vad ska hända med alla de barn som finns på barnhem? Adoptioner är ju till för deras skull. Bara i Ryssland finns flera hundra tusen barn på barnhem. 

Och i FN har det uppdagats fler sexuella övergrepp på barn i konfliktområden, utförda av FN-personal. Jag kan inte riktigt ta in allt. Jag går till lekparken och gungar med de finaste små människorna i världen och försöker att inte tänka på hur många andra barn har det. 

Kära väntande föräldrar

Hej du som väntar på att bli förälder. Oavsett hur du får ditt barn, oavsett om du har väntat i några månader eller flera år på adoption eller blivit oväntat gravid, oavsett om ditt barn är fött på andra sidan jordklotet och väntar på att du ska hämta det, eller om du väntar ett barn i magen. Jag har en hälsning: det är superjobbigt att vara förälder. Du kommer att sova sämre, du kommer att ha yoghurtfläckar på kläderna, du kommer inte att spontant kunna gå på bio, fika med dina kompisar (eller välj nåt själv). Du har ansvar för en helt ny liten människa. Du kommer att ha konflikter som du inte trodde var möjliga, känslor som du inte visste om. Det kommer att vara tidiga morgnar, sena kvällar, inskolning, läxförhör, matvägran, skjutsande till aktiviteter, oro över skolan, oro över kompisar. Det kommer att uppfylla all din tid och alla dina känslor. Du kommer att ha känslor som går över allt (Känslorna är all over the place, liksom.). Det är väldigt intensivt att vara förälder och det går aldrig över. Du är alltid förälder till ditt barn. Det är det som är det fina också. För det är magiskt och makalöst att vara förälder. Du kommer att känna en direkt, villkorslös kärlek. Och visst - det är inte lika intensivt hela tiden (och det är roligt också!) och kärleken tar nya vägar och utvecklas, men förälder till ditt barn är du, oavsett vad barnet kommer att vara med om. Oavsett vem barnet är. Det vet du inte, kan aldrig veta. Du kan inte veta vilka intressen hen kommer att ha, vad hen gillar för mat, vilka ämnen som blir lätta respektive svåra i skolan.
Jag önskar bara att du känner att det här barnet, just det här barnet, har kommit till just mig och det är vi. I alla dagar är det vi, inget kommer att stoppa det.
Livet som förälder kommer inte att bli som du har tänkt dig. Det kommer med all sannolikhet att bli mer av allt. Kanske väntar du ett barn med en funktionsnedsättning och i dag, just i dag på Internationella Downs syndrom-dagen då många av oss har haft olikfärgade strumpor på oss för att hylla alla som har Downs syndrom och för att hylla rätten att få vara precis de vi är, vill jag att du tänker en gång extra på att inget blir som man tänkt sig. Men det blir bra ändå. Blir livet jobbigt finns hjälp att få.
Och själv kommer jag att fortsätta kämpa för att alla, alla, människor har en given plats i laget. 

Funderingar och försvunna meningar

Någonstans i boken Att bära barnet hem, som jag inte kan sluta fundera på, står det så fint formulerat om adoption, att som förälder till ett adopterat barn inte veta vad som hände barnet de första timmarna, månaderna, åren. Att man inte var där och inte kan berätta hur mycket barnet åt, hur ofta eller lite det sov eller hur mormor/farmor kom och hjälpte till. Att barnet inte hade någon att knyta an till. Att man inte var där.

Att man inte var där. Att det inte finns någon dokumentation. Inga foton. 

Senaste veckorna har detta bara slagit mig flera gånger. Tyvärr hittar jag inte de meningarna i boken just nu. 

Jag ska snart sova, känner mig inte helt frisk från en förkylning som jag har haft i veckor, jag somnade klockan åtta när jag la Lillsmurfen, och vaknade en och en halv timme senare. Pappan tittar på tv. Storasyster tittar förmodligen på Youtube. 

God natt. 

Adoptionsindustri?

Har börjat fundera mycket kring adoption, moderskap, rättvisa, familjekonstellationer sedan jag läste Cilla Naumanns Bära barnet hem, som jag skrivit om tidigare. I en intervju från förra året frågar en reporter henne om den kritik som finns mot en så kallad adoptionsindustri, där rika människor utnyttjar fattiga som av olika anledningar inte kan ta hand om sina barn. Jag har också tänkt på det. Orättvisan. Funnes det inga bortlämnade barn, skulle det inte finnas adoptioner.
Tja, det är en gigantisk fråga. En skuldfråga, en rättvisefråga. Den behöver jag nog fundera länge på, eller inte fundera alls, eller fundera tillsammans med andra.
Det finns i alla fall väldigt många barn som behöver föräldrar. Alldeles för många. Det är för deras skull som adoptioner finns.
http://www.svd.se/en-kansla-av-skuld-har-alltid-funnits-dar

"Skulle det inte vara för anknytningen skulle det inte finnas adoptioner"

Ja, ungefär den meningen läste jag häromdagen. Jag kommer inte ihåg var och nu när jag letar kan jag inte hitta. Men jag fastnade för det. Som adoptivförälder läser man (nästan) allt man kommer över om anknytning, man är känslig (i alla fall vissa) för frågor om anknytning och man (i alla fall vissa) tänker på om anknytningen gått rätt till, man tänker på signaler och analyserar och analyserar.....eller kanske ibland. Eller så tänker man inte alls på det, för nu har man ju levt med ungen i flera år och han gillar att klättra i soffan, läsa Bamse och att äta pyttipanna. (Fast ibland när han blir arg och är trött sparkar han på sin mamma - är det ett tecken på nåt? I så fall på vad?)
Men tänk ändå - att anknytning är så viktigt. Livsviktigt. Alla behöver en trygg anknytning. Tänk så många barn det finns som behöver, men inte har, som skulle behöva. Som finns.
Det är sorgligt när man tänker på det.
I går eftermiddag hade vi vänner på besök, i dag har Lillsmurfen haft feber och jag var hemma med båda barnen. Storasyster var också hemma, sjuk. Och på måndag ska de äntligen flytta tillbaka till sin vanliga förskola här i området! Oj vad mycket enklare vårt liv kommer att bli! 

Bära barnet hem

I går började jag läsa boken Bära barnet hem av Cilla Naumann. Den handlar om adoption, om att växa upp som föräldralös, om att föda barn men lämna bort det, att ta hand om andras barn. Om att inte ha några barn.

I dag började jag en kommunikationskurs och träffade några familjer vars barn har väldigt ovanliga diagnoser. Och jag tänker att det är så många av oss som tar så mycket för givet, inte minst att få barn, få barn som inte har en enda diagnos, som inte avviker på ett enda sätt från normen. Och jag tänker att vi borde sluta ta saker för givna. Vara lite mer ödmjuka. 

Jag utnämner redan Bära barnet hem till årets läsupplevelse.