Det är många känslor i omlopp när man får barn, oavsett hur man får dem (ask me, I know). Får man ett barn med en funktionsnedsättning är det kanske fler eller starkare eller andra känslor. Tror jag. På nåt sätt känner jag att jag inte riktigt hittat vilken väg jag ska gå; kartan stammer inte helt med verkligheten just nu. Jag har inte landat. Men jag kan tala om vilka känslor jag haft senaste veckorna:
Sorg. För att jag inte fick det barn jag hade sett framför mig. (Får man nånsin det?)
Skuld. Det är mitt fel, jag är för gammal och trots att jag visste om riskerna ville jag försöka få ett barn till.
Fåfänga. Ja, det låter konstigt och är det över huvud taget en känsla? Och jag vet att det är ytligt, jag är i själva verket ingen ytlig person (i alla fall inte alltid), men jag har funderat på hur det kommer att vara att ha ett barn vars utseende avviker från de flesta andras.
Skam. Och så skäms jag för att jag alls tänker så.
Förvirring. Hur kommer allt att bli nu? För oss? För lilla A? För Lillsmurfen? För resten av familjen? Jag hade ärligt talat sett en son framför mig, eller jag tyckte att det skulle vara kul med en son eftersom det finns många flickor i våra närmaste familjer. Lillsmurfen och hans lillebror. Busbröderna i vått och tort, som skrattar, leker och upptäcker världen ihop. Och så tanker jag: varför skulle det inte kunna bli så nu? Lillsmurfen och Lilla A kommer med all säkerhet att skratta, leka och upptäcka världen ihop.
Ja, och ungefär här nere kommer Glädje. Det är sant. Inte förrän nu har jag kunnat inse att jag också känner glädje och tacksamhet. Det har varit så många lager att ta sig igenom, med en förlossning som inte nådde klimax, med akut kejsarsnitt, med sjukhusvistelse over jul, med förskoleinskolning, ont i magen efter snittet, med besked om Downs syndrom och alla frågor det för med sig.
Nu är vi här. Det här är vårt liv.
Fortsättning följer.
Sorg. För att jag inte fick det barn jag hade sett framför mig. (Får man nånsin det?)
Skuld. Det är mitt fel, jag är för gammal och trots att jag visste om riskerna ville jag försöka få ett barn till.
Fåfänga. Ja, det låter konstigt och är det över huvud taget en känsla? Och jag vet att det är ytligt, jag är i själva verket ingen ytlig person (i alla fall inte alltid), men jag har funderat på hur det kommer att vara att ha ett barn vars utseende avviker från de flesta andras.
Skam. Och så skäms jag för att jag alls tänker så.
Förvirring. Hur kommer allt att bli nu? För oss? För lilla A? För Lillsmurfen? För resten av familjen? Jag hade ärligt talat sett en son framför mig, eller jag tyckte att det skulle vara kul med en son eftersom det finns många flickor i våra närmaste familjer. Lillsmurfen och hans lillebror. Busbröderna i vått och tort, som skrattar, leker och upptäcker världen ihop. Och så tanker jag: varför skulle det inte kunna bli så nu? Lillsmurfen och Lilla A kommer med all säkerhet att skratta, leka och upptäcka världen ihop.
Ja, och ungefär här nere kommer Glädje. Det är sant. Inte förrän nu har jag kunnat inse att jag också känner glädje och tacksamhet. Det har varit så många lager att ta sig igenom, med en förlossning som inte nådde klimax, med akut kejsarsnitt, med sjukhusvistelse over jul, med förskoleinskolning, ont i magen efter snittet, med besked om Downs syndrom och alla frågor det för med sig.
Nu är vi här. Det här är vårt liv.
Fortsättning följer.
Hej!
SvaraRaderaJag har följt dig ett tag, ungefär sedan vi också bestämde oss för att adoptera från Ryssland i höstas.
Jag kan tänka mig att en massa tankar och känslor snurrar runt för dig nu. Men säkert blir det som du skriver; att dina barn kommer att få stor glädje av varandra.
Du skriver klokt och intressant, jag fortsätter gärna läsa!
Hej! Vad roligt att ni ska adoptera från Ryssland - lycka till! Och kul att du gillar mina texter!
RaderaJag känner inte alls dig, och jag brukar vara väldigt försiktig med vad jag skriver som kommentar på olika bloggar. Men i min mage gror en känsla som jag känner att jag måste få sätta på pränt. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur ert liv ändrats de senaste åren. Och jag vill verkligen inte komma här och låtsas "vara någon som vet allt", men jag blir orolig när jag läser dina senaste inlägg. Hur mår du? Har du någon att prata med? Jag har själv adopterat barn och ska nu ha bio barn, jag var under mina barns första år på väg att bli utmattningsdeprimerad men fick hjälp i tid (tack o lov). Så nu försöker jag lyssna på mitt inre o mina känslor mkt mer än förr.
SvaraRaderaJag hoppas bara att du känner att du har stöd i din omgivning, att du har någon som du kan prata med och bara ösa ur dig allt möjligt. För det behövs!
Gå inte omkring och försök vara "stark" om du inte är det utan sök hjälp, det är du värd!
Om du inte alls känner igen dig i det jag skriver så ber jag verkligen om överseende, då blir jag bara glad, om du känner dig stark och kry är det ju det allra bästa som kan hända. Men om du inte mår riktigt prima, så ska du veta att det är okej, du är okej fast allt inte är på topp och det finns hjälp att få!
Med önskan om allt gott och en underbar framtid för hela er familj!
Hälsningar/Granskogen
Hej å tack för omtanken. Jag är en person som är både stark å svag, men jag är absolut inte rädd för att be om hjälp. Jag har många att prata med å har också stöd via habiliteringen.
SvaraRaderaHa det bra du med!
Lillsmurfen och lilla A kommer att upptäcka saker, skratta, busa, gråta, leka, lära, slåss, tjafsa, vara avundsjuka och vara så stolta över varandra - som de flesta andra syskon. Det tror jag!! Kram till er och njut av varandra och era likheter och olikheter/ulrika
SvaraRaderaHej! Vad skönt att höra att du har stöd omkring dig! Och vad roligt att höra att det går bra med förskolan! Hälsningar/Granskogen
SvaraRadera