Kära Astrid

Jag läser ännu en bok om dig, den som kom bara för några månader sedan. Jag visste ju det mesta om ditt liv förut, men inte såhär fördjupat, tror jag. Det berättas en hel del om din son Lars och hur du fick föda honom i Köpenhamn, då i mitten på 1920-talet. I Köpenhamn behövde mamman inte uppge varken sitt eget eller pappans namn. Och pappan - vilken sorglig figur han verkar ha varit. En gift medelålders man som låg i skilsmässa, och försatte dig i en otroligt besvärlig situation. För preventivmedel var inget du visste något om, 18 år i mitten på 1920-talet i Vimmerby.

Lars föddes och bodde sina tre första år i Danmark, hos fru Stevens. Du åkte dit så ofta du kunde. När fru Stevens blev sjuk och inte kunde ta hand om Lars, tog du med honom till Stockholm. Sedan fick han bo ett tag hos dina föräldrar, innan han återigen kom till dig i Stockholm; då hade du träffat Sture Lindgren och ni skulle gifta er. 

Hela ditt liv hade du dåligt samvete för att du hade lämnat bort Lars. Hela ditt liv präglades av att du mer och mer insåg vad tidiga uppbrott kan göra med ett barn; din son hade flera stycken under sina första år. Jag läser och gråter inombords, det är så mycket detta man pratar om med adopterade barn; att de präglas av sina tidiga uppbrott, oavsett om minnena är medvetna eller ej. Anknytning går att ta igen, allt kan gå bra. Men det finns alltid alltid en sorg över en tidig separation; jag tror det även om jag vet att det kan gå bra. 

Ingen kan beskriva det lika bra som du, Astrid. Några gånger i början av sitt liv, i vissa situationer, trodde Lars att han skulle bli övergiven, igen. Att han skulle byta miljö. Jag vet, Astrid, att detta fanns med er resten av ert liv. 

Alla som ska adoptera borde läsa boken om dig, Denna dagen ett liv. Eller alla borde läsa den. Det finns så mycket livskunskap i den, så mycket sorg, så mycket glädje och så mycket klokskap. Tack för det.