Ja, det är många känslor. Jag har knutit an mer och mer till lilla A, känner mig glad. Att vi fick ett barn till. Att hon är här. Att hon är frisk, förutom att vara snuvig just nu; hon har inget hjärtfel eller fel på ögonen till exempel. Att hon är vår. Att hon kom. Och att hon är hon. Hon kunde inte vara nån annan.
Men det är en sorg att hon har Downs syndrom. För mig är det det. Att hon inte kommer att klara precis allt, kanske inte kunna bo själv. Kanske känna att hon inte har hela makten över sitt liv. Det är liksom naturligt att barn ska växa upp, skaffa sig en utbildning och ett jobb de trivs med, få barn om de vill det, skaffa ett eget boende. Bli självständiga.
Men hur lilla A kommer att få det i livet vet vi inget, inte ännu. Det kommer att visa sig, men jag måste få fundera. Och så undrar jag om jag sörjer att mitt eget liv förmodligen kommer att förändras till något jag inte hade tänkt, eller om jag är ledsen för hennes skull. Och vad som är vad. Och om det spelar nån roll.
Men det är en sorg att hon har Downs syndrom. För mig är det det. Att hon inte kommer att klara precis allt, kanske inte kunna bo själv. Kanske känna att hon inte har hela makten över sitt liv. Det är liksom naturligt att barn ska växa upp, skaffa sig en utbildning och ett jobb de trivs med, få barn om de vill det, skaffa ett eget boende. Bli självständiga.
Men hur lilla A kommer att få det i livet vet vi inget, inte ännu. Det kommer att visa sig, men jag måste få fundera. Och så undrar jag om jag sörjer att mitt eget liv förmodligen kommer att förändras till något jag inte hade tänkt, eller om jag är ledsen för hennes skull. Och vad som är vad. Och om det spelar nån roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar