Jag kämpar med två saker just nu: att intala mig själv att Lillsmurfen kommer att få det bra på förskolan och att man kan ha ett bra liv med Downs syndrom.
Jag vet att Lillsmurfen behöver förskolan - han behöver leka och träffa kompisar. Han är social och nyfiken, väldigt aktiv och bra på att klättra. Hemma är det mest matning och vila som gäller, spädbarn är inte så himla roliga de första månaderna (om man nu får säga så, men jag får för det är jag som skriver denna blogg). Han behöver annan stimulans. I går var jag med på inskolningen och gick ifrån en halvtimme. Han blev ledsen och grät och frågade efter mig, men visste hela tiden att jag skulle komma tillbaka. Men ändå: hur många tårar ska det vara under inskolningen?
Jag tror verkligen att han kommer att ha det bra på förskolan, men jag måste hela tiden övertala mig själv om att det kommer att bli så.
Jag måste också intala mig att man kan ha ett bra liv även om man har Downs syndrom. När jag talar med vänner om lilla A, säger jag att jag tror att det kommer att gå bra, att hon har kommit till en bra familj och släkt, att människor med Downs kanske till och med har ett bättre liv än många "normala" människor som är missnöjda i största allmänhet och bara klagar hela tiden. Jag vet att det är så. Ändå måste jag gång på gång upprepa det, som för att övertala mig själv.
Det är väl det där med förnuft och känslor som inte alltid hänger ihop.
Jag vet att Lillsmurfen behöver förskolan - han behöver leka och träffa kompisar. Han är social och nyfiken, väldigt aktiv och bra på att klättra. Hemma är det mest matning och vila som gäller, spädbarn är inte så himla roliga de första månaderna (om man nu får säga så, men jag får för det är jag som skriver denna blogg). Han behöver annan stimulans. I går var jag med på inskolningen och gick ifrån en halvtimme. Han blev ledsen och grät och frågade efter mig, men visste hela tiden att jag skulle komma tillbaka. Men ändå: hur många tårar ska det vara under inskolningen?
Jag tror verkligen att han kommer att ha det bra på förskolan, men jag måste hela tiden övertala mig själv om att det kommer att bli så.
Jag måste också intala mig att man kan ha ett bra liv även om man har Downs syndrom. När jag talar med vänner om lilla A, säger jag att jag tror att det kommer att gå bra, att hon har kommit till en bra familj och släkt, att människor med Downs kanske till och med har ett bättre liv än många "normala" människor som är missnöjda i största allmänhet och bara klagar hela tiden. Jag vet att det är så. Ändå måste jag gång på gång upprepa det, som för att övertala mig själv.
Det är väl det där med förnuft och känslor som inte alltid hänger ihop.
Har inga erfarenheter av Downs syndrom, men däremot mycket av inskolning. Det har varit jobbigt för alla barnen, och jättejobbigt för mig. Barnen gråter/skriker, klamrar sig fast och man börjar ifrågasätta hela tillvaron. Och så här tror jag det är för de allra flesta. Jag tror också att förskola är bra för barnen, så man får försöka tänka framåt fast det är svårt... Min erfarenhet är att det går bäst om pappa eller nån annan närstående skolar in. Vår farfar skötte inskolningen senast för vår yngsta dotter. Då gick det mycket lättare! Tror att vi mammor förmedlar mer "oj oj hur ska det gå"-ångest och dåligt samvete gentemot barnen och ofta är det ju vi som står närmast dem när de är små. Kan vara lättare för barnet om det inte är mamma som "går ifrån dem" på dagis.
SvaraRaderaOch om det känns som att det inte funkar alls, då får man ge barnet mer tid. Förskolepersonalens skicklighet är förstås A och O för att det ska gå bra.
Vi har periodvis haft mkt tårar vid lämningen av vår tvååring, men allt kändes lite lättare när en av förskolelärarna förklarade att det är ett tecken på att anknytningen fungerar, och att hon bara skulle vara orolig om han blev ledsen under dagen. (Det blir han inte, däremot vill han inte alltid gå hem från dagis!)
SvaraRaderaMen visst är det jobbigt. Första gången jag gick ifrån vid inskolningen så började JAG gråta också :(
Stort grattis till lilla fina A. jag har läst men har haft svårt att kommentera från telefonen. Våra två är ju tätt och jag var mycket orolig över detta, speciellt innan men också nu. Ibland kommer jag till ro i tanken med att det är som det är, och jag kan inte ändra något. Och att jag gör jag mitt bästa. Det här är ju inte alls, alls samma sak. Men ändå. Och jag tror det blir bra, väldigt bra, även om det inte blir bra på det sättet ni drömde om före födseln.
SvaraRaderaJag skulle låtit sonen vara hemma längre. Ett år är inget vid adoption.
SvaraRaderaJag tror med all säkerhet att de personer med DS har ett lyckligare liv :0) jag jobbar med flera som har det och jag måste säga att de är bland de mest glada människor och är så väldigt kärleksfulla.man får kramar varje dag . Ang. Store bror tycker jag att ni gjort ett bra beslut att han fått börja på förskolan.man märker att han är väldigt trygg i sig själv.så det blir bra både för honom och er. Jag och tjejerna längtar att få träffa lilla A. Kram
SvaraRaderaHoppas att ni har fått kontakt med habiliteringen. Jag kan rekommendera deras spädbarnsverksamhet Tittut. Jag jobbar på ett habiliteringscenter (i receptionen) och träffade senast idag en underbar liten pojke med Downs. Han lyfte sin knubbiga lilla hand till en hälsning och log mot mig där han satt på sin mammas arm. Det leendet värmer fortfarande.
SvaraRaderaHej å tack för kommentarer! Jag tror de flesta som träffat vår son förstår att han måste börja förskola nu, han är trygg men behöver annan stimulans.
SvaraRaderaVi har inte kommit i kontakt men habiliteringen ännu, men det kommer. Går på en del läkarkontroller just nu.
Hur ser "ett vanligt liv" ut? Är det inte så att man tar för givet att livet blir enligt plan, som man tänkt det när man har ett barn utan sjukdom eller handikapp?
SvaraRaderaSanningen är ju att inget liv är förutsägbart. Allt kan alltid hända. Skillnaden är väl, att när man väl konfronteras med något som påverkar livet så börjar man fundera på sådant man annars tar för givet - sådant man egentligen inte har en aning om.
Ni och Lilla A kommer att få ett fantastiskt liv. I synnerhet, särskilt med anledning av de tankar och den insikt Lilla As ankomst föranlett:)
Ja, finns vanliga liv?
RaderaVi hoppas självklart på ett fantastiskt liv!