Får man inte säga vad som helst i det här landet längre?

Svar: nej, det får man faktiskt inte. Det har man egentligen aldrig fått, åtminstone inte offentligt. Det finns yttrandefrihet men det finns också lagar och moraliska kompasser. Nu lever vi med internet och sociala medier. En fantastisk möjlighet. Men varför har debattklimatet blivit så hårt? Varför måste allting dras till sin spets och varför är det så enkelt att ösa ur sig vad som helst bara för att det står på sociala medier? Vad man än skriver (eller i alla fall vad vissa skriver) blir påhoppat direkt. Finns det inte plats för samtal längre? Tiggerifrågan till exempel. Det är en stor, svår och viktig fråga. Viktig för att många människor som tigger kommer från andra EU-länder. De är vi. Och förresten är alla vi, eftersom vi lever på samma jordklot. Vi förstör samma jord. Snart måste vi hjälpa ännu fler om vi inte räddar jorden.
Abortfrågan är en annan viktig och stor fråga. Bara för att jag har ett barn med en funktionsnedsättning, betyder det inte att jag är emot abort. Men jag tror inte att abort alltid är den bästa lösningen. Men det kanske man inte får säga, för då är det alltid någon grupp som tycker att man är en omodern bakåtsträvare.
Flyktingfrågan. Svår. Stor. Viktig.
Humanism. Solidaritet. Samtal. Andra svåra, stora och viktiga saker. Och nej, alla flyktingar kan inte bo i Sverige, men mig veterligen har vi inte 60 miljoner invånare i det här landet, vilket betyder att de flesta flyktingar inte bor här. Vi måste väl kunna samtala med varandra om det här? Reclaima samtalet, det får bli mitt politiska inlägg i dag. Anklaga inte innan du lyssnat. Oj vad svårt, men jag ska försöka leva så själv.
För övrigt har vi både i går och i dag tagit cykelturer, Lillsmurfen på egen cykel utan stödhjul och utan "hjälpstång." Han är en hejare och gillar det mycket. Tack sommaren för att du kom tillbaka. Och tack den som uppfann cykeln. Humanismen får vi uppfinna tillsammans, varje dag.