Det är nog jag som är annorlunda (och en innerlig tanke till de föräldrar som väntar på sina barn i Kenya)

I dag var det kalas igen, Lillsmurfen gick till en granne i förmiddags och precis innan han gick hem följde jag med Lilla A till en förskolekompis. Kalasfint väder, glada barn. Jag känner inte alla föräldrar i Lilla A:s grupp, kanske beror det på att det faktiskt oftast är pappan som lämnar och hämtar. De flesta är trevliga och de flesta är, förstås, tio eller femton år yngre än jag. Det gör ingenting, men ibland märker jag att vi inte har samma referenser, till exempel till gamla tv-program. Men det är ju inte den största frågan i världshistorien.

I dag försökte jag tänka efter om jag tycker att det är jobbigt att ha ett barn som inte har samma tempo som sina kompisar, som inte säger lika många ord och inte springer lika fort. Jag försökte tänka efter om jag tycker att det är sorgligt för hennes del. Om jag tycker att det är jobbigt att ha ett barn som är annorlunda. Men själv gick jag till Missionskyrkan när de andra i klassen gick på disco (oavsett Missionskyrkan hade jag nog inte varit så intresserad av att gå på disco. Just då. Senare i livet har jag tagit igen danssuget med råge), jag spelade tuba när de flesta andra tjejer spelade tvärflöjt, läste Karin Boye när de flesta andra målade läpparna med läppglans (ha, ha, det är jätteskönt att vara såhär generaliserande. Självklart läste fler än jag Karin Boye. Och jag hade läppglans jag också. Med apelsinsmak). Jag fick barn via adoption när jag var 41. Fick ett magbarn med Downs syndrom när jag var 42. Jag är van att vara annorlunda. Så jag kom fram till att jag inte tycker att det är särskilt jobbigt att ha ett annorlunda barn. Inte just nu. Hon är hon. 

Och lite om familjerna som befinner sig i Kenya och väntar på sina barn. Jag såg ett nyhetsinslag om dem i dag. Det är en förfärlig situation och jag har faktiskt inte riktigt tagit in det. Kan inte. Känner bara med dem så mycket. Jag kommer ihåg när Lillsmurfen hade kommit. Då skickade jag ett mejl med ett foto på honom till alla möjliga gamla vänner och bekanta, för att tala om att han äntligen hade kommit. En av dem skrev tillbaka: "Grattis! Är det adoptivsonen?" Jag vet att jag tänkte att vaddå, är han min adoptivson? Han är ju bara min son helt enkelt. Det tror jag att familjerna i Kenya också tänker, de är våra barn. Jag hoppas att allt går bra.