Överallt läser jag att föräldrar, släktingar, vänner till en person med någon form av funktionsnedsättning måste kämpa för att personen ska få det stöd och resurser som den har rätt till. Varför är det så? Måste det vara så? Själv upplever jag att vi inte har behövt kämpa så mycket, varken med Lilla A eller Lillsmurfen. Han har ingen funktionsnedsättning, men behövde längre tid på sig än de flesta andra för att skolas in på förskolan (för adopterade kan det ta längre tid). Det var inga problem. Lilla A har inte heller haft några problem i förskolan, upplever vi.
Pengar, personal. Jag förstår att det handlar om det. Men det måste också handla om samarbetsvilja och prioriteringar.
Mer går förmodligen att säga, men det är jag för trött för att göra nu. Vaknar tidigare än barnen just nu, i morse vaknade jag klockan fem.
God afton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar