Kapabel. Stark. Självständig. Det är så jag har sett på mig själv. Jag är säkert kapabel, stark och självständig. Men nu är det som att jag har tagit en paus från mitt vanliga jag. Det låter som en klyscha, men det känns på något sätt som att livet har stannat upp. Det har det ju också; jag har fått mitt andra barn på ett år. När man får barn får man lägga ganska mycket annat åt sidan.
Nu ska jag säga att jag inte tycker att jag är en tävlingsinriktad karriärmänniska som tror att jag har det perfekta livet, eller strävar efter att få det perfekta livet, med designade möbler och kläder, med bostadsrätt på rätt ställe i rätt stad. Jag har inte ens druckit en enda kaffe latte med mina föräldralediga väninnor. Om nu det är ett perfekt liv.
Jag vet att livet inte är perfekt. Jag strävar inte ens efter att få ett perfekt liv. Eller - så gör jag det utan att
veta om det. Jag kanske är en tävlingsinriktad karriärmänniska, i smyg.
Jag har i alla fall sett mig som väldigt kapabel när det gäller att föda barn, trots att jag inte gjorde det förrän vid 42 års ålder. Nu blev inget som jag hade föreställt mig. Och även om jag vet att allt kan hända när det gäller livet, var akut kejsarsnitt inget jag hade räknat med. Inte Downs syndrom heller.
Men nu är det så. Kanske har jag nu tappat kontrollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar