I måndags var allt som vanligt. På natten fick Lilla A feber och pappan var hemma med henne i tisdags. I onsdags var hon pigg på morgonen, hon var sig själv, glad och nyfiken. Runt lunch blev hon sämre igen och febern kom tillbaka. På kvällen var hon så dålig att jag åkte till akuten med henne, där hon fortfarande är, från i eftermiddags med pappan. Lunginflammation och vi var prio ett på akuten. Det känns segt; det är tråkigt att inte vara hemma hela familjen. Det är jobbigt att inte vara med sina barn (men ärligt talat är det ibland skönt att bara behöva ta hand om ett i taget). Natten mot torsdag sov hon (och jag) från och till. Klockan 3 fick vi ett rum. I går sov hon ett tag på dagen och hela natten. I dag har hon varit lite seg, även om hon är bättre. Hon har dock inte ätit så bra, men i kväll hade hon ätit en del berättade pappan. Det finns hopp. Det ska väl inte ta lika lång tid som förra lunginflammationen, två och en halv månader.....
Jag vill ha Lilla A, men jag vill inte ha allt som följer med hennes extrakromosom; att infektioner tar längre tid att läka till exempel. Det är läskigt om vi ska behöva åka till sjukhus varje gång hon blir sjuk (fast det gör vi ju inte heller). Det är jobbigt. Så är det faktiskt. Men det är såhär just nu.
Nu ska jag snart sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar