Tiden går fort. Alldeles för fort, känns det ofta som. Lillsmurfen fyller snart fem och nästa år börjar han i förskoleklass vilket på många sätt känns skönt - han utvecklas mycket, funderar på saker och ting, lär sig bokstäver och siffror, rimmar, hittar på historier. Han växer också och blir en aning lugnare för varje dag. Kanske han inte är fullt lika busig om ett år. Vilket ju är både lite tråkigare och skönare. Men att han i dag började sista året i förskolan, det kan jag inte riktigt ta in. Han har blivit stor! Och jag tycker fortfarande att det är jobbigt att lämna på förskolan, om han blir ledsen. I dag lämnade pappan och Lillsmurfen blev inte ledsen, bara Lilla A, men båda hade det bra, båda är sociala och båda behöver den stimulans bara förskolan kan ge. Jag minns det som i går och samtidigt som i ett töcken när han började förskolan och Lilla A var nyfödd. Då hade han varit hos oss bara 13 månader och hade en lång inskolningsperiod. Det var kämpigt, på många sätt. Och jag har fortfarande lite dåligt samvete över att jag var hemma med honom så kort tid, men han har det bra. Det hade han då också. Det är bara det att tiden aldrig kommer tillbaka - kan man inte åtminstone få tänka på det och bli lite nostalgisk? Tänka på öppna förskolan, på babyrytmik på Junibacken, på första pulkaåkandet och på att jag kände mig som en slav. Jag skrev om den tiden också i bloggen. Jobbigt var det. Men det gick fort över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar