Kusiner, hörselhabilitering, föredrag i Växjö - en innehållsrik vecka

Söndag kväll. Tvätt, pyttipanna och femton minuters lek i parken. Trötta barn och trötta föräldrar. För några timmar sen kom vi hem från en helg i Växjö, där jag äntligen höll mitt lilla föredrag på en kvinnofrukost i Equmeniakyrkan - allt gick bra men jag hade förstås förberett mig lite för mycket och ville berätta allt om adoptioner och allt om Downs syndrom. Det gick inte, det blev lite stressigt på slutet, men jag tror att det blev bra ändå. Om jag ska göra det igen kan jag göra det lite bättre, och lite bättre och lite bättre.....det var roligt och lärorikt. Och så fick jag träffa gamla bekanta.
Lunchen och eftermiddagen spenderade vi med min pappa och min bror och hans familj i simhallen, med vattenrutschkanor och äventyrsbad. Framåt kvällen promenerade vi hem till hotellet där vi bodde och barnen somnade på fem sekunder sen. Kul hade vi haft! Och intensivt! Kusinerna träffas inte så ofta så det blir liksom extra spännande när vi väl gör det.
I onsdags var jag, logopeden från habiliteringen, förskolechefen och två pedagoger från förskolan på hörselkonsultation på hörselhabiliteringen för att framförallt förskolan skulle lära sig mer om hur man kan jobba med barn med hörselnedsättning. Det var intressant och det känns faktiskt som om förskolan är på gång - de som ska "ta över" arbetet med Lilla A är intresserade och nyfikna och vill lära sig mer om både tecken som stöd och språkutveckling i allmänhet. Lilla A känner de redan så jag hoppas att det blir bra nu. I veckan hämtade vi också hennes glasögon; nästa utmaning är att passa ihop hörapparater och glasögon - just nu trillar ena hörapparaten av hela tiden. Ibland är det mycket pyssel.
En av damerna på kvinnofrukosten frågade vad Lillsmurfen tyckte om att ha fått en lillasyster. Jag svarade att det får han svara på själv när han blir äldre - men visst har det varit otroligt intensivt och det var väldigt körigt för oss de första två åren av hennes liv, och han hade bara varit hos oss ett år när hon kom. Jag skulle inte rekommendera någon att få barn så tätt och jag skulle inte rekommendera någon att ha en bebis som får lunginflammation. Men nu var det så. Han vet inget annat; en gång för några år sen sa han: "Mamma jag hade också Downs syndrom när jag var liten." "Nej det hade du inte. "Jo när jag var pytteliten hade jag det." Hur mycket han förstår vet jag inte, för honom är det så här livet är. I dag sa han att det skulle vara pinsamt om någon såg Lilla A:s blöja när vi leker i lekparken. Han vet att hon inte är exakt som alla andra fyraåringar. Men hans lillasyster är hon.
Nu ska snart mamman sova också.