Det här med Gud

Min bakgrund som frikyrklig (jag är faktiskt fortfarande frikyrklig) har satt sina spår. Ett av spåren är att jag i många år (och, hoppas jag, många år till, bara inte just nu) har spelat i brassband och åkt på flera musikläger där jag har fått flera vänner varav jag fortfarande är nära vän med några. Ett annat spår är att jag tidigt fick umgås med människor i olika åldrar, som inte var mina släktingar. Alla borde få ha det så. Jag är tacksam över alla musikläger och att jag hade människor runt mig som såg mig växa upp, engagerade människor med diverse olika problem och dåliga och bra sidor, precis som vi alla har. Känner en trygghet i det. Jag lärde mig antagligen också att diskutera, lyssna, samarbeta, uppträda. Och spela och sjunga.

Ett tag var jag väldigt trött på frikyrkan och på präktigheten som fanns där. Det kan jag nog vara fortfarande. Men jag funderar mycket på det här med Gud, och i kyrkan borde man väl kunna göra det. Jag tror inte på att man kommer att spela harpa och sitta på ett moln när man dör. Det gör nog ingen längre. Jag vet inte vad som händer efter döden - hur skulle jag kunna veta det? Jag vet inte ens om jag hoppas på att det finns någon form av himmel. Att helvetet finns på jorden är ganska uppenbart. Men jag hoppas ändå på någon form av rättvisa, att de som lider nu ska få upprättelse. 

Det finns de som säger att allt har en mening. Att det till exempel är meningen att man ska få ett barn med Downs syndrom, att barn väljer sina föräldrar (här vill jag bara meddela att när man adopterar väljer man inte barn, man väljer inte ens kön, precis som när man får ett biologiskt barn. Ifall någon undrade.). Jag både tror och inte tror på det. Att vi har fått "rätt" barn, det tror jag. Det borde väl alla föräldrar göra? Att det är meningen att det finns funktionsnedsättningar, ja det kanske jag också tror, på något sätt. Eller rättare sagt jag tror att det är nödvändigt med variationer och att vi som anses normalstörda kan lära oss massor av personer som anses ha en utvecklingsstörning. 

Ja, jag vet inte. Jag tar mig rätten att säga: jag vet inte. För det gör jag inte och det är ganska skönt. Jag tycker dock fortfarande att det finns många fina psalmer och att kyrkan kan vara en väldigt skön plats att vistas i, där man får träffa folk i alla åldrar som inte är ens släktingar och där man faktiskt får diskutera livets frågor. Men den som påstår sig ha svar på precis allt är jag skeptisk till.