Gråt, tandagnisslan och frustration över vikariebrist

Nu är vi inne i en period när Lillsmurfen inte vill släppa mig när jag lämnar i skolan. Han klamrar sig fast. Jag börjar genast tänka: adoption, känslighet för separationer. Men han är aldrig så när pappan lämnar honom. Och i dag hade jag kontakt med mamman till en av hans kompisar, inte adopterad, som sa att han ibland var likadan. Med henne. Aldrig med sin pappa. Jag tänker på när han började i förskolan och det var såhär. Inte kul. Men det går över. Jag försöker att vara lugn och tydlig. I kväll när han skulle sova var han så trött att han skrek. Inte kul. Men jag försöker att bara ta det lugnt.
Lilla A började förra veckan på en lek- och kommunikationsgrupp, anordnad av habiliteringen. För att lära sig leka i grupp (kan hon ganska bra skulle jag nog säga), för att kommunicera mer och mer (hon är väldigt kommunikativ men behöver komma igång mer med språket). Hon går med sin förskoleresurs, som inte följer Lilla A hela tiden utan anställdes till gruppen, som är vanligt nu för tiden. Det går bra. Men redan i morgon är det problem - det är vikariebrist i förskolan och de kan (troligen) inte gå på gruppen. Dåligt, tycker jag. Det är inte Lilla A:s fel att det är vikariebrist. Lilla A har rätt till det stöd som hon har rätt till. Jag tycker att de ska gå, men kanske behövs resursen i förskolan. Alltså jag fattar detta med vikarie- och lärarbrist. Omges av det dagligen, har arbetat på Lärarförbundets tidningsavdelning i 18 år. Vet mer än de flesta om skolans tillkortakommanden, glädjeämnen, svårigheter, utmaningar och om duktiga, engagerade elever som sätter betyg på 250 elever, ger av sig själva men alltid kan göra mer. Det är inte så att jag inte förstår. Men i det här fallet är det bestämt att Lilla A behöver ett annat stöd än de flesta i hennes omgivning, nu får hon det men i morgon får hon det inte. Det är fel. Och jag tänker: "ska det vara såhär nu? Måste vi hela tiden kämpa för Lilla A:s rättigheter?" Jag trodde att mänskliga rättigheter var en självklarhet i Sverige 2016. Men det är det inte. Ser man sig omkring finns det många uppförsbackar.