Att bli sedd - eller äntligen färdig!

Ja, jag är nästan helt färdig efter två veckor själv med barnen, men äntligen är pappan klar med skolan! Egentligen skulle de kunna ha gått i förskola/fritids veckan efter midsommar, men vi skulle ju ha åkt på teckenspråksläger och jag tyckte att det vore skönt att vara ledig efter det. Dagarna har fyllts med lek, studsmatta, pannkakor, Skansen, Junibacken, lekland, cykelturer och lite bad. Intensivt, fullt ös. Men roligt. Lillsmurfen har dock gråtit några gånger - häromdagen grät han när han inte visste vilken frisyr han skulle ha och innan dess grät han för att vi inte köpte längdskidor till honom i vintras. Och för att han ville vara mer med mig. Och då kan jag säga: Äntligen! kommer det att bli lättare att dela upp sig eftersom pappan nu är helt klar med studierna och ska börja jobba 1 augusti. Inget pluggande på helgerna - jag kan vara med Lillsmurfen eller Lilla A var och en för sig, liksom pappan, när vi eller de vill. Angående frisyrer övertygade jag honom om att alla har någon form av frisyr, även de som inte tycker att de har någon. Möjligen undantaget de som är helt kala.
Och Storasyster har kommit in på ett bra program på gymnasiet och vi håller alla tummar att det blir bra.
På tisdag ska jag intervjuas av Smålandsposten. Funderar på vad jag ska säga. Kanske att ett av målen här i världen, åtminstone för mig, är att alla, i alla fall i Sverige, någon gång ska ha sett en människa med Downs syndrom. Så att det inte är så himla konstigt längre. Och att man ska ställa sig i kö tidigt om man vill adoptera. 

Föreningen för ryska adoptioner. Och bokfunderingar.

Ja, nu är det nog dags att sluta blogga snart. Jag har funderat ett tag på att ge ut bloggen i bokform, i alla fall de första två åren eller så, för att ha det samlat och för att vår resa inte är lik så väldigt många andras, även om inget förstås är nytt under solen. Att få två barn på ett år är många som fått, adopterat - hur många som helst. Få ett barn med Downs syndrom - har hänt tusentals. Men i alla fall! Vi får se framåt augusti eller så. Kanske blir det en bok.
Nu har jag också börjat fundera på om vi ska gå med i Föreningen för ryska adoptioner, bara för att på något sätt. Lillsmurfen funderar nog inte just nu så väldigt mycket på adoptionen, men häromkvällen pratade vi om att vi inte var med när han föddes och att han har en Rysslandsmamma. Han vet det eftersom han hört det många gånger men det tar tid att förstå. Knappt jag gör det, jag har ju alltid varit hans mamma. Men han har ju faktiskt en annan historia.
Sommaren har i alla fall kommit, vi har varit ute alla fyra dagar under helgen, med olika kompisar och grannar varje dag. Sprungit, lekt, grillat korv, fikat och haft vattenkrig (även mamman). Härligt! 

" För Lilla A fanns ju inte då. Var hon död?"

- Det var en gång en bebis som bodde i ett bebishus i Ryssland. Där hade han det jättekul med en massa andra bebisar. En dag kom mamma, pappa och Storasyster och hälsade på honom för mamma och pappa skulle adopterade honom.
- För Lilla A fanns ju inte då. Var hon död?
- Nej.
- Eller nej, hon var som Jenny.
- Jenny?
- Ja, i Insidan ut. Alltså hon var som ett ägg. Sen föddes hon.
- Ja.
- Det var som på Naturhistoriska museet, då såg vi ägg och bebisen som föddes efter en, två, tre, fyra, fem, sex månader tror jag.
- Efter nio månader.
- Ja, nio, tio månader. Fortsätt historien.
- Historien?
- Ja, vad hände sen?
- Sen kom vi hem och då var du femton månader. Jag orkar inte berätta mer för jag håller på att somna.
- Håller du verkligen på att somna?
- Ja.
- Jaha. Sen blev hon två år och de lekte. Sen blev hon tre år, minns du det, och hon fick ett tåg med extra räls för det behövdes mer räls. Jag fick jättemycket räls.
- Mmm. Nu får du blunda och slappna av.
- Okej. 

En ödmjukhet inför adoption

Galet svårt. Galet frustrerad. Jag läser denna mejlväxling mellan en adopterad och en längtande adoptivförälder och får bara fler frågor och fler tankar och tänker att det är väl så det är med bra texter: de ger inga direkta svar, de får en att tänka efter. Kvinnan som skriver är adopterad från Sydkorea och vet ingenting om var hon är född eller om sin biologiska mamma eller andra släktingar. Varför lämnades hon på gatan? Var var hon först? Har hon biologiska släktingar? Han som ska adoptera, tillsammans med sin fru, skriver att det förmodligen finns mycket att fundera på i länder som tillåter internationella adoptioner; som sexualindervisning och abort. Och att om hundra år kanske vi har ett helt annat alternativ till adoption än vi kan tänka oss i dag. Men i dag finns dessa barn och kanske är det bättre för dem att växa upp i familjer som älskar dem än exempelvis på ett barnhem.

Jag tycker adoption är en väldigt komplex fråga, kanske mer komplex än jag tänkte på för fem år sedan; det kommer nya röster hela tiden. Vilket är bra tycker jag. 

För övrigt: vi är trötta. Tur att det snart är semester. 

Seminarium i riksdagen om adoption

Heja Adoptionscentrum! Häromdagen ordnade de ett riksdagsseminarium om adoption, där representanter bland annat talade om att många blir utan barn eller kan inte adoptera syskon, enbart för att en del kommuner använder den så kallade 42-årsregeln som en lag. Det är ingen mänsklig rättighet att bli förälder, men det är en mänsklig rättighet för barn att ha föräldrar. Om ett par vill adoptera och den ena är 35 och den andra 43 går det kanske inte i många fall i dag. Där borde finnas en flexibilitet. De pratade också om att BVC och skolhälsovård borde ta hänsyn till åldern på barnet då det kommit till familjen. Kommer man när man är fyra år har man mycket att ta igen och kanske inte ligger på samma nivå som jämnåriga i alla avseenden, barn som har haft föräldrar hela livet. På det hela taget känns det positivt att denna fråga lyftes upp i riksdagen. Adoptionscentrum lämnade en kravlista, läs här.
Nu: tv. Lillsmurfen såg lite hängig ut i kväll, undrar hur den spännande fortsättningen blir?

Jag önskar att jag kunde tala om för dig hur det är....

...att ha ett barn med Downs syndrom. Men det kan jag inte. Jag kan bara tala om hur det är att ha vårt barn som har fötts med en extra kromosom. Hon är oftast glad, men bestämd, och kan vara väldigt sur. Hemma åtminstone. Hon har börjat förstå att man kan gå på pottan eller toaletten. Hon säger några ord. Hon gillar att kramas, hon gillar att vara bland folk men är blyg om hon inte känner dem. Vi vet inte hur hon kommer att vara om fem år, eller om ett, men det är väldigt roligt att lära känna henne. Hon är rolig. Det var kämpigt när hon var sjuk som bebis, när hon opererade hjärtat och inte åt. 

Jag önskar också att jag kunde tala om för dig hur det är att adoptera. För vår del gick det snabbt när vi väl fick besked; det fick vi i juli och i augusti träffade vi vår son för första gången. Men dessförinnan var det en massa strul, en massa byråkrati, en massa väntan och utredningar och papper och frustration. Vi fick resa tre gånger och var väldigt lättade när vi kom hem. 

Med detta vill jag säga att vi, ingen av oss, har någon aning om hur livet kommer att bli. Hur livet med barn kommer att bli. Det kommer att bli annorlunda. Det kommer att vara jobbigt, det är jobbigt, det är intensivt, det är konflikter, det är trötthet och kompromisser och det är roligt och oroande, fantastiskt och nära, känslofyllt och livligt. Det upptar hela ens liv. 

Att välja bort ett barn bara för att sannolikheten är stor att det har Downs syndrom. Eller för att det inte har ens egna gener. Så glad jag är att i alla fall inte vi gjorde det. Det är ibland väldigt jobbigt att ha barn och ibland känner jag mig som en usel förälder, men det finns en massa barn, alltså väldigt många, som har rätt till en familj men inte har det. Man känner kärlek, bara kärlek och självklarhet, när man träffar sitt barn för första gången, även om det är nio månader gammalt. Och det finns mycket kärlek i en extra kromosom. 

Det är så det är. Det var det jag ville tala om, i dessa tider med en massa ifrågasättanden åt både ena och andra hållet. 

Hur är det då att ha ett barn med Downs syndrom?

Ja, hur ska jag kunna veta det?, höll jag på att skriva. Hur är det att adoptera? Jag vet inte, olika. Att ha ett barn med en funktionsnedsättning skiljer sig från barn till barn, från förälder till förälder och så vidare. Alla barn är olika och en utvecklingsstörning skiljer sig från en annan. Hur är det att ha barn? Jo, visst finns det vissa saker som förenar, men också väldigt många som skiljer sig åt. Jag kan bara berätta hur det är att vara föräldrar till just dessa två barn, med sina unika egenskaper, förmågor och brister. Och det jag hoppas är att år 2016 blir ett år då människor bemöts som individer. 

Adoptionernas dag

I dag är det adoptionernas dag. Jag har letat efter mer information, men hittar inte hur länge den till exempel har uppmärksammats eller varför den finns. Men det vet alla vi som har adopterat. Den finns för våra barn, för att de finns, för att vi är familjer och för att adoptera är ett magiskt sätt att få barn på. Den firas, bestämmer jag, för att informera om att det finns en massa barn i världen som behöver en familj. Den finns för att informera om allt man måste gå igenom och för att berätta att dessa barn har en speciell historia som kan sätta spår även sedan de vuxit upp. Den finns för att vi finns. Hurra för oss! (Och hurra för Lettland som har nationaldag i dag!) 

Tänk om alla de här ryska barnen kunde få föräldrar

Tänk om allting var annorlunda. Tänk om det gick att prata om adoption i Ryssland, tänk om alla barn med funktionsnedsättning fick växa upp i sina familjer. Tänk om inga barn skulle lämnas tillbaka till barnhemmen efter några månader.
Ja, tänk om det var så. Tänk om Ryssland var ett land man kunde adoptera från i dag. Tänk så många fler barn som kunde få ett hem. Läs mer här 

Sista generationen adopterade?

Nej, så får det väl inte bli? Men ibland undrar jag, eftersom antalet internationellt adopterade barn till Sverige blir färre. Och ibland hakar det upp sig i länderna där barnen är födda. I går läste jag om två svenska familjer som befinner sig i Kenya sedan flera månader tillbaka och där umgås med sina barn, barn som de ska adoptera. Jag har inte satt mig in i hela ärendena, men det är inte Sverige som krånglar, det är Kenya, av flera anledningar. Nu är det inte säkert att de får åka hem med sina barn. Föräldrar som åker hem utan barn. Lika sorgligt oavsett om det har hänt något i adoptionsprocessen eller under förlossningen. Det är förfärligt.

Barn behöver föräldrar, föräldrar behöver barn. Låt oss därför hoppas att adoptionerna fortsätter i många år till. Och nej, jag har inte hört att det skulle vara någon risk att det inte skulle vara så, men jag är faktiskt inte så insatt i adoptionsläget just nu. Jag hoppas att det går bra för familjerna i Kenya och för alla framtida adoptivföräldrar. 

På hemmaplan bara fortsätter värmen - underbart! I dag efter jobbet åkte jag, min pappa på besök och barnen och badade en stund. Middagen åt vi sedan på altanen. Vilket lyxliv vi lever. 

Sista generationen med Downs syndrom?

Jag känner mig väldigt gammal. Jag hänger inte med. Personer som blir föräldrar nu, som de allra flesta är yngre än jag, tar reda på vilket kön barnet i magen har. De vill veta om barnet bär på någon kromosomavvikelse. De vill veta om barnet är färgblint. De gör tester. Det är helt naturligt. Eller är det det?
Tiderna förändras hela tiden. Att jag skulle ha en e-postadress, eller flera, trodde jag inte ens när jag utbildade mig till journalist i mitten av -90-talet. De som blir föräldrar nu är födda 1989. Och 1990. Jag fick min första e-postadress 1997, när de började i skolan. Att ta reda på barnets kön är därför helt naturligt för dem. Inte för mig. Man får göra det, eftersom man kan, men jag och vi tyckte inte att det spelade någon roll. Adopterar man får man inte välja vilket kön barnet man får har.
Vad händer om detta är den sista generationen som föds med Downs syndrom? Hurdana liv kommer de att få?
Skrämmer tanken, eller är den skön? 

Jag hade inte heller tänkt att få ett barn med Downs syndrom. Elleradoptera för den delen.

Häromdagen ramlade jag över Blondinbellas blogg. Hon är ju vuxen nu och har barn (har hon till och med två?). Hon skrev att hon gjorde kub-test när hon var gravid för att bland annat se om barnet hade Downs syndrom. Så att hon skulle vara förberedd. Man får ju göra som man vill med tester, men jag undrar ändå om man kan vara förberedd. På vad livet kan innebära. Ibland, eller ganska ofta, blir det ju inte som man tänkt sig. När jag tänkte mig hur livet skulle bli, tänkte jag varken att jag skulle adoptera eller få ett barn med Downs syndrom. Ibland tror jag att vi vill kunna planera våra liv in i minsta detalj. Men då är det ju inte livet. Livet bara händer och rätt så ofta händer det oväntade saker. Ett kub-test kan inte ändra på det. Tror jag. Händer inte Downs syndrom, händer något annat.

I morgon ska jag börja jobba igen. Om inget oförutsett händer. 

Tänk om livet vore rättvist

Tänk om livet vore rättvist mot alla barn. Då skulle ingen vara föräldralös. Inte heller de som har haft en tuff start, inte heller de funktionsnedsatta. En del av dem skulle kunna adopteras av familjer som verkligen älskar dem, som kan ge dem kärlek i massor, tid i massor, tålamod i massor.
Tänk om livet bara flöt på.
Jag har precis läst om barn som söker föräldrar. En del av dem är tio år gamla, andra har någon form av funktionsnedsättning. Ja, tänk på livet. Det gör jag varje dag. Och tänker att det varken finns någon rättvisa eller några enkla beslut.
För övrigt hoppas vi på mer värme nu, Lilla A är lite snuvig och lite hostig och själv är jag en aning hes. I dag har vi mest varåt inne, bakat kladdkaka och haft besök av tre kattälskande kvinnor. I morgon stan. Och sol, hoppas vi. För det tycker jag vore lite rättvist. 

I dag tänker jag på alla ensamstående igen

Jag kommer ihåg när jag var föräldraledig med Lillsmurfen och tänkte på att jag från början skulle ha adopterat som ensamstående och insåg hur jobbigt det skulle ha varit. I dag har pappan och Storasyster åkt på charterresa och jag är hemma. Men inte ens nu är jag ensam med barnen. Min mamma är här. Jag skänker alla ensamstående, oavsett om det är självvalt eller inte, en massa tankar. Alla som kämpar på med vardagen. Alla som kämpar på med sina barn. Er tänker jag också på. Oavsett om ni är ensamstående eller inte. 

Ska man adoptera för att göra en god gärning?

Häromdagen läste jag på en hemsida om barn med Downs syndrom som är tillgängliga för adoption. I många länder är det ju en stor katastrof att få ett barn med funktionsnedsättning och många barn lämnas till barnhem. Förfärligt. Inget barn skulle behöva lämnas. Inget barn skulle behöva växa upp på institution, vilket många av dessa barn kommer att göra eftersom barn utan funktionsnedsättningar adopteras först. Det är sanningen. Det känns lite märkligt. Att adoptera var ett självklart val först för mig och sedan för oss. Fanns det inte barn som kunde adopteras, skulle det finnas betydligt fler barnlösa föräldrar. Vore världen rättvis skulle kanske inte några barn lämnas av sina biologiska föräldrar.

Svårt. 

Svårt också med barn med funktionsnedsättningar, tillgängliga för adoption. Klart man vill att alla ska få fantastiska föräldrar. Klart man vill att synen på funktionsnedsättningar ändras så att fler vågar, kan och vill vara föräldrar åt de barn de får. 

Men man ska inte adoptera för att rädda världen eller göra en god gärning. 

Jag tar i alla fall ödmjukt emot det livet har gett mig. 

I dag var vi på picknick med Svenska Downföreningen, träffade vänner, fikade och åkte häst och vagn. På eftermiddagen lekte vi i parken och Lillsmuren hade en kompis här. Även om det har varit lite blåsigt i dag, kändes det som att sommaren äntligen är på väg på riktigt, med lek och långa kvällar. 

Alla dessa välmenande kommentarer

Så fel det kan bli, när man förmodligen är som allra känsligast, precis när man har fått barn. Det är, oavsett hur man får barnet, ett av de svåraste, jobbigaste, mest omtumlande, mest fantastiska, bästa, konstigaste ögonblicken i ens liv. Det är så totalt uppfyllande. Om man får ett barn med Downs syndrom (jag vet ju eftersom jag fått det) är man kanske extra känslig. Man undrar hur det ska gå och bli. Glädje blandat med oro, kanske chock, kanske förväntan som inte blev den förväntan man föreställde sig. Att då få höra att "det syns nästan inte att hen har Downs syndrom", det vill man inte. Eller att "hen kanske bara har en mild form av Downs syndrom". Vad är det? Antingen har man Downs syndrom eller inte. Sedan finns det förstås stora skillnader mellan personer med Downs syndrom, men det gör det ju mellan oss alla. En del är duktiga på att läsa tjocka böcker om cellen när de studerar till läkare, andra är bättre på att binda blommor och jobbar som florister.

Jag tror att alla dessa kommentarer beror på rädsla och jag har funderat på varför vi är så rädda. Jag har också sagt en massa kommentarer som kanske inte var så lämpliga när jag tänker på dem i efterhand. Ibland har jag inte sagt någonting alls, när jag borde ha gjort det. Ja, det är inte lätt att vara människa, de flesta som säger ibland kanske klumpiga kommentarer, vill bara ens bästa, hoppas jag i alla fall. De flesta är välmenande. Och jag ska säga att vi har inte hört så många klumpiga kommentarer och jag hoppas att när jag/vi gör det, ska jag vara så cool att jag struntar i dem. Det är ju deras problem, de som kommenterar. Den kommentar man inte vill höra när man just har adopterat, är "Nu ska du se att du blir gravid." 

Just nu är jag ensam hemma med barnen, som somnade för en halvtimme sen, ungefär. Vi var ute en pyttestund i förmiddags och sedan lunch har det spöregnat, så resten av dagen har vi varit inne. Pappan och Storasyster är på dansföreställning i stan, Lillsmurfen snarkar och Lilla A sover på en madrass på golvet. Båda är snuviga. Lillsmurfen har ny tid för att ta bort halsmandlarna på onsdag, men nu är jag orolig att han blir sjuk igen. Han har lite gegga i ena örat så han har fått snyta sig hela dagen. Hoppas, hoppas att det blir av, annars måste vi förmodligen vänta hela sommaren. Inte bra. I morgon hade jag tänkt att gå med barnen på en symfoniorkesterkonsert och kombinera det med ponnyridning, men det får vi se om de orkar. 

God afton. Det är nog lika bra att jag lägger mig snart jag med. 

Det här med Gud

Min bakgrund som frikyrklig (jag är faktiskt fortfarande frikyrklig) har satt sina spår. Ett av spåren är att jag i många år (och, hoppas jag, många år till, bara inte just nu) har spelat i brassband och åkt på flera musikläger där jag har fått flera vänner varav jag fortfarande är nära vän med några. Ett annat spår är att jag tidigt fick umgås med människor i olika åldrar, som inte var mina släktingar. Alla borde få ha det så. Jag är tacksam över alla musikläger och att jag hade människor runt mig som såg mig växa upp, engagerade människor med diverse olika problem och dåliga och bra sidor, precis som vi alla har. Känner en trygghet i det. Jag lärde mig antagligen också att diskutera, lyssna, samarbeta, uppträda. Och spela och sjunga.

Ett tag var jag väldigt trött på frikyrkan och på präktigheten som fanns där. Det kan jag nog vara fortfarande. Men jag funderar mycket på det här med Gud, och i kyrkan borde man väl kunna göra det. Jag tror inte på att man kommer att spela harpa och sitta på ett moln när man dör. Det gör nog ingen längre. Jag vet inte vad som händer efter döden - hur skulle jag kunna veta det? Jag vet inte ens om jag hoppas på att det finns någon form av himmel. Att helvetet finns på jorden är ganska uppenbart. Men jag hoppas ändå på någon form av rättvisa, att de som lider nu ska få upprättelse. 

Det finns de som säger att allt har en mening. Att det till exempel är meningen att man ska få ett barn med Downs syndrom, att barn väljer sina föräldrar (här vill jag bara meddela att när man adopterar väljer man inte barn, man väljer inte ens kön, precis som när man får ett biologiskt barn. Ifall någon undrade.). Jag både tror och inte tror på det. Att vi har fått "rätt" barn, det tror jag. Det borde väl alla föräldrar göra? Att det är meningen att det finns funktionsnedsättningar, ja det kanske jag också tror, på något sätt. Eller rättare sagt jag tror att det är nödvändigt med variationer och att vi som anses normalstörda kan lära oss massor av personer som anses ha en utvecklingsstörning. 

Ja, jag vet inte. Jag tar mig rätten att säga: jag vet inte. För det gör jag inte och det är ganska skönt. Jag tycker dock fortfarande att det finns många fina psalmer och att kyrkan kan vara en väldigt skön plats att vistas i, där man får träffa folk i alla åldrar som inte är ens släktingar och där man faktiskt får diskutera livets frågor. Men den som påstår sig ha svar på precis allt är jag skeptisk till. 

Ett steg bakåt i karriären, ett steg framåt i livet

Ja, nu är jag ingen som tycker att chefer är finare personer. Inte mellanchefer heller. Inte ens medarbetare i arbetsledande ställning. I min värld, tidningsbranschen, kan ju reportrar ha högre status än chefredaktören - bland läsarna. Och bland journalister är det rätt så vanligt att först vara reporter, sedan chef av något slag, för att sedan bli reporter igen. Det ska jag bli efter sommaren - igen. Med vabbande, pluggande man och en timmes resa enkel väg till jobbet känns det som helt rätt väg just nu. Det kommer att bli lugnare, för mig, för familjen och för de övriga på jobbet. Det är i all fall min förhoppning.
Att göra någon form av karriär, för mig är det att då och då byta jobb, är kul och utvecklande, om man nu får chansen till det. Att vara chef är jobbigt men utvecklande. Att starta en ny tidning är jobbigt men roligt. Jag har varit chef och startat en ny tidning - samtidigt som vi adopterade och fick ett biologiskt barn som hade en tuff start. I ett perfekt liv hade jag gjort en sak i taget. Men nu är ju inget liv perfekt.
Faktum är att jag redan känner mig mindre stressad. Och att träffa människor och skriva reportage är ju faktiskt väldigt väldigt kul!

Kära Astrid

Jag läser ännu en bok om dig, den som kom bara för några månader sedan. Jag visste ju det mesta om ditt liv förut, men inte såhär fördjupat, tror jag. Det berättas en hel del om din son Lars och hur du fick föda honom i Köpenhamn, då i mitten på 1920-talet. I Köpenhamn behövde mamman inte uppge varken sitt eget eller pappans namn. Och pappan - vilken sorglig figur han verkar ha varit. En gift medelålders man som låg i skilsmässa, och försatte dig i en otroligt besvärlig situation. För preventivmedel var inget du visste något om, 18 år i mitten på 1920-talet i Vimmerby.

Lars föddes och bodde sina tre första år i Danmark, hos fru Stevens. Du åkte dit så ofta du kunde. När fru Stevens blev sjuk och inte kunde ta hand om Lars, tog du med honom till Stockholm. Sedan fick han bo ett tag hos dina föräldrar, innan han återigen kom till dig i Stockholm; då hade du träffat Sture Lindgren och ni skulle gifta er. 

Hela ditt liv hade du dåligt samvete för att du hade lämnat bort Lars. Hela ditt liv präglades av att du mer och mer insåg vad tidiga uppbrott kan göra med ett barn; din son hade flera stycken under sina första år. Jag läser och gråter inombords, det är så mycket detta man pratar om med adopterade barn; att de präglas av sina tidiga uppbrott, oavsett om minnena är medvetna eller ej. Anknytning går att ta igen, allt kan gå bra. Men det finns alltid alltid en sorg över en tidig separation; jag tror det även om jag vet att det kan gå bra. 

Ingen kan beskriva det lika bra som du, Astrid. Några gånger i början av sitt liv, i vissa situationer, trodde Lars att han skulle bli övergiven, igen. Att han skulle byta miljö. Jag vet, Astrid, att detta fanns med er resten av ert liv. 

Alla som ska adoptera borde läsa boken om dig, Denna dagen ett liv. Eller alla borde läsa den. Det finns så mycket livskunskap i den, så mycket sorg, så mycket glädje och så mycket klokskap. Tack för det. 

En dag som den här - låt oss tala om att det finns hopp

Trots att adoptionerna till Sverige har minskat rejält de senaste åren, går det att adoptera, det går att få barn genom den märkliga, fantastiska, jobbiga, roliga, häftiga resa som adoption är. Nu söker exempelvis Barnen framför allt par som omedelbart kan skicka sina papper till Litauen. Ett nytt liv väntar. Glad påsk, igen!