Lite byråkrati, någon?

Det är mycket pappersarbete när man adopterar. Frustrerande. Och jag har hört många historier om att frustrationen kan fortsätta även sedan man fått barn. De flesta barn som adopteras i dag är över ett år. Man får samma föräldraledighet som adoptivförälder, men man måste utnyttja dagarna innan barnet fyller tio. När barnet är över ett år, måste man ta ut föräldraledighet fem dagar i veckan (om man vill behålla sin sjukpenninggrundande inkomst)  - men är barnet adopterat får man räkna dagar från det att man fått barnet i sin vård, som det heter på byråkratspråk (och jag har inget emot byråkrater).

Bara det att jag hört historier om dåligt pålästa handläggare på Föräkringskassan, som kräver att föräldrarna måste visa papper på att de biologiska föräldrarna ska godkänna att man söker underhåll, att man måste ha barn för att få barnbidrag (ja, men först måste man registrera sitt barn och därför behöver barnet ett personnummer för att föräldrarna ska kunna ansöka om att adoptionen går igenom i tingsrätten, med mera....).

I skolan kan adopterade barn behöva extra stöd, och även där är kunskapen om adoptionsbarns behov så himla olika. En del lärare i både förskola och grundskola är fantastiska, andra verkar inte bry sig. Hur kan det vara så? Det finns ungefär 40 000 personer i Sverige som är adopterade. En hel stad. Varför är då den byråkratiska kunskapen inte större?

För övrigt hoppas jag att jag kryar på mig - förkyld!