Första mötet...

Efter lång väntan får man ett barnbesked. För vår del har det varit en hel del strul med detta, men den 7 juli fick jag i alla fall ett samtal från Barnen framförallt, som är organisationen som vi använder. Det fanns en liten person som väntade på oss och i början av augusti åkte vi till S:t Petersburg för att hinna vara turister i ett par dagar. Sedan åkte vi vidare och kom efter några dagar till det barnhem vi skulle till. Vi blev hämtade av tolken och chauffören och kom till en stor grön byggnad med rött tak. Där bor 120 barn mellan 0 och 3 år - förfärligt egentligen att så många barn lämnas. Men det är ju bra för alla som vill adoptera.
Vi gick direkt till ett kontor där vi träffade en läkare och en sjuksköterska, tror jag hon var. De berättade i alla fall om vår pojkes fysiska tillstånd och utveckling. Sedan berättade en annan kvinna, som kanske är föreståndare för barnhemmet kan jag tänka mig, om hans biologiska mamma. Vi fick se ett foto av henne, lite konstigt kändes det. Jag hade nog inte föreställt mig innan hur det skulle kännas, men lite konstigt var det. Jag var lite oförberedd. Samtidigt har hon lämnat honom och nu är han snart vår!
De bar in honom. Det kändes faktiskt ingenting särskilt, mest bara naturligt. Det är märkligt att sitta på ett kontor och bli iakttagen av andra människor - tolken och föreståndaren var kvar och så kom det en tjej från ministeriet som skulle se hur vi knöt an till barnet - när man egentligen bara vill vara för sig själv och uppleva ett stort ögonblick i livet. Men det är bara att gilla läget.
Vi bar honom och gick runt med honom och hela tiden var vi ensamma med honom, vi såg inga andra barn och vi såg heller inte hans sovrum eller matsal. Kanske får vi göra det nästa gång, vi får se.
Allt gick bra, han var lugn och skrek lite grann bara en gång.
Vi kände att han är vår. Det var naturligt att träffa honom, men de stora känslorna och anknytningen på riktigt kommer nog inte förrän vi har landat ordentligt hemma.
Andra dagen vi kom, log han mot oss! Det kändes som ett förtroende.
Det som är jobbigt nu är att vara så i händerna på andra människor. Vi vet inte när vi ska åka på andra resan, för alla papper ska legaliseras i Sverige och sedan skickas till Ryssland för att översättas - och sedan kan vi få en domstolstid. Mental stress var ordet.....