Det finns många elaka människor i världen. Det finns också många kloka, som inser att samhället måste vara till för alla, för att det helt enkelt blir bättre då. Jag blev nästan liksom skadeglad när jag för ett tag sedan fick reda på att det under år 2013 föddes 176 barn med Downs syndrom, fler än det någonsin har gjort, om jag kommer ihåg rätt. Jag vet inte om skadeglad är rätt ord, men det kändes så, mitt i den här debatten och det här samhällsklimatet där det erbjuds ett blodprov för att ta reda på om fostret man bär har någon kromosomavvikelse. Nu vill jag förstås inte att alla ska ha en kromosomavvikelse - men det är heller ingen risk, med tanke på att det ändå föds ungefär 100 000 barn per år i Sverige, eller något liknande. Jag är heller inte emot fosterdiagnostik.
Men jag vet att alla de barn som föds nu med någon form av funktionsnedsättning, har mycket större chans att ha ett bra liv än tidigare generationer. Deras föräldrar är mer pålästa, läkarvetenskapen vet mycket mer om dem, lärare och habilitering vet vilket bra liv det går att ha och tror på de här barnen (alltså, nu vet jag att det finns dåliga exemplar av både föräldrar, lärare och läkare, men generellt sett). De själva kommer också att kräva sin rätt. Nu är det dags. Ett samhälle för alla, efter vars och ens förutsättningar. Nu finns ingen återvändo - det är det jag måste jobba för, tro på och peppa mig med. Jag tar för givet att alla får plats. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar