Ska man adoptera för att göra en god gärning?

Häromdagen läste jag på en hemsida om barn med Downs syndrom som är tillgängliga för adoption. I många länder är det ju en stor katastrof att få ett barn med funktionsnedsättning och många barn lämnas till barnhem. Förfärligt. Inget barn skulle behöva lämnas. Inget barn skulle behöva växa upp på institution, vilket många av dessa barn kommer att göra eftersom barn utan funktionsnedsättningar adopteras först. Det är sanningen. Det känns lite märkligt. Att adoptera var ett självklart val först för mig och sedan för oss. Fanns det inte barn som kunde adopteras, skulle det finnas betydligt fler barnlösa föräldrar. Vore världen rättvis skulle kanske inte några barn lämnas av sina biologiska föräldrar.

Svårt. 

Svårt också med barn med funktionsnedsättningar, tillgängliga för adoption. Klart man vill att alla ska få fantastiska föräldrar. Klart man vill att synen på funktionsnedsättningar ändras så att fler vågar, kan och vill vara föräldrar åt de barn de får. 

Men man ska inte adoptera för att rädda världen eller göra en god gärning. 

Jag tar i alla fall ödmjukt emot det livet har gett mig. 

I dag var vi på picknick med Svenska Downföreningen, träffade vänner, fikade och åkte häst och vagn. På eftermiddagen lekte vi i parken och Lillsmuren hade en kompis här. Även om det har varit lite blåsigt i dag, kändes det som att sommaren äntligen är på väg på riktigt, med lek och långa kvällar.