All denna väntan

Det tar väldigt lång tid att adoptera och det är väldigt byråkratiskt. Det första man måste göra, är att gå en föräldrakurs. Det borde alla blivande föräldrar göra; adoptivföräldrar måste. Den ordnar kommunen där man bor. Den är bra. Jag har ju då gått den två gånger och jag måste säga att den första gången jag gick den, hösten för fem år sedan med bara ensamstående kvinnor, då fick jag ut mer av den. Coola, starka kvinnor som alla hade bestämt sig för att få barn "på egen hand" - ja vad ska man göra annat än att beundra dem? Det är inte lätt att vara förälder och det är verkligen inte lätt att vara ensamstående förälder (kan jag tänka mig, jag har ju aldrig varit det. Men jag var ju inställd på att bli det.)

Sedan ska man göra en medgivandeutredning, också hos kommunen. Det är då socialsekreterarna ska fråga en om hur man ser på barnuppfostran, hur många vänner man har och vilken kontakt man har med sin ursprungsfamilj. Man har hört skräckhistorier om utredningarna. Jag tyckte mest att det var trevligt.....;-) Men jag är säkert väldigt självfixerad....åtminstone är jag van att prata och har tänkt igenom mycket.

Förresten - jag glömde ju att berätta att det allra första man kan göra är att ställa sig i kö hos adoptionsorganisationerna. Det kan man göra när man fyller 25, för att vara på den säkra sidan. Köerna har nämligen blivit längre, så det gäller att vara ute i god tid. För tid - det tar det. Några år får man räkna med, från föräldrakurs till hämtning av barn. Enformigt och frustrerande många gånger, tröstlöst, jobbigt.
Har man dåligt tålamod ska man kanske inte adoptera....

Det tar tid, det bara är så. Byråkratin kan jag berätta om en annan gång.