Kanske är jag en alltför orolig mamma, en överbeskyddande. Men vad ska man göra? Lilla A kan faktiskt inte gå själv, det kommer hon att lära sig men det kommer att ta länge tid för henne. Hade hon varit en 2,5-åring utan funktionsnedsättning hade hon sprungit omkring. I går på Kulturhuset när vi väntade på att få komma in på dansen, klättrade barnen omkring i diverse bok-kojor och lekställningar, inklusive trappor. Lillsmurfen och hans kompis klarar sig själva, bara man håller reda på var de är. Lilla A behöver stöd, hon vill hålla i mig och jag vågar ännu inte låta henne gå uppför en trappa, helt enkelt för att hon inte klarar det. Andra barn får maka lite på sig när jag ska hjälpa Lilla A uppför trappan, eller vänta när hon inte kan klättra lika snabbt på de olika lekställningarna. Det bara är så. Lika bra för mig att vänja mig också. Det kommer att vara lite annorlunda och jag kanske kommer att vara lite mer hönsmammig. Är det det som kallas behov av särskilt stöd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar