I går skickades Lillsmurfen hem från förskolan med ont i öronen, i dag var vi hos doktorn. Diagnosen blev inflammation i yttre hörselgången så han har fått droppar. I morgon ska han, om han inte får feber eller någon annan naturkatastrof inträffar, ta bort halsmandlarna och en polyp bakom näsan. Vi hoppas att han börjar äta bättre (fast det där går upp och ner, senaste tiden har han suttit ganska stilla och ätit det mesta på tallriken), inte är så trött på dagen (fast det får han väl vara egentligen, det är bara det att han inte sover i förskolan för ingen annan som blir fem i år gör det och då är han ofta så trött när han kommer hem att han antingen somnar eller blir övertrött och väldigt aktiv) och blir lite mindre aktiv. Fast han är nog egentligen en helt vanlig snart-femåring, nyfiken, pratar mycket, frågar mycket, har spring i benen, vill veta allt, pillar på allt. Man får liksom ligga steget före med honom, han är kvick i huvudet och är inte rädd (bara för monster).
Ibland tänker jag att han är orolig för att han är adopterad, fick en syster efter ett år och för att jag är världens sämsta förälder. Nej, det tänker jag inte. För det är jag ju inte!
När jag hade utvecklingssamtal med honom för ett par veckor sedan, sa förskolläraren att det bara är glädje med honom. Han kan leka med alla, äter bra och är nyfiken på allt. Inga problem alls.
Nu snarkar han i sängen. Mamman vilar. Klockan två ska vi hämta Lilla A. Då blir det full rulle igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar