Alla dessa välmenande kommentarer

Så fel det kan bli, när man förmodligen är som allra känsligast, precis när man har fått barn. Det är, oavsett hur man får barnet, ett av de svåraste, jobbigaste, mest omtumlande, mest fantastiska, bästa, konstigaste ögonblicken i ens liv. Det är så totalt uppfyllande. Om man får ett barn med Downs syndrom (jag vet ju eftersom jag fått det) är man kanske extra känslig. Man undrar hur det ska gå och bli. Glädje blandat med oro, kanske chock, kanske förväntan som inte blev den förväntan man föreställde sig. Att då få höra att "det syns nästan inte att hen har Downs syndrom", det vill man inte. Eller att "hen kanske bara har en mild form av Downs syndrom". Vad är det? Antingen har man Downs syndrom eller inte. Sedan finns det förstås stora skillnader mellan personer med Downs syndrom, men det gör det ju mellan oss alla. En del är duktiga på att läsa tjocka böcker om cellen när de studerar till läkare, andra är bättre på att binda blommor och jobbar som florister.

Jag tror att alla dessa kommentarer beror på rädsla och jag har funderat på varför vi är så rädda. Jag har också sagt en massa kommentarer som kanske inte var så lämpliga när jag tänker på dem i efterhand. Ibland har jag inte sagt någonting alls, när jag borde ha gjort det. Ja, det är inte lätt att vara människa, de flesta som säger ibland kanske klumpiga kommentarer, vill bara ens bästa, hoppas jag i alla fall. De flesta är välmenande. Och jag ska säga att vi har inte hört så många klumpiga kommentarer och jag hoppas att när jag/vi gör det, ska jag vara så cool att jag struntar i dem. Det är ju deras problem, de som kommenterar. Den kommentar man inte vill höra när man just har adopterat, är "Nu ska du se att du blir gravid." 

Just nu är jag ensam hemma med barnen, som somnade för en halvtimme sen, ungefär. Vi var ute en pyttestund i förmiddags och sedan lunch har det spöregnat, så resten av dagen har vi varit inne. Pappan och Storasyster är på dansföreställning i stan, Lillsmurfen snarkar och Lilla A sover på en madrass på golvet. Båda är snuviga. Lillsmurfen har ny tid för att ta bort halsmandlarna på onsdag, men nu är jag orolig att han blir sjuk igen. Han har lite gegga i ena örat så han har fått snyta sig hela dagen. Hoppas, hoppas att det blir av, annars måste vi förmodligen vänta hela sommaren. Inte bra. I morgon hade jag tänkt att gå med barnen på en symfoniorkesterkonsert och kombinera det med ponnyridning, men det får vi se om de orkar. 

God afton. Det är nog lika bra att jag lägger mig snart jag med.